Texas och jag

Älskade bloggvänner!

Tänk att ni är några tappra själar som minns mig och mitt lilla monster, min minst sagt sparsamma uppdatering till trots. Det värmer! Nästan så att jag känner mig som en Rock Star. Fast ändå inte alls, men ändå. Ni fattar.

Jag vet att ni helst vill läsa om min nykastrerade hund, men det skiter jag ju i. Jag vill hellre skriva om hur stressigt mitt liv är.

Trots vissa stunder av tvivel från min sida kan jag nog ändå konstatera att jag överlevt både skolstart och de tre(!!!) första tentorna. För er som kanske bara skummade igenom föregånende mening ber jag att få förtydliga:
Vi har hitills haft tre tentor! Plus ett grupparbete!
Jag som tidigare var van vid att den största stressen i mitt liv var att ta sig till sjukhuset lite då och då har fått mig en rejäl liten chock. Vad hände med att detta bara är en A-kurs? Vill de att alla psykologer ska bli utbrända innan de ens kommit igång?
Samtidigt skulle jag alltså ge min vackra vovve den bästa av förutsättningar. Vi kan nöja oss med att konstatera att jag haft det rätt hektiskt på sistone. Tyvärr är jag en person som helst satsar 120% på allt hon gör. Rätt ohållbart i längden. Jag brinner ju för psykologin så jag vill lägga all energi där! Samtidigt är Texas min ögonsten och jag vill satsa fullt på att ge honom allt han behöver. I don't do halvmesyrer. Alltså blir det till att känna sig otillräcklig på alla plan, vilket inte gynnar vare sig självkänsla eller prestation. Samtidigt är det ju så att I don't do sjukskrivning, men om jag inte passar mig hamnar jag där igen. Dags att agera psykolog åt sig själv för att uppmuntra till fler stunder av avslappning och eftertanke.

Nu är jag jättenyfiken; Hur gör ni andra som pluggar heltid och har hund?