Strålande vår
Jag sitter fast hos mina föräldrar. Jag och Texas, menar jag förstås. Både bilar och körkort är borta för tillfället. Jag har alldeles för mycket packning för att kunna ta bussen. Sambon spelar innebandy och hämtar mig inte förrän om ett par timmar. Jag hade endast med mig en futtig liten psykologi-artikel och den är genomläst sedan länge. Jag borde läsa om utvecklingspsykologi men jag har ingen bok.
What to do?
Jo, man uppdaterar sin stackars försummade blogg!
Gulligaste Anna och Kompis undrade lite hur vi har det så jag tänkte att jag kunde skriva en snutt här. Mitt i allt är det någon fler som undrar vad vi sysslar med. Konstigare saker har ju hänt!
...
Just i detta nu har jag precis fått händerna fria efter att ha suttit med en tupplurande Texas i famnen. Han kröp upp, suckade som bar han på all världens plågor, och rörde sig sen inte ur fläcken. Det var nästan tur att telefonen ringde till slut, och jag fick en ursäkt att veckla ut mina stackars avdomnade ben, annars hade det aldrig blivit något skrivet här. Nu ligger han som en liten skrynkeltuss här bredvid istället.
På sistone har vi hunnit med en hel del, i vanlig ordning. Bland annat två veckors svår sjukdom med väldiga hundproblem. Jag lärde mig något viktigt som jag vill dela med er alla: Det är svårt att ha hund när man inte kan gå! Det finns dock några knep för att överleva även tider som dessa. Skicka vidare till alla eventuella vänner som inte kan gå.
- Bo nära en familjemedlem som gärna(?) kommer hem till dig stup i kvarten för att ta ut din stackars understimulerade bebis.
- Skaffa en sambo som trotsar morgontrötthet, stressar hem på luncherna och ger sig ut i kalla kvällar med din älskling i koppel.
- Se till att bo granne med fantastiskt vänliga människor som tar hand om din hund när inte du kan.
Dessa tips gäller endast om du inte kan gå under en kortare tid. Alltför långa perioder kan få några av följande bieffekter: trött sambo, trött mamma, trött granne, dåligt samvete och känsla av otillräcklighet.
För att råda bot på de tre förstnämnda har jag ett alldeles strålande tips:
Skicka din håriga bebis på hundsemester i Stockholm hos Sambons fantastiskt gulliga syster i en vecka.
Fördelar: Både systern och hunden njuter. Hunden får all tänkbar stimulans samt gott om äventyr i storstaden. Hunden får sitta på soliga uteserveringar och äta korv.
Nackdelar: Viss risk för död pga saknad. Kan du fortfarande inte gå kommer du med största sannolikhet att ha det väldigt tråkigt. Varning också för svartsjuka och oroliga tankar, exempelvis att hunden helt ska ha glömt dig vid återkomst.
Min vana trogen har jag nu helt flummat iväg om en enda sak när jag egentligen hade fler att berätta. Det går liksom inte att bara skriva att jag var sjuk och att Texas var bortrest. Äsch.
Det är inte svårt att förstå varför han fick följa med oss hem när man ser bilder som dessa.
Kommentarer
Postat av: Ebba & Molly
Vi har saknat era roliga inlägg! Hoppas allt är bra med er!! :)
Postat av: Helena
ÄNTLIGEN!! Äntligen ett nytt inlägg...fler såna..snääälla...blir på så gott humör när jag läser din blogg. :)
Trackback
