Texas och jag

Idag har jag och Texas gjort premiär på stan.
Stort, tyckte matte.
Inga konstigheter, tyckte Texas.

Mycket konstigheter, tyckte omgivningen, som gärna skrek, pep, pekade, kommenterade, skrattade och "åååh"'ade när Texas trippade förbi.
Jag är van numera, och tyckte att det var lika mysigt som vanligt. Mamma, som var dagens sällskap, blev smått chockad av all uppmärksamhet. Jag tycker att det är jätteroligt när människor vill komma fram och prata hund. Jag älskar ju att prata hund! Dessutom visar nästan alla väldigt stor hänsyn och kastar sig aldrig över Texas. Sånt är viktigt, tycker jag.

I början tyckte jag att det var lite konstigt att Texas väcker så mycket uppmärksamhet. Nog för att han är världens finaste, men söta hundar finns det ju gott om! Jag har dock kommit fram till att det förmodligen handlar om hans lite intressanta utseende, alltså att han ser ut som en rejäl, stor hund... fast i miniatyr! Det ser liksom nästan lite komiskt ut.

Jag var fullt inställd på att ta med kameran på vårt lilla äventyr, men så kul skulle vi ju inte ha det. Jag får dokumentera nästa gång istället.
Det får bli ett bildlöst inlägg av en mycket stolt matte.


PS. All cred till St: Persgallerian i Uppsala där hunden var välkommen, både i caféet och i de affärer vi besökte. Vi blev dessutom mysigt bemötta av dem alla. Jättekul!