Texas och jag

Igår kväll var jag med familjen för att se Disney's A Christmas Carol. Det gäller ju att klämma in så mycket juligt som möjligt såhär dagarna innan Dagen. (Filmen var förövrigt bäst, skynda och se!)



Tyvärr kom Sambon och hans kompisar på att de också ska gå på bio samma kväll så plötsligt stod jag utan hundvakt. Först tänkte jag att jag skulle försöka hitta en annan hundvakt men så insåg jag att det vore perfekt att träna lite ensamhet nu när vi båda ändå är borta. Snart blir jag ju student och då kan det tänkas att han behöver vara ensam ibland. Dessutom är det ett måste för mig att ha en hund som klarar några timmar ensam om det behövs.
Jag bestämde mig denna gång för att begränsa honom till sovrummet där han brukar ta det lugn(ast). Jag försåg den lille herrn med grisöron och diverse annat livsnödvändigt innan vi for. Jag tänkte även kolla med hundgrannarna om de kunde ha en nyckel i nödfall och komma till undsättning om Texas lät som att han skulle dö, men de var inte hemma. Suck.

Jag trodde att det endast skulle röra sig om två timmar men drygt två och en halv timme (!!!!) senare kastade jag mig (släpades med hjälp av mamma. Jäkla reumatism) uppför trapporna och in i sovrummet där lillen huserat. Hur självklart jag än tyckte att det är med en hund som kan vara ensam var det inte utan att hjärtat kändes lite klämt där när jag skyndade hem till min bebis. Varför kan inte bara allergier försvinna så att jag kan ha honom med jämt?
Hursomhaver möttes jag av en viftande svans så fartfylld att jag trodde att halva kroppen skulle flyga av. Dessutom var han alldeles tyst. LYCKA! Självklart var detta inget annat än ett bevis på att jag verkligen har jordens bästa hund. Han hade inte ens kissat ner rummet! Och all inredning var alldeles o-trasig. Nu kan inte ens Sambon klaga på hur bunden man är av vår lille man. Herregud, vi kan ju vara borta i timtal! Framtiden är räddad!