Texas och jag

Nu gäller det att vara på hugget här.
Ännu en fin tävling är upptäckt så vi provar vår lycka även där.

Tävligen gäller dessa söta halsband och då min Texas allra första halsband inte längre ser ut som när vi köpte det så skulle ett av dessa fina vara ett mer än välkommet tillskott.



Det är snälla tjejen på Posh Pooches (där vi planerar att bli stammisar inom kort) som håller i tävlingen.

Heja Texas!

Ännu en anledning till bloggstart är ju alla fina tävlingar som finns. Jag gillar verkligen hundbloggvärlden för de verkar vara så mysiga mot varandra med tävlingar, tips och goda råd.

Nu provar vi vår lycka i vår alldeles första tävling.

Jag har funderat länge (en hel vecka, alltså) på att skaffa en sele till vår lilla tuss. Den blå selen på bilden är underbar så nu håller vi tummar, tår och tassar för att den kommer till just oss. Spännande!

Texas tar en liten powernap för att orka röja runt ännu mer, så jag passar på att pyssla lite med annat.

Idag har vi haft vår puppy i en hel vecka. Galet!
Tiden går fort när man har roligt.

Folk säger att man verkligen ska njuta av valptiden - och det gör jag!
Men det är inte utan att jag längtar efter att kunna sova en hel natt...

I övrigt tycker jag ändå att rumsrenheten går framåt. I natt var det endast ett nattligt toalettbesök. Hurra Texas!
Sen att han tycker att dagen ska börja vid sjusnåret är en annan femma. Jag har ändå haft lyckan att födas med hyffsade morgongener, vilket är mer än vad man kan säga om min Sambo. Han påminner mer om ett vandrande lik på morgonen. Vilket förstås inte bekommer Texas det minsta.

Men det finns ju faktiskt betydligt värre sätt att vakna på än av valpslick i ansiktet!

Jag är alltså stolt valpägare sedan sex härliga dagar, men har fortfarande lite svårt att riktigt tro det. Jag har märkt att det hela känns lite mer verkligt efter varje gång jag berättat om det (vilket inneburit att vissa vänner fått två helt lyriska sms med några dagars mellanrum där jag glädjestrålande utbrustit vad som hänt). Därför väljer jag att upprepa den fina berättelsen så att den finns bevarad för framtida bruk och läsning.
Mycket nöje!

Det var en gång en sjukskriven Sara. Denna Sara tog ganska illa vid sig av sjukdom och sysslolöshet och hade svårt att hitta motivationen för att kliva ur sängen vissa dagar. Hon funderade mycket (då det inte fanns särskilt mycket annat att göra) över vad som skulle kunna ge henne energin åter. Hon bestämde sig för att leva med att vara sjuk istället för att vänta på att bli frisk.

Sara hade tidigare sysslat med hästar en stor del av sitt liv och visste av erfarenhet att få saker kan vara så givande som en god kontakt med ett djur. Då hästar var uteslutet bestämde hon sig för att söka utveckla sitt intresse för ett mindre djur: vovven.
På blocket.se fann hon en flicka som behövde hundvakt åt sin lilla York/Chihuahua. Det var perfekt!
Sara la en (för?) stor del av sin tid på att läsa om hundar. Titta på hundar. Prata om hundar. Lära om hundar. Allt hon lärde sig praktiserades på den lilla mix-vovven och gav fina resultat. Sara läste hundannonser flera gånger om dagen och drömde om en egen hund. Det blev liksom så tomt när daghunden åkte hem till sig igen.
Sambon var dock alls inte trakterad av idéen med hundägarskap och undvek vänligt men bestämt Saras ihärdiga tjat.

För att göra en lång historia kort(are) så fick Sara med Sambon för att titta på en valp som fanns utannonserad. Sambon hade tidigare vägrat småhundar men fick motvilligt erkänna att han skulle kunna tänka sig att visa sig offentligt med denna valp utan att känna sin manlighet hotad.
Valpbesöket skedde den 29/9 och valpen överträffade alla förväntningar.  Lugn, orädd, nyfiken och söt som få.

Sambon hade inte hjärta att säga tvärt nej utan föreslog att de skulle sova på saken.
Sagt och gjort.
Sambon sov och Sara låg vaken och hoppades.

Morgonen därpå slog Sara nästan knut på sig själv för att vara Sambon till lags på alla möjliga tänkbara sätt. Efter en lång, mogen och eftertänksam diskussion sa Sambon att han inte hade hjärta att neka Sara något som betydde så mycket för henne.

Sara grät lyckotårar hela dagen och räknade timmarna tills de skulle hämta sin lilla pojke, vilket lyckligtvis inte var senare än samma kväll.

Och nu är han här. Det vackraste som finns. Han håller mig sysselsatt och jag har knappt tid att ha ont. Han är bland det häftigaste som hänt mig. Jag är liksom mamma nu, med ansvar för att uppfostra ett litet liv. Sambon ångrar inte sitt beslut och vi är nu en lycklig liten familj.

Tidigare bloggar har endast skapats när jag känt att det funnits rimligt belägg för att tro att mitt liv skulle kunna vara av intresse för andra. Blogg ett hade jag i samband med familjens resa till Colorado 2007 och blogg två handlade om hösten 2008 i California.

Trots att jag älskar att skriva, och gärna följer andra bloggar slaviskt och utan förbehåll, så har jag dragit mig för att starta en egen.

Jag var ju tvungen att fråga mig själv: Skulle jag vilja läsa om mitt hyffsat händelselösa liv i Uppsala?

Svar: Nej.

Idag är dock frågan en annan: Skulle jag vilja läsa om världens sötaste lilla tussevalp som numera berikar ett annars så hyffsat händelselöst liv i Uppsala?

Svar: Oh yes!

 

Som om inte det vore nog så finns det ytterligare en rad fördelar med en blogg.

1. Jag har Texas utveckling och framsteg samlade på ett och samma ställe.

2. Jag kan ha en mängd av Texas bilder samlade, istället för att leta efter dem i olika mappar på datorn.

3. Förhoppningsvis kan jag utbyta tips och råd med andra valpägare.

4. Min sambo kan klicka in på bloggen under arbetsdagarna när hans valpsaknad blir för stor.

Sedan har jag redan ett dussin bilder på Texas och hans favoritställning, "kycklingen", där han ligger utfläkt på rygg med de ännu ganska hårlösa benen rakt ut i vädret. Lite som en rå kyckling. Att inte delge världen dessa bilder vore oerhört själviskt och således ytterligare en orsak till att jag startar en blogg.

 

Kycklingen Texas