Motgångar och medgångar
När jag nu ställdes inför skolrelaterade svårigheter som kommer att kräva all min tid och mitt engagemang gjorde jag vad varje moget övervägande individ skulle göra: Jag flydde!
.
Självklart ska jag ta tag i mina plikter med glädje, men först måste jag få skriva av mig lite. Det har skett viktiga hundrelaterade saker som få i min omgivning kan uppskatta så som ni. Jag funderade en stund på att hänvisa till min hund och hans uppfostran idag på vårt seminarium, men jag betvivlar att professorn i utvecklingspsykologi skulle uppskatta parallellen.
.
.
Anyway.
Nu sedan jag återfått både hund och hälsa så har jag fullt upp med att återta all förlorad träning. Vi var ju riktigt på hugget där innan kroppen gick och dog. Som ett steg i rätt riktning frågade jag då min fantastiske Sambo om inte han ville följa med mig på onsdagsträning på Brukshundklubben. Sambon hoppade högt av glädje och sa att självklart skulle vi det. Jag tyckte mig även ana att han mumlade något om att vi måste skaffa ännu en hund så att vi har varsin att träna med, men det kan ha varit inbillat.
.
Så blev det då onsdag och jag räknade timmarna tills vi skulle åka på träning. Till slut kom Sambon hem från jobbet och konstaterade att det snöade och var skitkallt. Inga problem, tyckte jag, och efter några bedjande ögonkast från min sida så satt vi i bilen.
Under det trevliga bilsnacket på väg ut så konstaterade Sambon plötsligt att han har en oerhört manipulativ flickvän. Han kunde då rakt inte förstå hur jag först kan lyckas övertala honom att ens skaffa hund och att jag sedan får honom att följa med till Brukshundklubben. Medan jag knappt pratat om annat på hela dagen hade Sambon alltså inte berättat för sina kollegor hur han skulle spendera sin onsdagskväll.
.
Så kom vi då fram till slut och det var onekligen både skitkallt och snöigt. Vi sällade oss dock till skocken, en blygsam samling på fem eller så hundar med respektive ägare samt en instruktör. Efter att ha släpat runt vår allt annat än medgörliga lilla brukshund blev det dags för platsliggning. Plättlätt! Jag och Texas körde en egen variant och satsade på platssittning. Dessvärre var det fortfarande skitkallt och blött så stackars Texas kunde helt enkelt inte vara stilla i all evighet. Jag bröt lite tidigare men var ändå strålande nöjd. Ge oss tio grader och sol så tar vi den!
Efter platsliggning med våra hundvänner var det dags för inkallningsträning. Jag var högljutt entusiastisk och menade att trots att vi kanske inte riktigt är i full tävlingsform ännu så vill vi gärna träna och blicka framåt. Detta kan eventuellt ha frambringat medlidsamma blickar hos mina medtränande som kanske trott att jag på allvar inbillar mig att jag och Texas är i någon form alls.
Kul var det i alla fall.
.
Vår tränare Erik gav oss en alldeles strålande övning som skulle genomföras två och två. Plötsligt var det inte jag och Sambon som var losers utan alla andra som kommit helt själva. De fick turas om att köra med instruktören medan jag och Sambon råtränade.
Övningen gick alltså ut på att den ena promenerar iväg med hunden medan den andra står kvar. Den hundlösa ska sedan ropa på hunden och både hunden och den andra personen ska då förhoppningsvis komma i full fart. Övningens två främsta fördelar var:
1. Hunden var aldrig lös
2. Om inte hunden kommer på en gång så får personen som håller i kopplet se till att det händer grejor. Väldigt konsekvent, med andra ord!
.
Jag och Sambon sprang kors och tvärs och det gick fantastiskt bra. Texas verkade tycka att det var hur roligt som helst att få träna med hela lilla familjen. Jag och Sambon var väldigt glada över att ha hittat en konkret övning som vi kan träna på hemma. Great success!
.
Efter att ha sprungit kors och tvärs och nästan förlorat fingrarna till kölden signalerade min stackars blåfrusne Sambo (som absolut inte förstått det här med hundträningsklädsel) att det var dags för avfärd. Som den hänsynsfulla flickvän jag är var jag bara tvungen att prata pyyyyttelite med vår instruktör. Helst hade jag velat stoppa ner honom i fickan och ta med honom hem för att vidare kunna pumpa honom på övningar och tips, men det kändes inte helt genomförbart. Till slut måste nog instruktören ha tyckt lite synd om mig för han erbjöd mig att ses lite framöver och träna ihop. Jag blev nästan rörd!
.
Nu har jag alltså en lovande hund, en personlig tränare och en mycket engagerad Sambo. Framtiden ser ljus ut och det dröjer nog inte länge förrän våra namn blir frekventa på prispallen. Samtidigt ska jag alltså kamma in några VG'n i skolan så det kanske är dags för mig att avrunda.
.
Jag är i alla fall glad över att ha en plats där jag kan dela med mig av spännande hundhändelser och att det faktiskt finns de som förstår! Hoppas ni orkade läsa igenom hela utläggningen. Skriv gärna en rad om hur det går för er. Jag saknar alla mina bloggfriends och vill ju veta hur ni har det!
.
Dags att återgå till studierna...
.
Resten
Fördelen med att vara sjuk är att det är vår när man blir frisk. Tyvärr fungerar det inte så varje gång, men denna gång gjorde det faktiskt det. Jag insåg snabbt att dunjacka inte längre behövdes och det var en glädjens upptäckt! Ännu en fördel med sjukdom och hundabstinens är den pånyttfödda motivationen när hund och hälsa väl återvänder. Vem blir inte sugen på långa promenader och hundträning när det är barmark och flera grader ifrån förfrysning?
.
Jag återfick alltså mitt lilla hjärtegull i söndags kväll och njöt i massor av våra första rundor på bar mark och med solsken i blick. På onsdagen skulle det hållas träning på BHK (hur tuff känner jag mig inte varje gång jag skriver det?) och jag var taggad till tusen! Texas också, förstås! Döm om min förvåning när mamma ringer på måndagen och påminner mig om avfärd onsdag eftermiddag. Vi skulle på Existentiell Filmfestival i Dalarna, något jag alldeles förträngt! Vad värre var; mina hundvakter hade blivit kallade på begravning efter plötsligt dödsfall så jag stod utan hundvakt! Inte nog med att jag kände stort motstånd mot att lämna bort vovven när jag precis återfått honom, jag hade inte ens någon att lämna honom till!
Sansad, eftertänksam och lugn som jag är var det dock inget problem. Jag bara kollade runt lite sådär nonchalant och plötsligt var det fixat! Världens bästa kursare och hennes sambo ville gärna husera Texas under ett par dagar. Hallelujah!
.
Jag har alltså spenderat de senaste dagarna i mörka biosalar, på intressanta föreläsningar och med stundtals hetsiga diskussioner. Texas har spenderat dagarna med bus, lek, promenader och kärlek. Båda är vi nog rätt nöjda. Ännu nöjdare var jag dock över att (återigen) få tillbaka min baby efter en tid isär. Mycket nöjdare än så är det svårt att bli, men inte omöjligt. Imorse var nämligen lyckan gjord när jag och Texas, som tidigare nämnts på besök hos mina föräldrar, tog en lång och härlig promenad i vår vackra natur.
Texas var lycklig, jag var lycklig. Texas studsade, jag studsade. Texas sprang på fälten, jag sprang på fälten. Texas åt kattbajs, jag... ja, ni fattar i alla fall. Nu väntar vi bara på att Sambon ska komma hit så att vi kan ta med honom ut på fältet ännu en vända.
.
.
Vad vore livet utan hund?
Strålande vår
Jag sitter fast hos mina föräldrar. Jag och Texas, menar jag förstås. Både bilar och körkort är borta för tillfället. Jag har alldeles för mycket packning för att kunna ta bussen. Sambon spelar innebandy och hämtar mig inte förrän om ett par timmar. Jag hade endast med mig en futtig liten psykologi-artikel och den är genomläst sedan länge. Jag borde läsa om utvecklingspsykologi men jag har ingen bok.
What to do?
Jo, man uppdaterar sin stackars försummade blogg!
Gulligaste Anna och Kompis undrade lite hur vi har det så jag tänkte att jag kunde skriva en snutt här. Mitt i allt är det någon fler som undrar vad vi sysslar med. Konstigare saker har ju hänt!
...
Just i detta nu har jag precis fått händerna fria efter att ha suttit med en tupplurande Texas i famnen. Han kröp upp, suckade som bar han på all världens plågor, och rörde sig sen inte ur fläcken. Det var nästan tur att telefonen ringde till slut, och jag fick en ursäkt att veckla ut mina stackars avdomnade ben, annars hade det aldrig blivit något skrivet här. Nu ligger han som en liten skrynkeltuss här bredvid istället.
På sistone har vi hunnit med en hel del, i vanlig ordning. Bland annat två veckors svår sjukdom med väldiga hundproblem. Jag lärde mig något viktigt som jag vill dela med er alla: Det är svårt att ha hund när man inte kan gå! Det finns dock några knep för att överleva även tider som dessa. Skicka vidare till alla eventuella vänner som inte kan gå.
- Bo nära en familjemedlem som gärna(?) kommer hem till dig stup i kvarten för att ta ut din stackars understimulerade bebis.
- Skaffa en sambo som trotsar morgontrötthet, stressar hem på luncherna och ger sig ut i kalla kvällar med din älskling i koppel.
- Se till att bo granne med fantastiskt vänliga människor som tar hand om din hund när inte du kan.
Dessa tips gäller endast om du inte kan gå under en kortare tid. Alltför långa perioder kan få några av följande bieffekter: trött sambo, trött mamma, trött granne, dåligt samvete och känsla av otillräcklighet.
För att råda bot på de tre förstnämnda har jag ett alldeles strålande tips:
Skicka din håriga bebis på hundsemester i Stockholm hos Sambons fantastiskt gulliga syster i en vecka.
Fördelar: Både systern och hunden njuter. Hunden får all tänkbar stimulans samt gott om äventyr i storstaden. Hunden får sitta på soliga uteserveringar och äta korv.
Nackdelar: Viss risk för död pga saknad. Kan du fortfarande inte gå kommer du med största sannolikhet att ha det väldigt tråkigt. Varning också för svartsjuka och oroliga tankar, exempelvis att hunden helt ska ha glömt dig vid återkomst.
Min vana trogen har jag nu helt flummat iväg om en enda sak när jag egentligen hade fler att berätta. Det går liksom inte att bara skriva att jag var sjuk och att Texas var bortrest. Äsch.
Det är inte svårt att förstå varför han fick följa med oss hem när man ser bilder som dessa.
