Texas och jag

Jag är alltså stolt valpägare sedan sex härliga dagar, men har fortfarande lite svårt att riktigt tro det. Jag har märkt att det hela känns lite mer verkligt efter varje gång jag berättat om det (vilket inneburit att vissa vänner fått två helt lyriska sms med några dagars mellanrum där jag glädjestrålande utbrustit vad som hänt). Därför väljer jag att upprepa den fina berättelsen så att den finns bevarad för framtida bruk och läsning.
Mycket nöje!

Det var en gång en sjukskriven Sara. Denna Sara tog ganska illa vid sig av sjukdom och sysslolöshet och hade svårt att hitta motivationen för att kliva ur sängen vissa dagar. Hon funderade mycket (då det inte fanns särskilt mycket annat att göra) över vad som skulle kunna ge henne energin åter. Hon bestämde sig för att leva med att vara sjuk istället för att vänta på att bli frisk.

Sara hade tidigare sysslat med hästar en stor del av sitt liv och visste av erfarenhet att få saker kan vara så givande som en god kontakt med ett djur. Då hästar var uteslutet bestämde hon sig för att söka utveckla sitt intresse för ett mindre djur: vovven.
På blocket.se fann hon en flicka som behövde hundvakt åt sin lilla York/Chihuahua. Det var perfekt!
Sara la en (för?) stor del av sin tid på att läsa om hundar. Titta på hundar. Prata om hundar. Lära om hundar. Allt hon lärde sig praktiserades på den lilla mix-vovven och gav fina resultat. Sara läste hundannonser flera gånger om dagen och drömde om en egen hund. Det blev liksom så tomt när daghunden åkte hem till sig igen.
Sambon var dock alls inte trakterad av idéen med hundägarskap och undvek vänligt men bestämt Saras ihärdiga tjat.

För att göra en lång historia kort(are) så fick Sara med Sambon för att titta på en valp som fanns utannonserad. Sambon hade tidigare vägrat småhundar men fick motvilligt erkänna att han skulle kunna tänka sig att visa sig offentligt med denna valp utan att känna sin manlighet hotad.
Valpbesöket skedde den 29/9 och valpen överträffade alla förväntningar.  Lugn, orädd, nyfiken och söt som få.

Sambon hade inte hjärta att säga tvärt nej utan föreslog att de skulle sova på saken.
Sagt och gjort.
Sambon sov och Sara låg vaken och hoppades.

Morgonen därpå slog Sara nästan knut på sig själv för att vara Sambon till lags på alla möjliga tänkbara sätt. Efter en lång, mogen och eftertänksam diskussion sa Sambon att han inte hade hjärta att neka Sara något som betydde så mycket för henne.

Sara grät lyckotårar hela dagen och räknade timmarna tills de skulle hämta sin lilla pojke, vilket lyckligtvis inte var senare än samma kväll.

Och nu är han här. Det vackraste som finns. Han håller mig sysselsatt och jag har knappt tid att ha ont. Han är bland det häftigaste som hänt mig. Jag är liksom mamma nu, med ansvar för att uppfostra ett litet liv. Sambon ångrar inte sitt beslut och vi är nu en lycklig liten familj.