När jag nu ställdes inför skolrelaterade svårigheter som kommer att kräva all min tid och mitt engagemang gjorde jag vad varje moget övervägande individ skulle göra: Jag flydde!
.
Självklart ska jag ta tag i mina plikter med glädje, men först måste jag få skriva av mig lite. Det har skett viktiga hundrelaterade saker som få i min omgivning kan uppskatta så som ni. Jag funderade en stund på att hänvisa till min hund och hans uppfostran idag på vårt seminarium, men jag betvivlar att professorn i utvecklingspsykologi skulle uppskatta parallellen.
.
.
Anyway.
Nu sedan jag återfått både hund och hälsa så har jag fullt upp med att återta all förlorad träning. Vi var ju riktigt på hugget där innan kroppen gick och dog. Som ett steg i rätt riktning frågade jag då min fantastiske Sambo om inte han ville följa med mig på onsdagsträning på Brukshundklubben. Sambon hoppade högt av glädje och sa att självklart skulle vi det. Jag tyckte mig även ana att han mumlade något om att vi måste skaffa ännu en hund så att vi har varsin att träna med, men det kan ha varit inbillat.
.
Så blev det då onsdag och jag räknade timmarna tills vi skulle åka på träning. Till slut kom Sambon hem från jobbet och konstaterade att det snöade och var skitkallt. Inga problem, tyckte jag, och efter några bedjande ögonkast från min sida så satt vi i bilen.
Under det trevliga bilsnacket på väg ut så konstaterade Sambon plötsligt att han har en oerhört manipulativ flickvän. Han kunde då rakt inte förstå hur jag först kan lyckas övertala honom att ens skaffa hund och att jag sedan får honom att följa med till Brukshundklubben. Medan jag knappt pratat om annat på hela dagen hade Sambon alltså inte berättat för sina kollegor hur han skulle spendera sin onsdagskväll.
.
Så kom vi då fram till slut och det var onekligen både skitkallt och snöigt. Vi sällade oss dock till skocken, en blygsam samling på fem eller så hundar med respektive ägare samt en instruktör. Efter att ha släpat runt vår allt annat än medgörliga lilla brukshund blev det dags för platsliggning. Plättlätt! Jag och Texas körde en egen variant och satsade på platssittning. Dessvärre var det fortfarande skitkallt och blött så stackars Texas kunde helt enkelt inte vara stilla i all evighet. Jag bröt lite tidigare men var ändå strålande nöjd. Ge oss tio grader och sol så tar vi den!
Efter platsliggning med våra hundvänner var det dags för inkallningsträning. Jag var högljutt entusiastisk och menade att trots att vi kanske inte riktigt är i full tävlingsform ännu så vill vi gärna träna och blicka framåt. Detta kan eventuellt ha frambringat medlidsamma blickar hos mina medtränande som kanske trott att jag på allvar inbillar mig att jag och Texas är i någon form alls.
Kul var det i alla fall.
.
Vår tränare Erik gav oss en alldeles strålande övning som skulle genomföras två och två. Plötsligt var det inte jag och Sambon som var losers utan alla andra som kommit helt själva. De fick turas om att köra med instruktören medan jag och Sambon råtränade.
Övningen gick alltså ut på att den ena promenerar iväg med hunden medan den andra står kvar. Den hundlösa ska sedan ropa på hunden och både hunden och den andra personen ska då förhoppningsvis komma i full fart. Övningens två främsta fördelar var:
1. Hunden var aldrig lös
2. Om inte hunden kommer på en gång så får personen som håller i kopplet se till att det händer grejor. Väldigt konsekvent, med andra ord!
.
Jag och Sambon sprang kors och tvärs och det gick fantastiskt bra. Texas verkade tycka att det var hur roligt som helst att få träna med hela lilla familjen. Jag och Sambon var väldigt glada över att ha hittat en konkret övning som vi kan träna på hemma. Great success!
.
Efter att ha sprungit kors och tvärs och nästan förlorat fingrarna till kölden signalerade min stackars blåfrusne Sambo (som absolut inte förstått det här med hundträningsklädsel) att det var dags för avfärd. Som den hänsynsfulla flickvän jag är var jag bara tvungen att prata pyyyyttelite med vår instruktör. Helst hade jag velat stoppa ner honom i fickan och ta med honom hem för att vidare kunna pumpa honom på övningar och tips, men det kändes inte helt genomförbart. Till slut måste nog instruktören ha tyckt lite synd om mig för han erbjöd mig att ses lite framöver och träna ihop. Jag blev nästan rörd!
.
Nu har jag alltså en lovande hund, en personlig tränare och en mycket engagerad Sambo. Framtiden ser ljus ut och det dröjer nog inte länge förrän våra namn blir frekventa på prispallen. Samtidigt ska jag alltså kamma in några VG'n i skolan så det kanske är dags för mig att avrunda.
.
Jag är i alla fall glad över att ha en plats där jag kan dela med mig av spännande hundhändelser och att det faktiskt finns de som förstår! Hoppas ni orkade läsa igenom hela utläggningen. Skriv gärna en rad om hur det går för er. Jag saknar alla mina bloggfriends och vill ju veta hur ni har det!
.
Dags att återgå till studierna...
.
