Snuskiga kryp
Under en av de allra första dagarna under segelsemestern gjorde jag min sedvanliga genomgång av tassar, ljumskar, öron och andra skrymslen och vrår på min lilla hund. Detta gör jag varje dag, enligt konstens alla regler, precis som sig bör. Jag har dock gjort detta i fast förvissning om att min lilla pojke brås på mig när det gäller fästingresistans. Jag har aldrig fått en fästing och då borde inte han få det heller. Inget konstigt där.
Alltså var jag inte alls förberedd när jag spanade ner i hans era öra och såg något som inte såg ut att höra hemma där. Det var stort och beigefärgat så det hade kunnat vara en bit av örat men det kändes inte helt okej. Jag blev tvungen att ta ytterligare en titt och herregud, det lever!
Min reaktion? Flykt ner i salongen. Lagom sansat för att inte skrämma Texas men tillräckligt hysteriskt för att komma bort från krypet så fort som bara möjligt. Sen satt jag där och snyftade tills föräldrarna återvänt till båten och kunde befria både mig och min hund från plågan.
Tro nu inte att jag gjorde detta lättvindigt. Hälften av tårarna berodde på spindelfobi och den andra halvan var skam och frustration. Dels tyckte jag att det var hemskt att jag inte kunde ta mitt ansvar som hundägare och dels var jag skakig inför tanken på en sommar full av fästingar.
Alltså var jag inte alls förberedd när jag spanade ner i hans era öra och såg något som inte såg ut att höra hemma där. Det var stort och beigefärgat så det hade kunnat vara en bit av örat men det kändes inte helt okej. Jag blev tvungen att ta ytterligare en titt och herregud, det lever!
Min reaktion? Flykt ner i salongen. Lagom sansat för att inte skrämma Texas men tillräckligt hysteriskt för att komma bort från krypet så fort som bara möjligt. Sen satt jag där och snyftade tills föräldrarna återvänt till båten och kunde befria både mig och min hund från plågan.
Tro nu inte att jag gjorde detta lättvindigt. Hälften av tårarna berodde på spindelfobi och den andra halvan var skam och frustration. Dels tyckte jag att det var hemskt att jag inte kunde ta mitt ansvar som hundägare och dels var jag skakig inför tanken på en sommar full av fästingar.
Det var denna sista tanke som drev mig till att uppsöka närmsta apotek så fort jag bara kunde för att hitta det starkaste av nervgift. Inget äckel ska hindra mig från att pussa på min vovve.
Jag köpte något som man droppar i nacken och kände att sommaren var räddad...
Jag köpte något som man droppar i nacken och kände att sommaren var räddad...
... Eller inte. Väl tillbaka på båten lusläste jag informationen på mitt nya vapen och gjorde en helomvändning. Skiten lät ju livsfarlig och det i kombination med alla rykten man hört om fästingmedel gjorde att det tog stopp. Som tur var behövdes inga vapen, fästingarna fattade hinten ändå.
Det här med fästingmedel verkar vara rätt kontroversiellt nuförtiden. Jag har ännu haft tur och klarat mig med bara en men börjar han samla på sig så blir det väl aktuellt med något skydd. Använder ni fästingmedel till era hundar? Fungerar det?
Kommentarer
Trackback
