Stora och små

När vi var ute för en stund sen mötte vi åter en enorm Rottweilergubbe på drygt fem år. Han älskar plutthundar och var så snäll mot Texas sist vi träffade dem. Idag var det samma sak. Texas som väger tre mjölkpaket traskade in mellan benen på den stora vovven och stod i godan ro och sniffade på snoppen. Lite läskigt tyckte Texas att det var att sen på 45 kilo mellan benen, men det gick ju det med.

Jag är så glad att jag är så överdriven i mina försök att skaffa kompishundar och hundkompisar för det tycks verkligen ha gett resultat. Texas klarar allt från minihundar till bjässar och tycker att alla är lika roliga.

Jag måste verkligen börja ta med kameran ut på småturerna. Man vet aldrig när man springer på någon sötnos och jag hade kunnat offra en nagel för att få en bild av Texas under magen på den fina Rottweilern. Jag hade också gärna velat ha en bild på den söta gubben jag mötte häromdagen som var ute och rastade sin 15-åriga samojed. De gick lite stelt båda två, men det såg så fint ut. Jag ska också ha hund när jag blir gumma!

Jag frågade förresten den söta gubben vad hemligheten var till att få sin hund så gammal och pigg. Motion är viktigt, sa gubben. Check, tänkte jag. Sen tror jag också att det är viktigt med en harmonisk hund, sa han. Detta medan Texas for runt som en virvelvind.
Vi får nog jobba lite på det där sistnämnda...

På promenad genom stan

Ja, var ska jag börja? Sällan har väl min hund blivit så stimulerad som idag. Lek, passivitet och stadsträning har dagen bjudit på tillsammans med Lina med rottisvalpen Luzza och chihuahuan Wilda samt Sara med jack russeln Golle.











Lite krångligt att fånga all fart och fläkt. Lina har fler fina bilder från dagen.

Efter lek, när alla utom Texas var lite trötta, var det dags att gå fint in till stan. Texas såg tillfället i akt att strypa sig själv. Varför gå fot när det guppar en smaskig rottisrumpa lite längre fram? Till hans försvar har vi aldrig förr gått i koppel tillsammans med andra hundar så det var perfekt att träna på. Det är bra för honom att se att man inte bara springer runt som en idiot med andra, utan att man också kan ta det lite lugnt.
Stan var full av folk som skulle handla julklappar och vi kryssade fram mellan barnvagnar och shoppingkassar. BRA TRÄNING! Mycket uppmärksamhet fick de också, de små sötnosarna. Tyvärr låg mycket fokus på vackra Luzza och Texas, som tror att han heter "åååh sööööt", förstod inte varför de klappade så mycket på rottweilern. Ännu ett moment som vi behöver träna på: konsten att inte hälsa.

Tyvärr tog jag ingen bild när vovvarna satt fint på stan och studerade omgivningarna. Synd! Att se Texas lite passiv bland folk är något man måste föreviga. Kanske nästa gång!

All in all var det en supermysig dag med härliga hundar och gulliga tjejer.
Bäst av allt är kanske att Texas ser ut såhär nu:


And they call it puppy love...

Som ni vet tar jag mina vovvevänner på största allvar. Ett krav är att åtminstone någon ska vara trevlig; antingen hund eller människa. Kommer hundarna överens kan man ju stå där och få tiden att gå genom att beundra vovvarna in action och ibland säga något i stil med "... kul att de kommer så bra överens". Är hunden en pina men ägaren trevlig blir det lite annorlunda. "Texas, försök att inte bli uppäten. Mommy is talking here!"
Men så ibland kommer guldkornen: two-in-one! Idag har vi umgåtts med guldkornen Katarina och Pompom som vi träffade igår.
Texas kom till och med på inkallning. F-L-E-R-A gånger. Ta bara en sån sak. Helt klart positivt inflytande.
Först fick så de små monstrena springa av sig. Jag älskar, som sagt, att se hur energin bara rinner av Texas. Inte för att den någonsin gör det, men det skadar aldrig att drömma.
Sen gick vi hem till oss och då hettade det till.

Som vi alla vet hade Texas en mycket tidig sexuell debut. Tyvärr har han främst fått utöva sina färdigheter på stackars Spiltus ännu, men idag blev det annat. Det gick vilt till, helt enkelt. Spiltus fick dock vara på ett hörn så han sörjer inte.


Det börjar bra. Texas har fortfarande vett att posa. Det där håriga i bakgrunden är Pompom :P


Mosad chihuahua?


Texas tar en tugga.


Provridning.


Hångel... fast med tänder?


Texas fuskade och körde råstyrka. Pomsen hade ingen chans!


Hade jag bara sett denna bild skulle jag aldrig vilja träffa min hund!


Får man hoppa på?






Soft avslut.

Rough day, I'm telling ya!
Inte konstigt att Texas ligger som en blöt fläck i sängen.

Mission accomplished!

Stockholm

Nästa vecka hade jag tänkt ta med Texas på julklappsshopping i Stockholm. Jag har fått för mig att Stockholm älskar små hundar eftersom alla rika små tanter som butikerna tjänar pengar på har små hårbollar i koppel.
Fördomar? Moi? Knappast.

Efter lite efterforskning är jag kluven; Får man eller får man inte ta med hund in på Åhléns City? Olika källor ger olika besked.

Ni med Stockholmskunskap, var är vovven välkommen?
NK har jag hört. Gallerian likaså.
Vore snopet att åka dit bara för att upptäcka att vi inte är välkomna någonstans. Självklart vill jag kika in på hundbutiker också, men jag tror inte att mitt shoppingsällskap uppskattar om fokus läggs på hundrelaterade ställen. Inte heller de människor jag ska köpa julklappar till...

Kanske är enda möjligheten att smuggla in honom?


Utklädd till halsduk?


Gömd i kartong?


Förklädd till gosedjur?


Dold i löv?

Våra vackra vovvar

Såhär fina var Texas och Rio igår när de busade på fårskinnsfällen:


Rio var lite blyg först och Texas demonstrerade mer än gärna att alla leksaker tillhörde honom.


Försten till benet!


Mitt ben!!


Stor hund, stor sko. Liten hund, liten sko.


Liten hund
SNOR stor sko.


Liten hund, stor sko. Inga konstigheter.


Stora skor är mums!


Texas är fortfarande lite paff efter maktskiftet.


Lillen fortsätter att leka med Texas leksaker.


Texas vilar på Rios rumpa medan han tuggar vidare.


Nöjda somnar de sedan båda två.

I love my puppy!

Idag har jag och Texas gjort premiär på stan.
Stort
, tyckte matte.
Inga konstigheter,
tyckte Texas.

Mycket konstigheter
, tyckte omgivningen, som gärna skrek, pep, pekade, kommenterade, skrattade och "åååh"'ade när Texas trippade förbi.
Jag är van numera, och tyckte att det var lika mysigt som vanligt. Mamma, som var dagens sällskap, blev smått chockad av all uppmärksamhet. Jag tycker att det är jätteroligt när människor vill komma fram och prata hund. Jag älskar ju att prata hund! Dessutom visar nästan alla väldigt stor hänsyn och kastar sig aldrig över Texas. Sånt är viktigt, tycker jag.

I början tyckte jag att det var lite konstigt att Texas väcker så mycket uppmärksamhet. Nog för att han är världens finaste, men söta hundar finns det ju gott om! Jag har dock kommit fram till att det förmodligen handlar om hans lite intressanta utseende, alltså att han ser ut som en rejäl, stor hund... fast i miniatyr! Det ser liksom nästan lite komiskt ut.

Jag var fullt inställd på att ta med kameran på vårt lilla äventyr, men så kul skulle vi ju inte ha det. Jag får dokumentera nästa gång istället.
Det får bli ett bildlöst inlägg av en mycket stolt matte.


PS. All cred till St: Persgallerian i Uppsala där hunden var välkommen, både i caféet och i de affärer vi besökte. Vi blev dessutom mysigt bemötta av dem alla. Jättekul!

Skogspromenad

Innan vi åkte hem från föräldrarna i söndags passade vi på att låta Texas utforska skogen i ett fåfängt försök att trötta ut honom (as if we could). Trots att promenaden inte gav mig en trött puppy så var den himla mysig.
Texas hade aldrig förr sett så många löv på en gång. Dessutom var det snårigt med högt gräs så han fick studsa fram som en liten delfin på land.












Äventyr

Idag skulle jag på undersökningar i Enköping och världens snällaste mamma erbjöd skjuts. Världens snällaste syster lockades till barnvaktning trots gårdagens missöden i färskt minne. Jag sa ju att det lönar sig med puppy eyes!

Då har jag alltså fått sagt vilken snäll familj jag har men det var inte alls det som var syftet med inlägget.
Det jag egentligen vill berätta är att:


Vi har åkt buss för första gången idag!

Hur spännande?!
Visst har plutten sina brister, men harighet kan man inte anklaga honom för. Det var så sjukt spännande, tycker jag! Först körde han sin lilla Chihuahua-shake och tyckte att situationen var allmänt störande. I kanske två minuter. Sen bökade han ner sig i mitt duntäcke, jag menar jacka, och sussade resten av vägen. HUR TUFF?!

Han är så duktig, min lilla baby.
Mommy lööves you!


Texas är tuff även hemma. Särskilt när leksakerna är busiga och behöver läxas upp!

Ane Brun

Igår blev det lite klent här och det beror på att jag tog ytterligare ett stort steg mot att bevisa för mig själv att det finns liv trots sjukdom. Det blev en bebisfri kväll då jag och Sambon tog en myskväll ute. Man måste göra sånt ibland, oavsett tillstånd. Förhållanden behöver det. Jag behöver det.

Mammsen kom förbi och hämtade Texiplutten och Sambon och jag tog tåget till Stockholm för att gå på Cirkus och se Ane Brun. Känner ni till henne? If not, kolla youtube eller något; hon är fantastiskt! Det var en helt magisk konsert där förbanden var minst lika underbara och en stor bonus var att de sedan körade bakom Ane så det kändes som att man kände dem allihopa. Det gav oss dessutom några nya favoritartister och sånt är alltid trevligt.
Ane Brun är liksom en artist som funnits med mycket i mitt och Sambons förhållande så det var härligt att sitta där tillsammans och göra en liten nostalgitripp. Många låtar hade man nästan glömt så det blev några "Just det, den här älskar jag ju!" tillsammans med många nya favoriter.

http://www.bastimmers.nl/media/various/ane_brun.jpg
Oj, vilken liten bild jag hittade.

Dessutom var de alla som uppträdde så himla gulliga. De var inte bara fantastiska artister utan pratade lite och var sådär skönt avslappnade och gulligt knäppa. Löveli!

Det blev ett sent tåg tillbaka till Uppsala och jag ringde till familjen för att kolla läget med bebisen. Lillasyster svarade att Texas låg och sov med föräldrarna. "Åhh", tänkte jag... Fram tills att jag hörde mamma i bakgrunden.
Texas hade kissat i sängen... Hoppsan. Jag sa ju att han måste kissa innan han lägger sig.
Några minuter senare hörde jag mamma igen. Texas hade nu bajsat i sängen. Oops!

Det finns inte mycket att göra när man sitter på tåget men jag sa att det borde vara lugnt nu om han fått göra ifrån sig i sängen (heh) och att han kunde sova vidare så skulle vi komma så fort vi kan.

En lyckad första hundsittning, med andra ord. Jag och Sambon blev ju också lite överraskade av hur mycket arbete en valp kräver så jag kan förstå att familjen reagerade likadant. Förhoppningsvis kan Texas se så pass söt ut att de glömmer "olyckorna" och gärna är barnvakter igen. Det brukar funka på mig...

Texas i farten

Helgen spenderades till viss del hos föräldrarna. På lördagen, efter genomlevt prov, åkte jag och Texas hem till familjen för lite lugn och mys medan Sambon höll ställningarna på krogen.
Texas älskar att vara hos mina föräldrar! Av flera anledningar:

1. Det är stort
2. Det finns tomt
3. Där finns katt (kan eventuellt ligga på listan över nackdelar...)
4. Mamma är kanske jordens roligaste hund-mormor och är outtröttlig som lekledare
5. Närhet till vattnet
6. Det finns inga andra valpar = uppmärksamhet!

Lördagen blev lugn med härlig soppa och firande av lyckad prestation under dagen.
Söndagen började tidigt. Väldigt tidigt. Vissa hade, som sagt, inte riktigt koll på tidsomställningen. Större delen av familjen skulle iväg på diverse äventyr så kvar var jag, mamma och Texiplutten.

Vi drack mängder med te, läste tidningar, pratade, gosade med Texas, drack mer te osv.
Trots brist på bönesvar från vädergudarna bestämde vi oss för att tömma Texas på lite energi nere vid vattnet. Jag är nämligen helt övertygad om att han kommer att bli den bästa båthunden någonsin och tänkte därför vänja honom vid lite större pölar än den som finns i duschen. Tyvärr var det nu inte badväder men visst var vattnet lite spännande!
Sen sprang min ängel till mamma omkring på gräset med Texas, hoppande och tjoande. Texas var hyffsat skeptisk först men sen han insett att det var mamma som hade skinkan var valet inte lika svårt: En rolig, springande mamma med skinka eller en tråkig, trött och sjuk matte?
Det var så härligt att se Texas sträcka ut! Jag kan redan se hur lycklig han kommer att vara när vi bor i vårt hus i bergen i Colorado (i mina drömmar).

Mamma passade även på att ta några kort på Texas som stolt visade upp sin nya sele.
Därmed inte sagt att man faktiskt ser selen. Men, som jag brukar säga: en halv Texas är bättre än ingen Texas.










Mammsen med sitt allra första barnbarn.


Best Sunday, ever!


Sprutan

Idag är det dags för 12-veckors Sprutan, hundens motsvarighet till mandomsprov. Efter detta kommer Texas att vara vuxen, dvs: helt rumsren, ointresserad av att tugga på saker, perfekt vid inkallning, tyst som en mus (trots att det bor en läskig liten hund i spegeln) och han kommer dessutom kunna hälsa på andra hundar utan risk för hemska åtkommor.

Precis så tror jag att det var.

För att fira denna stora händelse ska vi imorgon få besök av dagmattehunden som satte igång hela hundprocessen hemma hos oss. Det känns som den perfekta hundvännen för Texas, med sina 3 kg och sitt lite odefinerbara utseende tror jag att de blir BFF's på en gång.


Sara med blivande bästis.

Nyare inlägg