That's my girl!
Nu har jag fått ur mig allt gnäll och vill jättegärna delge er våra framsteg och vår utveckling. Jag har tyvärr inte utvecklats särskilt mycket, så ni får hålla till godo med Texas. Till min stora glädje har jag fortsatt med hyffsat regelbunden fotografering trots att ni tyvärr inte fått ta del av dem här på bloggen. Nu är dock stunden kommen!
Först tänkte jag att jag skulle visa en bild på Texas "omarbetade nedre regioner" men sådant lämpar sig ju inte. Jag är i alla fall stolt över att kunna meddela att sköterskan var fantastiskt nöjd med läkningen då stygnen skulle tas bort. Det var roligt att det fanns något att vara nöjd över, då Texas beteende vid stygnsborttagning var allt annat än angenäm. Min personliga teori är att all manlighet redan hunnit gå ur kroppen. Texas skrek nämligen som en liten flicka/en stucken gris under denna, vanligtvis korta och smärtfria, procedur. Det krävdes tre personer för att hålla ner honom så pass att stygnen kunde plockas. Rätt imponerande för en sån liten hund, får man säga. Duktig flicka!
Den största omställningen som kastreringen förde med sig var väl Tratten. Texas accepterade dock denna konstiga huvudbonad relativt snabbt och lät inte den komma ivägen för andra viktiga händelser. Det var fortfarande inga problem (för honom) att hoppa upp och pussa matte i ansiktet, till exempel. Nog för att jag älskar att vakna av plastsmällar i ansiktet, men rätt snabbt längtade jag nog mer efter trattens försvinnande än vad Texas själv gjorde.
Det går inte att låta något så obetydligt som en plasttratt stå i vägen för något så viktigt som tvättsortering. Texas går att lita på i alla lägen!
Vad gäller lugnet vet jag inte om det finns så mycket att tillägga. I vissa situationer inbillar jag mig att udden av hans energinivå tagits bort, men det kan mycket väl vara önsketänkande. I början hade jag väl några sekunder av tvivel då jag sorgset konstaterade att jag skulle sakna min lilla vilde. Vilken tur då att vilden är kvar!
Något som däremot märks ganska tydligt är att han blivit en riktig gosehund! Förr hade han sällan ro att hålla sig stilla under några längre perioder, annat än vid sömn, men nu kan han gärna gosa upp sig på axeln eller i famnen och njuta en stund.
Förhoppningsvis är detta en bestående effekt av kastreringen.
Först tänkte jag att jag skulle visa en bild på Texas "omarbetade nedre regioner" men sådant lämpar sig ju inte. Jag är i alla fall stolt över att kunna meddela att sköterskan var fantastiskt nöjd med läkningen då stygnen skulle tas bort. Det var roligt att det fanns något att vara nöjd över, då Texas beteende vid stygnsborttagning var allt annat än angenäm. Min personliga teori är att all manlighet redan hunnit gå ur kroppen. Texas skrek nämligen som en liten flicka/en stucken gris under denna, vanligtvis korta och smärtfria, procedur. Det krävdes tre personer för att hålla ner honom så pass att stygnen kunde plockas. Rätt imponerande för en sån liten hund, får man säga. Duktig flicka!
Den största omställningen som kastreringen förde med sig var väl Tratten. Texas accepterade dock denna konstiga huvudbonad relativt snabbt och lät inte den komma ivägen för andra viktiga händelser. Det var fortfarande inga problem (för honom) att hoppa upp och pussa matte i ansiktet, till exempel. Nog för att jag älskar att vakna av plastsmällar i ansiktet, men rätt snabbt längtade jag nog mer efter trattens försvinnande än vad Texas själv gjorde.
Det går inte att låta något så obetydligt som en plasttratt stå i vägen för något så viktigt som tvättsortering. Texas går att lita på i alla lägen!
Vad gäller lugnet vet jag inte om det finns så mycket att tillägga. I vissa situationer inbillar jag mig att udden av hans energinivå tagits bort, men det kan mycket väl vara önsketänkande. I början hade jag väl några sekunder av tvivel då jag sorgset konstaterade att jag skulle sakna min lilla vilde. Vilken tur då att vilden är kvar!
Något som däremot märks ganska tydligt är att han blivit en riktig gosehund! Förr hade han sällan ro att hålla sig stilla under några längre perioder, annat än vid sömn, men nu kan han gärna gosa upp sig på axeln eller i famnen och njuta en stund.
Förhoppningsvis är detta en bestående effekt av kastreringen.
Kommentarer
Postat av: Malin
Eller så håller han på att växa upp :) Rexie var inte heller särskilt gosig när han var liten men nu gör han helst inget annat.
Postat av: Carina
Enzo är inte kastrerad men han blir mer och mer gosig ju äldre han är. Det beror kanske på att de kommer mer till ro. Tänk att det behövdes 3 för att ta bort stygnen haha tur han inte är större
Postat av: Olga & Becca
"Nog för att jag älskar att vakna av plastsmällar i ansiktet" ha ha haa, den var bra!
Vad söt han är när han viker tvätt!! Hihi
Trackback
