Hundliv, forts
Förra inlägget skulle inte alls handla om sömnbrist i samband med valp. Jag har ingen aning om var det kom från.
Det jag egentligen planerat var en hyllning till min morgonpigga lilla ängel. Vi var nämligen ut på en liten promenad idag, hela familjen (alla tre). Vi tog en liten runda kring kvarteret och mötte två vändor dagishundar. Texas blev lite skraj och stod på helspänn ett tag men fokuserade snabbt om till matte och följde med vidare. Detta trots att flera av dagishundarna skällde. Wohu! Lydnadskung, min lilla hund.
Lite längre fram mötte vi ytterligare ett dagis, av människosort denna gång. Jag och Sambon hade precis konstaterat att Texas inte tycks gilla barn när vi hör barnen "oooh" och "åååååh" och fråga sin fröken (? av manligt kön) om de får klappa. Herr fröken säger att de måste fråga snällt först (bra fröken!) Barnen kommer alltså fram och frågar. Först säger jag att Texas tyvärr fortfarande är en bebis och lite nervös och att de tyvärr därför inte får klappa. Men Texas verkar inte helt med på noterna utan trippar fram till de lyckliga barnen för att nosa.
Genast hoppar alla (de var kanske 6-7 stycken) barn fram för att klappa, vilket får till konsekvens att Texas skuttar undan. Inga konstigheter. Jag förklarar för barnen att de måste sitta ner och låta vovven utforska dem innan de kan klappa. En liten flicka påpekar myndigt för de andra barnen att de måste vara en i taget. Sötnos!
Det var så roligt för det kändes som ett givande möte för alla inblandade barn, även den fyrbenta. Barnen såg att bara de satt ner och var lugna ville Texas nosa och gosa men blev de för "på" försvann han in under matte. De var jätteduktiga!
Massa cred till den duktiga Herr fröken som uppmuntrade barnen att fråga snällt och hjälpte mig att förklara för dem att hunden lär känna dem genom att nosa på dem. Det är så vackert med barn och djur. Alla barn borde få umgås med djur ibland. Jag blir alltmer sugen på att inkludera djur i min framtida behandling som psykolog. Man mår bra av att ha de små liven hos sig, så är det bara.
Det var alltså en gränslöst stolt matte som släpade med en motvillig valp hem. Nu ska jag göra en lista över alla stans dagis och så kör vi igång en turné imorgon.
Det jag egentligen planerat var en hyllning till min morgonpigga lilla ängel. Vi var nämligen ut på en liten promenad idag, hela familjen (alla tre). Vi tog en liten runda kring kvarteret och mötte två vändor dagishundar. Texas blev lite skraj och stod på helspänn ett tag men fokuserade snabbt om till matte och följde med vidare. Detta trots att flera av dagishundarna skällde. Wohu! Lydnadskung, min lilla hund.
Lite längre fram mötte vi ytterligare ett dagis, av människosort denna gång. Jag och Sambon hade precis konstaterat att Texas inte tycks gilla barn när vi hör barnen "oooh" och "åååååh" och fråga sin fröken (? av manligt kön) om de får klappa. Herr fröken säger att de måste fråga snällt först (bra fröken!) Barnen kommer alltså fram och frågar. Först säger jag att Texas tyvärr fortfarande är en bebis och lite nervös och att de tyvärr därför inte får klappa. Men Texas verkar inte helt med på noterna utan trippar fram till de lyckliga barnen för att nosa.
Genast hoppar alla (de var kanske 6-7 stycken) barn fram för att klappa, vilket får till konsekvens att Texas skuttar undan. Inga konstigheter. Jag förklarar för barnen att de måste sitta ner och låta vovven utforska dem innan de kan klappa. En liten flicka påpekar myndigt för de andra barnen att de måste vara en i taget. Sötnos!
Det var så roligt för det kändes som ett givande möte för alla inblandade barn, även den fyrbenta. Barnen såg att bara de satt ner och var lugna ville Texas nosa och gosa men blev de för "på" försvann han in under matte. De var jätteduktiga!
Massa cred till den duktiga Herr fröken som uppmuntrade barnen att fråga snällt och hjälpte mig att förklara för dem att hunden lär känna dem genom att nosa på dem. Det är så vackert med barn och djur. Alla barn borde få umgås med djur ibland. Jag blir alltmer sugen på att inkludera djur i min framtida behandling som psykolog. Man mår bra av att ha de små liven hos sig, så är det bara.
Det var alltså en gränslöst stolt matte som släpade med en motvillig valp hem. Nu ska jag göra en lista över alla stans dagis och så kör vi igång en turné imorgon.
Kommentarer
Postat av: Carina
Toppen att mötet med barn gick så bra, tänk om alla kunde lyssna vad man säger till dom och inte rusa fram till hunden. Har en granntjej som inte kan lyssna på vad jag säger. Skriker gärna högt och är framfusig, hon får inte klappa mina hundar...
Trackback
