Texas och jag

Många hundtjejer verkar vara/ha varit hästtjejer. Det är intressant och jag tror knappast att det är någon slump att man dras till dessa båda djur. Det handlar egentligen om samma principer i fråga om uppfostran. Både häst och hund är flockdjur, vilket alltid måste hållas i åtanke. Många av de grundläggande behoven är desamma.

I dagens The Dog Whisperer skulle Cesar hjälpa en hästtjej att få pli på sin hund. Det fick mig verkligen att fundera över min egen situation.
Hur kan det komma sig att jag kunde hantera ett hantera ett neurotiskt fullblod på flera hundra kilo medan jag ibland knappt klarar av min lilla trekilos plutt?

Självklart hade hästägandet sina motgångar, men jag tror att ledarskapet i förhållande till en häst är en självklarhet på ett helt annat sätt än vad det är med en hund. I synnerhet en liten hund. Det är inte livsviktigt med full kontroll på samma sätt.

Småhundar kan lätt ses och behandlas som bebisar. Visst fanns det de som daltade med sina hästar, men aldrig i samma utsträckning. Storleken har betydelse.
"Hoppsan! Pållen högg mig i armen, men det gööör ju inget för han är ju min lilla bääääääbis".
Skulle inte tro det...

På många sätt är det lättare att tillgodose en hästs behov. Hästen får oftast bo i flock med daglig utevistelse och motion. I stall har man ofta fasta rutiner som alla hästar får följa. Visst försöker jag ha rutiner även hemma, men det går aldrig att få samma schema-känsla som i ett stall.

En hund måste ofta anpassa sig till ett mänskligt liv på ett helt annat sätt.
Lägenhet. Ensamhet, passivitet.
Det krävs mer från vår sida för att få dem att må bra i en så pass onaturlig miljö.
Sen ska man inte låta det gå för långt heller, vilket jag tyvärr gärna gör. Strävan efter att vara den perfekta matten. En destruktiv och omöjlig kamp.

Det gäller nog att hitta balansen mellan hundens naturliga behov och de egenskaper vi kräver av dem för att de ska passa in i en mänsklig värld.


Texas chillar och tittar på The Dog Whisperer.