Texas och jag

Tack alla söta för tips och råd!
Märgben är det bästa som hänt oss!
Först tog jag alltså lite snusk från benet och blandade ner i hans lunchmat. Lyxigt, tyckte Texas.
När jag sen hade en söt vän på besök som hela tiden blev utsatt för våldsamma pussattacker tog jag det djärva beslutet att ge honom en hel liten bit att gnaga på. Hans tydliga likheter med vargen kändes som anledning nog till att det skulle gå bra. Lite back to basics, liksom.

Mycket riktigt. Två nöjda flickor fick ha sitt tedrickande och samtalande ifred medan rovdjuret Texas kämpade med benet.








Nu ser det ut såhär. Jag njuter av lugnet och känner förtröstan inför framtiden;
med en frys full av märgben klarar vi allt!

Som flera av er säkert redan har sett har Anna på Posh Pooches tagit hem några ursnygga väskor som dessutom lämpar sig för flygturer. Hur bra är inte det?
Jag som lite smått är på jakt efter en diskret och snygg väska blir lite sugen.

Favoriterna är:

och


Mer info hittar ni här.

Nu river Texas lägenheten så jag måste springa!

Igår, för att fira undersökningen, åkte mammsen och jag förbi ICA Maxi på vägen hem. Ett träningspass så gott som något; jag var HELT slut efter en shoppingrunda där. Men skoj var det. I alla fall på djuravdelningen. Åh, vad jag behövde allt! Jag kände mig dessutom som världens coolaste och mest erfarna hundägare när jag plockade med en förpackning märgben. Jag såg dessutom så himla van ut, som om jag hade minst tio enorma hundar hemma som bara måste ha märgben för att jag, av erfarenhet, hade märkt att det är så himla bra! Just another märgbensförpackning, liksom, i mitt annars så märgbensfyllda liv. Inga konstigheter!


Hello snyggingar!

Nu när jag fått mitt lystmäte av beundrande blickar kan jag återgå till mitt ödmjuka jag.
Jag undrar nämligen hur sjutton man serverar dessa läckerheter... Please, anyone?

Läste precis om en tävling i den söta bloggen Posh Poodle. Det handlar alltså om ett snyggare och smartare
sätt att frakta sin smutsiga bajspåse. Jätteroligt, tyckte jag, och ska självklart vara med.
Tävligen pågår till den 8:e november och du hittar den i Härliga Hunds nya blogg.


Såhär kan den se ut!




Liksom Posh Poodle-flickorna hoppas vi på en svart Mini-Poo. Hur stylish vore inte det?

Idag skulle jag på undersökningar i Enköping och världens snällaste mamma erbjöd skjuts. Världens snällaste syster lockades till barnvaktning trots gårdagens missöden i färskt minne. Jag sa ju att det lönar sig med puppy eyes!

Då har jag alltså fått sagt vilken snäll familj jag har men det var inte alls det som var syftet med inlägget.
Det jag egentligen vill berätta är att:

Igår blev det lite klent här och det beror på att jag tog ytterligare ett stort steg mot att bevisa för mig själv att det finns liv trots sjukdom. Det blev en bebisfri kväll då jag och Sambon tog en myskväll ute. Man måste göra sånt ibland, oavsett tillstånd. Förhållanden behöver det. Jag behöver det.

Mammsen kom förbi och hämtade Texiplutten och Sambon och jag tog tåget till Stockholm för att gå på Cirkus och se Ane Brun. Känner ni till henne? If not, kolla youtube eller något; hon är fantastiskt! Det var en helt magisk konsert där förbanden var minst lika underbara och en stor bonus var att de sedan körade bakom Ane så det kändes som att man kände dem allihopa. Det gav oss dessutom några nya favoritartister och sånt är alltid trevligt.
Ane Brun är liksom en artist som funnits med mycket i mitt och Sambons förhållande så det var härligt att sitta där tillsammans och göra en liten nostalgitripp. Många låtar hade man nästan glömt så det blev några "Just det, den här älskar jag ju!" tillsammans med många nya favoriter.


Oj, vilken liten bild jag hittade.

Dessutom var de alla som uppträdde så himla gulliga. De var inte bara fantastiska artister utan pratade lite och var sådär skönt avslappnade och gulligt knäppa. Löveli!

Det blev ett sent tåg tillbaka till Uppsala och jag ringde till familjen för att kolla läget med bebisen. Lillasyster svarade att Texas låg och sov med föräldrarna. "Åhh", tänkte jag... Fram tills att jag hörde mamma i bakgrunden.
Texas hade kissat i sängen... Hoppsan. Jag sa ju att han måste kissa innan han lägger sig.
Några minuter senare hörde jag mamma igen. Texas hade nu bajsat i sängen. Oops!

Det finns inte mycket att göra när man sitter på tåget men jag sa att det borde vara lugnt nu om han fått göra ifrån sig i sängen (heh) och att han kunde sova vidare så skulle vi komma så fort vi kan.

En lyckad första hundsittning, med andra ord. Jag och Sambon blev ju också lite överraskade av hur mycket arbete en valp kräver så jag kan förstå att familjen reagerade likadant. Förhoppningsvis kan Texas se så pass söt ut att de glömmer "olyckorna" och gärna är barnvakter igen. Det brukar funka på mig...

Hej alla söta!

Idag är det pyttelite sol och då ersätts min julstämning snabbt av sommarkänsla. Jag har nämligen övertygat mig själv om att Texas blir den bästa lilla båthunden någonsin. Detta är faktiskt första gången jag redan längtar till nästa båtsäsong. Äntligen är jag lite mer på när pappa vill prata båt och segling. Han uppskattar nog mitt plötsliga intresse, även om var tredje mening är något i stil med "Hur söt tror du inte att Texas skulle vara i flytväst?" eller "Vi måste lägga en rutt där Texas får många kisspauser" eller "Tänk dig hur fin Texas kommer att vara när han ligger och solar i sittbrunnen". Huvudsaken är ju att båten nämns.


Såhär härligt kan det se ut.


Helt okej omgivningar.

När familjen köpte den här båten i somras var det av en familj med en Dansk-Svensk Gårdshund och det verkade nästan som att hon var mest ledsen över att båten skulle bort. Hon envisades med att hoppa i båten hela tiden trots att ägaren tog bort henne gång på gång. Ägaren berättade att hon brukade följa med på alla båtsemestrar och älskade det. Jag satt sen hela vägen hem (jag var med och seglade hem båten) och pekade ut alla perfekta hundplatser för min måttligt intresserade omgivning. Det finns hur många solplatser som helst. Sova får Texas göra i akterruffen, med Sambon och mig. När det är middagsdags finns det ett perfekt litet utrymme bredvid matsalsbordet där en liten Texas kan mysa. Tröttnar vi på hans konstigheter sätter vi honom i jollen och drar honom fem meter bakom båten. Perfekt!
Jag är alltså fullt förberedd inför nästa sommar. Flytvästsinköp får dock vänta eftersom Texas fortsätter att växa som ogräs.

Här var lite segt idag

Helgen spenderades till viss del hos föräldrarna. På lördagen, efter genomlevt prov, åkte jag och Texas hem till familjen för lite lugn och mys medan Sambon höll ställningarna på krogen.
Texas älskar att vara hos mina föräldrar! Av flera anledningar:

1. Det är stort
2. Det finns tomt
3. Där finns katt (kan eventuellt ligga på listan över nackdelar...)
4. Mamma är kanske jordens roligaste hund-mormor och är outtröttlig som lekledare
5. Närhet till vattnet
6. Det finns inga andra valpar = uppmärksamhet!

Lördagen blev lugn med härlig soppa och firande av lyckad prestation under dagen.
Söndagen började tidigt. Väldigt tidigt. Vissa hade, som sagt, inte riktigt koll på tidsomställningen. Större delen av familjen skulle iväg på diverse äventyr så kvar var jag, mamma och Texiplutten.

Vi drack mängder med te, läste tidningar, pratade, gosade med Texas, drack mer te osv.
Trots brist på bönesvar från vädergudarna bestämde vi oss för att tömma Texas på lite energi nere vid vattnet. Jag är nämligen helt övertygad om att han kommer att bli den bästa båthunden någonsin och tänkte därför vänja honom vid lite större pölar än den som finns i duschen. Tyvärr var det nu inte badväder men visst var vattnet lite spännande!
Sen sprang min ängel till mamma omkring på gräset med Texas, hoppande och tjoande. Texas var hyffsat skeptisk först men sen han insett att det var mamma som hade skinkan var valet inte lika svårt: En rolig, springande mamma med skinka eller en tråkig, trött och sjuk matte?
Det var så härligt att se Texas sträcka ut! Jag kan redan se hur lycklig han kommer att vara när vi bor i vårt hus i bergen i Colorado (i mina drömmar).

Mamma passade även på att ta några kort på Texas som stolt visade upp sin nya sele.
Därmed inte sagt att man faktiskt ser selen. Men, som jag brukar säga: en halv Texas är bättre än ingen Texas.










Mammsen med sitt allra första barnbarn.


Best Sunday, ever!

Förra inlägget skulle inte alls handla om sömnbrist i samband med valp. Jag har ingen aning om var det kom från.

Det jag egentligen planerat var en hyllning till min morgonpigga lilla ängel. Vi var nämligen ut på en liten promenad idag, hela familjen (alla tre). Vi tog en liten runda kring kvarteret och mötte två vändor dagishundar. Texas blev lite skraj och stod på helspänn ett tag men fokuserade snabbt om till matte och följde med vidare. Detta trots att flera av dagishundarna skällde. Wohu! Lydnadskung, min lilla hund.

Lite längre fram mötte vi ytterligare ett dagis, av människosort denna gång. Jag och Sambon hade precis konstaterat att Texas inte tycks gilla barn när vi hör barnen "oooh" och "åååååh" och fråga sin fröken (? av manligt kön) om de får klappa. Herr fröken säger att de måste fråga snällt först (bra fröken!) Barnen kommer alltså fram och frågar. Först säger jag att Texas tyvärr fortfarande är en bebis och lite nervös och att de tyvärr därför inte får klappa. Men Texas verkar inte helt med på noterna utan trippar fram till de lyckliga barnen för att nosa.
Genast hoppar alla (de var kanske 6-7 stycken) barn fram för att klappa, vilket får till konsekvens att Texas skuttar undan. Inga konstigheter. Jag förklarar för barnen att de måste sitta ner och låta vovven utforska dem innan de kan klappa. En liten flicka påpekar myndigt för de andra barnen att de måste vara en i taget. Sötnos!

Det var så roligt för det kändes som ett givande möte för alla inblandade barn, även den fyrbenta. Barnen såg att bara de satt ner och var lugna ville Texas nosa och gosa men blev de för "på" försvann han in under matte. De var jätteduktiga!

Massa cred till den duktiga Herr fröken som uppmuntrade barnen att fråga snällt och hjälpte mig att förklara för dem att hunden lär känna dem genom att nosa på dem. Det är så vackert med barn och djur. Alla barn borde få umgås med djur ibland. Jag blir alltmer sugen på att inkludera djur i min framtida behandling som psykolog. Man mår bra av att ha de små liven hos sig, så är det bara.

Det var alltså en gränslöst stolt matte som släpade med en motvillig valp hem. Nu ska jag göra en lista över alla stans dagis och så kör vi igång en turné imorgon.

Tack alla söta för gratulationer till provresultaten. Antagningsbesked får jag inte förrän i början på december så det gäller att hålla sig sysselsatt för att inte bli galen av nervositet.

TUR då att jag har Texas. Att hålla matte sysselsatt tycks vara hans mission in life.

Denna härliga dag har ännu inte varit alltför innehållsrik. Sambon har varit ledig både igår och idag vilket gjort att jag haft andra att umgås med än hund och dator. Texas har fortfarande inte förstått att klockans ställts om så han väcker mig snällt vid strax före sju varje morgon. Sambon blev självklart glatt överraskad av att inte alls få sovmorgon på sina lediga dagar.
Tur då för honom att jag glatt studsar (?) ur sängen och plockar ut min lilla snuttehund så att han får kissa på gräset. Tur också att jag sedan avleder/distraherar Texas från att klättra upp på Sambon och pussa honom en miljard gånger i ansiktet.
Tur att jag får honom att gnaga på ett ben istället för valfri oönskad plats.
TUR att jag tycker att sömn är så SJUKT ÖVERSKATTAT!


ZZzzzz...

Bara för att jag tagit steget mot att förverkliga min livsdröm så betyder ju inte det att jag glömt bort min lilla voffsing.
Texas har till exempel blivit ännu större och snyggare på sistone. Igår fyllde han 12 veckor (!) och vägde hela 2,6 kg. Läskigt. Snart måste vi skaffa rullvagn för att orka släpa honom med oss. Tur att de skaffat en ny produktkategori för stora hundar på Spoiled Dog.

Vi har även utökat garderoben en smula. På grund av starka negativa reaktioner från människor i vår omgivning (Sambon) beslutades att Texas skulle få ett väldigt enkelt vintertäcke. Himla praktiskt. Inga pälsluvor eller dekorationer här inte.

Såhär snygg är Texas i täcket som han förhoppningsvis hinner växa i till vintern:


Trendigt litet täcke från Grand Prix.

Av den suddiga bilden att döma blev han så lycklig att han inte kunde stå still!


Något mer smickrande var det senaste tillskottet: en ursnygg Puppia-sele från härliga Spoiled Dog.
Hur tuff är han, min pojke?


Polishund, nästa?

Snälla Linda skickade även med världens sötaste godis i form av ett hundben, men det existerar inte längre annat än i minnet och magen.

Kära vänner,

Helgens brist på uppdatering har sina naturliga förklaringar. Dessa förklaringar är ej av hundkaraktär vilket ytterligare bidragit till brist på hundbloggande.

Som vissa av er säkert känner till hölls på lördagen den 24:e oktober det beryktade högskoleprovet. På nämnda prov skrev yours truly sitt högt önskade 1,7 POÄNG vilket innebär:







Alltså har helgen spenderats i förvånat lyckorus. Nu håller vi tummar, tår och tassar för att intagningspoängen inte har höjts!

Ibland är jag extra glad att jag har min lilla Texas-snutt.
När han skyddar mig mot monsterhunden i spegeln, till exempel.






Aldrig har jag väl känt mig så trygg som nu.

Idag hade jag ett besök hos farbror doktorn och då var Sambon snällt hemma med lilla Texas. Jodå, det gick nog bra.
På väg hem ringde jag min lilla familj för att höra att de levde (och om jag fick springa in på apoteket på väg hem eller om Sambon var på bristningsgränsen). Jag hann väl växla fyra ord med Sambon innan han lämnade luren till Texas. Självklart tog jag mitt ansvar som matte och gulligullpluttisnuttade lite med min gulleplutt över telefonen. Great success, enligt Sambon.

Väl tillbaka hann jag knappt öppna dörren innan jag blev överfallen med en vickande kropp (vicka på svansen var helt enkelt inte bra nog) och tusentals pussar. Vi hade pusskalas ett bra tag och min självklara reaktion var:

Ojdå, vi borde verkligen öva mer på självständighet och ensamhet med husse så att Texas inte blir helt till sig så fort jag lämnar rummet.

NOT!!

Snarare:
Ååååh, har min lilla gullesnutt saknat mammsen? Är mammsen din favoritperson i hela väääääärlden? Vill du vara med mammsen var hon än går? Mommy löööves you!


Något att jobba på?

Jag förstår att det var många som reagerade på Texas tidiga sexdebut. Självklart skötte vi vårt ansvar som "föräldrar" och tog ett rejält snack med alla inblandade; både Texas och hästen Spiltus.
De var väldigt mogna i samtalet och förklarade att det faktiskt handlar om äkta kärlek. Vissa kanske reagerar på att de båda är killar, men vi har en väldigt liberal syn på sexualiteten i vår familj.

Jag är väldigt glad att Texas funnit kärleken så tidigt i livet. De är ett sött par och trivs i varandras sällskap. Trots att det ofta går lite vilt till kan man ibland få se dem såhär:


Puppy love

Jag har verkligen mognat de senaste veckorna och insett att man inte behöver en miljon olika hundhalsband för att vara lycklig.
Endast ett nytt halsband införskaffades efter att det första blivit något... slitet.



Den ena är kopplet och den andra halsbandet. Gissa vilket!


Japp. Halsbandet. Är det tacken för mattes generositet, Texas?!

Idag är det dags för 12-veckors Sprutan, hundens motsvarighet till mandomsprov. Efter detta kommer Texas att vara vuxen, dvs: helt rumsren, ointresserad av att tugga på saker, perfekt vid inkallning, tyst som en mus (trots att det bor en läskig liten hund i spegeln) och han kommer dessutom kunna hälsa på andra hundar utan risk för hemska åtkommor.

Precis så tror jag att det var.

För att fira denna stora händelse ska vi imorgon få besök av dagmattehunden som satte igång hela hundprocessen hemma hos oss. Det känns som den perfekta hundvännen för Texas, med sina 3 kg och sitt lite odefinerbara utseende tror jag att de blir BFF's på en gång.


Sara med blivande bästis.

Sara: Har du sett att Texas öra ser ut som att det ska resa sig?

Sambon: What?! Varför har du inte sagt något? Varför sa du inte att de kunde resa sig innan vi köpte honom?! Vad ska vi göra?

Sara: ...?


Ja, det är väl bara att reklamera?


Texas, fem månader?

Är det bara jag eller håller Texas öra på att resa sig?!?


Ligg, öra, LIGG!

Jag tänkte precis briljera med hur väl jag lyckats sysselsätta min hund, när han tröttnar och istället ställer sig och kaxar med sin spegelbild. Fantastiskt.
Blev tvungen att föja med honom fram så att han kunde hångla lite med sin spegelbild. Då kändes det bättre.

Söta bilder hann jag i alla fall få till.


Muuuuums!


Jag och mitt äpple

Vi har blivit utmanade av snälla Patricia och Duke.


Kopiera detta till din blogg,
Utmana 5 personer och berätta det för dem, samt personen som utmanat dig.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.
Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn
som svar (förutom på fråga 1).

(Jag kör på mitt namn)

1. Vad heter du: Sara
2. Ett ord på fyra bokstäver: Sopa
3. Flicknamn: Sylvia
4. Pojknamn: Sören
5. Yrke: Servitris
6. Färg: Silver
7. Klädesplagg: Stumpbyxor
8. Mat: Spaghetti
9. Sak i badrummet: Stylingprodukter
10. Plats/stad: South Dakota
11. En orsak att vara sen: Sjukdom
12. Något man skriker: SPRING!
13. Film: Saw
14. Något man dricker: Saft
15. Band: Spice girls
16. Djur: Spindel
17. Gatunamn: Sysslomansgatan
18. Bil: Saab
19. Sång: Stronger

Alla rätt, eller vad säger vi?

Jag skickar utmaningen vidare till Tyson och Gänget, Elin och Enso, Spoil Me och Cecilia om ni har lust :).

Ett litet break-through tycker jag allt att vi fått till idag. Vi har haft några dagar nu innan då hela valphistorian känts så svår. Texas bet på allt förbjudet och jag och Sambon blev frustrerade, vilket ledde till ännu mer förbjudet bitande och ännu mer frustration. Ond cirkel, med andra ord. Till saken hör att jag mått sämre, vilket också kan vara svårt att balansera med energisk hundvalp.

Till slut fick vi ha ett litet snack igår, jag och Sambon. Vi pratade lite om hur vi vill ha det och vilka metoder vi faktiskt känner oss bekväma med. Efter moget övervägande (woohu, vuxenpoäng) kom vi fram till framtida tillvägagångssätt. Vi inspirerades lite av Cesar Millans Calm and Assertive-motto och bestämde oss för att avleda och distrahera istället för att bli frustrerade.

Tror ni inte att det hela fungerar helt mirakulöst bra då?
Picture this: Sambo, Sara och Texas ligger och myser i sängen. Texas är på monster-humör och ska tugga på Sambon och hans tidning. Sambon och Sara ber honom vänligt men bestämt att "lossa" och ger honom istället ett härligt litet tuggben. Texas ligger sedan (större delen av tiden) och tuggar nöjt på något tillåtet medan Sambon och Sara njuter av friden.

SUCCESS!

Dagen har fortsatt i samma anda. Jag var helt fantastiskt tålmodig och vi har haft en härlig dag tillsammans! Vi tränade lite omvänt lockande - självkontroll som jag läst om här och Texas var som ett under av självbehärskning. Trots att det var bitar av skinka, hans absoluta favorite, lärde han sig snabbt att vänta på belöningen.
Mommy's so proud!

Det verkar som om Texas kommer att leva upp till sitt namn ändå. Storleksmässigt, alltså. Inte politiskt.

Igår fyllde han 11 veckor och vi passade på att väga honom för att följa utvecklingen, so to speak. Förra veckan vägde han ju 1,9 kg och tycktes bli den perfekta väskhunden (skoja).
Uppfödaren hade sagt att hans vuxenvikt förmodligen hamnar kring 3 kg.

3 kg, my ass!

Igår vägde vi honom för att se om han kanske ökat med ytterligare 100g eller något lika lagom. Efter att ha vägt honom en andra gång på en ny våg för att säkerställa att vi verkligen sett rätt kunde vi konstatera att den lilla klossen väger 2,3 KILO. Oh my God! Inte konstigt att jag får träningsvärk efter att ha släpat runt på honom i någon minut.

Nu återstår alltså att se hur enorm han blir. Jag kände mig rätt trygg sedan på kvällen när vi tog kvällsrundan. Texas morrade lite på några skumma typer i buskarna som snabbt sprang därifrån. Who needs a Rottweiler, liksom?


Update: Inget ont om Rottisar; de är jättemysiga, men ser (oftast) mer respektingivande ut än Chihuahua-blandisar.

Helgen har bjudit på både medgång och motgång.
Texas har behagat växla mellan sina två personligheter: Snutteälsklingen och Monstret. Snutteälsklingen är han främst när han sover...

Matte fick alltså plocka fram sina bästa hunduppfostrings-skills för att få ordning på eländet.
Det gick sådär.

Det här med multi tasking finns inte riktigt när valpen är vaken. Ställer jag mig och tömmer diskmaskinen kommer det lilla Monstret lik förbannat fram och börjar gnaga på listerna/skorna/flyttkartongerna/valfritt förbjudet område.
Då får man inte vara dum.
Ett av genidragen jag gjorde var att täcka den undre delen av flyttkartongerna med folie. HA!
Jag har även plockat bort de flesta av skorna samt ställt återstående par på övre delen av skohyllan. Vilket inte hindrar min enorma hund. Men ändå.
Lösning nummer tre är att ha stenkoll på vovven 24/7. Vilket känns ganska ofrånkomligt.


Tur då att han är så söt!

Såhär såg Texas ut efter att matte hade duschat:



Sa jag att han gärna är där jag är?

Jag tar det här med morgonfräsch till en helt ny nivå.

Hundslem-dreads är det nya svarta.



Sara?

...all my troubles seemed so very not far away.

Gårdagen var alltså lite motig. Jag var väldigt sjuk i kroppen och Texas var lite sjuk i huvudet. Typ.
Morgonen var en kamp och jag hade inte långt till tårar ibland när jag bara ville sova och Texas bara ville tugga sönder lägenheten. Självklart inser jag ju att det var jag som gjorde allting värre genom att ha absolut noll tålamod och en något otrevlig röst.
Jag vet.
Jag skäms.
Dagen till ära hade min cykel, som varit inlämnad på reparation, blivit färdig att hämtas. Jag hade tänkt ta med mitt lilla underverk till voffsing, som vanligtvis sussar snällt i famnen när jag bär runt på honom. Helt problemfritt, med andra ord.

Försök 1: Efter en ordentlig liten rastning lyfter jag upp Texas för att ta honom de 50 metrarna till cykelgubben. Han sprattlar och gnäller (Texas, alltså, inte cykelgubben) och jag står stilla och håller honom tills han lugnat ner sig innan jag släpper ner honom.
Försök 2: Se försök 1
(Ett ögonblick, Texas bet precis sönder mitt tangentbord... )
Försök 3: Det slår mig att Texas förmodligen blivit en väskhund eftersom... ja, nej jag hade egentligen ingen orsak att tro det. Jag låter alltså den stackars hunden kliva ner i en minst sagt rymlig väska och provlyfter lite. Nemas problemas. I kanske två sekunder. Sen tycker Texas att det är dags att åter demonstrera att han faktiskt har fyra fullt fungerande ben och därför kan gå själv. Han hoppar ur väskan.
Försök 4: Som du vill, min lilla hund. På med koppel och ut genom grinden. Vi har ännu bara koppeltränat ordentligt en endaste gång utanför gården, vilket är anledningen till att detta kom som nummer fyra i försöken att ta sig till den där jäkla cykeln. Anyway. Som för att håna mina tidigare försök trippar Texas gatan fram som ett litet koppelgeni. Två gånger är det något väldigt intressant på andra sidan något igenomkrypbart staket men annars gick det över förväntan. HÖGT över. Hemvägen var om möjligt ännu mer fantastiskt då jag skulle balansera hund och cykel. Smärtfritt!

Sedan somnade han en stund på min axel med nosen insnuttad under min haka.


Tur för dig att du är så himla söt, lilla monster. Särskilt när du sover!

Morgonens hysteri är genomlevd och nu sussar han sött vid mina fötter. Han är ju så härlig, jag bara önskar att jag kunde göra det lite roligare för honom så att han slipper ta till gnag på skor och annat. Ska man låta honom vara och hoppas på att han tröttar ut sig själv eller ska man erbjuda konkreta sysselsättningar? Ska man försöka få honom att göra av med all energi ute? Hur gör ni med era valpar?

Något jag skulle önska att jag kunde göra lite oftare är miljöträning. Det känns som att Texas ändå har outsinlig fysisk energi och att man därför skulle satsa lite mer på den mentala biten. Hitills har jag främst haft honom i famnen de gånger han ej orkat/kunnat gå själv, men det är inte helt idealiskt. Dels har man ingen arm fri till att göra något annat och dels blir det konstigt och tungt. Jo, han väger bara 1,9 kg, men jag har varit mer eller mindre sängliggande sen i april och är lika stark som kokt spaghetti. En väska skulle också bli som en slags portabel trygghet, förutom mig själv.
Trots att en väska vore ett välkommet inslag är det också lite som tar emot. För det första har Texas fyra egna små ben som faktiskt fungerar alldeles utmärkt och man vill ändå att det mest naturliga transportsättet ska vara gång, så långt det nu är möjligt. För det andra finns det redan alltför många fördomar mot småhundar. Jag vill inte ses som ännu en liten tjej med en levande, luden accessoar. Å andra sidan är det viktigare för mig att välja det som funkar bäst för mig och Texas, än att måna om mitt rykte.

Ponera då att ett väskinköp vore att föredra. Vad väljer man?! Det finns så sanslöst många underbara alternativ.
Mina krav är väl kvalitet, stilren och praktisk design samt diskreta färger. Rosa, puffiga och fluffiga saker är alltså inte aktuellt. Väskan bör ha extra fack så att man slipper släpa med sig ytterligare en handväska. Det ska också finnas möjlighet för hunden att sticka ut huvudet.
Snälla Anna på Posh Pooches säljer väskan ovan, en dröm i mörkbrun mocka, för 1495:-. Den är så snygg att jag skulle kunna tänka mig att använda den även utan hund. Nackdelen är väl priset och det faktum att jag har lite svårt att se min Sambo gå runt med den på armen. Å andra sidan betvivlar jag att han någonsin kommer att visa sig med hund i väska, så det är kanske inget att anpassa sig efter.


Även denna snygging finns hos Anna på Posh Pooches och blir din för 1199:-.


Denna var lite småtuff. Eller så var den klumpig och ganska ful? Jag är inte helt säker...
Finns hos Grand-Prix för 339:-.


Konstigare än såhär kanske det inte behöver vara? Enkel, billig och tråkig. Kostar 245:- hos Grand-Prix.


En underbar väska för 1098:- (storlek XS) hos Doggie. Ett plus, förutom designen, är att väskan är godkänd av de flesta flygbolag.


Praktiskt väska för 599:- hos Doggie.

En ganska söt och enkel väska av märket Hurtta för 300:- hos Spoiled Dog.
Finns även i en mörkare, nästan svart, färg som skulle passa oss lite bättre. Ett klart prisvärt alternativ.

Ja, först måste man väl bestämma sig hur pass viktig denna väska skulle vara. Det känns rätt dumt att lägga en tusing på något man bara tänker använda ett fåtal gånger under valptiden.
Ni med hundväskor, hur resonerar ni? :)

... är han, min hund. Jag är fortfarande inte helt hundra på hur jag ska lyckas kanalisera denna sprudlande energi på bästa möjliga sätt, men jag jobbar på det.

Hitills idag har jag...

...busat med honom i löven


...distraherat honom med ett ben ett snöre


...skräpat ner lägenheten med leksaker att tugga på


... byggt en mur mellan honom och skorna (tur att vi flyttar snart, det finns kartonger till allt!)

Och än är dagen inte över.

God morgon!

Idag lät Texas mig sova ända till 8.20 på morgonen. Vadan detta? Börjar han bli rumsren? Tanken känns för ljuvlig för att ens våga tänkas.
Han väckte mig genom att tvätta mitt hår. Fråga mig inte varför, men den lilla knäppisen tycks ha fattat tycke för mina små tussar till hårsvall. Att sova på mattes huvud med håret i munnen är mysigt, tycker Texas. Ibland kan man även försöka släpa runt på matte genom att ta ett stadigt tag i håret. Ganska praktiskt.
Imorse var det dock dags för en uppfräschning, tyckte han, och tog snällt på sig uppgiften.
Det bästa är ju att det är gratis också. Allt gratis är gott, som jag brukar säga.

Vilken kille!


Endast en hundtvätt senare.

Här slappar jag hela dagarna. Biting is not my thing.


Peek-a-Boo

Allt är glömt!
Texas är den mest underbara hund jag kan tänka mig och jag skulle inte byta honom mot alla lugna valpar i världen!

Idag har Texas jobbat hårt för att kompensera för hur fantastiskt bra vi haft det i helgen.
En typisk minut har kunnat se ut såhär:

1. Texas biter mig i handen.
2. Texas gnager på stolen.
3. Texas släpar runt på valfri sko.
4. Texas gnäller.
5. Texas drar i mina kläder.
6. Texas försöker sno min frukost.

Jag försökte uppbåda all världens tålamod men till slut kunde jag inget annat göra än att hota med detta:




Det gjorde verkligen susen! Nu sover han lugnt...

Sambon var borta under gårdagskvällen och Texas och jag fick då erbjudande om att spendera natten hos föräldrarna.
Föräldrar = hus med tomt = smidigare kissrundor = mindre jobbiga nätter.
Svaret var givet.
(Trots att jag först hade ett svagt ögonblick då jag befarade att Texas utveckling skulle hämmas av att hans matte utsätter honom för nya miljöer i en för snabb takt.)

Jag packade alltså en stor väska med alla möjliga förnödenheter samt fyllde hans lilla bur/väska/hus med leksaker och handdukar och allt möjligt tryggt. Här skulle ingenting lämnas åt slumpen!
Självklart visade sig mina preparationer fullständigt nödvändiga då min lilla hund glatt skuttade runt i sitt nya temporära hem och slickade på alla familjemedlemmar. Min famn fanns alltid i beredskap, skulle han behöva ett tryggt gömställe, men behovet fanns liksom inte.


Min "osäkra" hund kör ett trägolvsrally

Det mest spännande var ändå att se hur lillasysters katt Kira skulle reagera på vårt senaste nytillskott. När jag tidigare tog hem min dagmattehund var hon allt annat än välkomnande och fräste så fort hunden vågade sig i närheten av henne.
Med Texas gick det bättre. Han är uppvuxen med katter som villigt lät sig hoppas på och lekas med. Alltså blev han överlycklig när han upptäckte feta Kira i föräldrarnas kök.


Det framgår tyvärr inte av bilden, men Kira är enorm! Det är nästan så att jag tror att hon ska mosa mig när hon kommer släpandes. Texas kändes som en prick i jämförelse.


På något sätt tror jag ändå att Kira uppfattade att Texas är en bebis. Hon fräste inte en enda gång åt honom utan visade till och med prov på nyfikenhet (!!) och visst intresse. När Texas blev alltför ivrig daskade hon till honom med tassen, men inte alls med samma intensitet som hon använde till den andra hunden. Texas verkade heller inte ta särskilt illa upp av hennes daskar utan såg det mer som en förklaring till varför katten inte ville leka just nu.
Det här kan bli bra. Jag ser redan julkorten framför mig, där de ligger och sover tillsammans i samma lilla säng.


En fet katt

Här kommer bilderna, färska från mammsens kamera.


Något suddig valp i gräs


Anonym (syster) och jag busar med plutten


Sambo och Texas ignorerar varandra

Vanligtvis är man mer fokuserad på Texas och hur söt han är när han skuttar/springer/vilar/äter gräs/ kissar etc. än att stå redo med kameran. Så var även fallet här.

Idag fyller vår stora pojke 10 veckor! Kan man ens bli så gammal?
Dagen till ära var det också dags att kolla vikten. 1,9 tunga kilo ligger han på nu. Han blir med största sannolikhet en sån hund som man kan känna sig helt trygg med om nätterna i skogen.

Eftersom man bara fyller 10 veckor en gång i livet så är det inte mer än rätt att fira med lite presenter (trots att matte tycker att det är så tråkigt att handla till sin lilla vovve).


En puppia-sele har jag uppfattat som hundvärldens modemåste.

Snälla Linda på Spoiled Dog har ett helgerbjudande där man får ett koppel på köpet vid beställning av valfri sele. Känns inte det lite "meant to be" på något sätt? Jag tänker svart, för att skapa någon slags harmoni mellan den svarta nosen och fläcken på svansen.

Som de flesta hundägare säkert känner igen så är det inte alls roligt att shoppa till sin hund. "Åh nej, behöver han ett nytt halsband?", brukar jag tänka.
Faktum kvarstår dock att de har sina små behov och då är det bara att ställa upp! Efter en härlig runda på gräsplätten var det alltså dags för butiksbesök.

Först ut var en söt affär någonstans i Boländerna som heter Fyrislund Katt och Hund där trevlig personal beundrade Texas och gav honom en enorm (relativt sett) valpgodis. Där införskaffades ett halsband i brunt läder och nästan en väska. Sambon tyckte att väskan kändes väldigt Paris Hilton, så vi avvaktar. Jag ser nämligen precis ut som Paris i vanliga fall och skulle jag köpa väskan skulle det nästan bli lite väl jobbigt, så jag förstår honom ju såklart. Sen att väskan var beige-randig och kändes mer tant än bimbo är ju en helt annan femma. Halsbandet kändes i alla fall som en värd investering (42:-) och är ett stort steg i rätt riktning med tanke på hur vi föreställer oss vår stora Texas i svart skinnhalsband med nitar.


Snygg hund i snyggt halsband.


Oskyldig och söt

Efter att ha handlat klart på djuraffären var vi förstås helt slut och trötta på allt vad hundsaker heter, men Texas tvingade oss att åka vidare till Rusta för att utöka leksakssamlingen.


Detta blev resultatet av två minuter på Rusta.

Jag har alltid varit lite anti flexikoppel och liksom tyckt att man borde klara hunden med vanligt koppel istället för att låta den luffsa runt helt efter egna önskemål. Till valp känns det dock lite annorlunda. Jag vill inte köra hardcore-koppelträning med honom ändå, utan helst bara kunna hålla koll på honom medan han får utrymme att utforska lite på egen hand. Bra tänkt, tyckte jag, fram till att jag provade det. Nog för att Texas är stor och stark, men det är faktiskt lite mycket begärt att kunna rubba ett trögt flexikoppel. Som sagt, tanken var god...

Sedan blev det en liten leksak. Leksaker kan man aldrig ha för mycket av tycker matte, som gärna är lite selektiv med vad som känns okej för Texas att bita på (möbler och kroppsdelar hör ej till nämnd kategori).


Texas and leksak in action

Det blev även en grön dörrmatta!
"Hur tänkte hon där?", kanske ni undrar. Jo, jag har fått en släng av MacGyver-geni och köpte denna som ett hjälpmedel i rumsrenhetsträningen. Hello gräsmatta, liksom! Texas har nämligen inte helt fått in det här med att nattkissande (eller innekissande rent generellt) bör ske på tidningarna som matte så fint dekorerat golvet med. Istället fungerar hela lägenheten som temporär toalett när det kniper. Smidigt, tycker Texas.
Nu är det dock slut med olyckor! Planen är att Texas genast fattar tycke för vår nya inomhusgräsmatta. Självklart förstår han att detta är den nya toaletten och varje natt när han inte kan hålla sig traskar han vackert dit och uträttar behoven för att sedan lugnt sova vidare. Härligt!

Dagen har bjudit på många lyckade ögonblick.

1. Texas sov till kl 9 (!!!) med endast en kissrunda under natten. Utvilad matte = success!
2. Texas var seg under fömiddagen och låg hellre och gosade än rusade runt och tuggade på saker.
(Nackdel: Jag var övertygad om att han var döende och kunde alls inte njuta av lugnet. När han väl var sitt vanliga själv igen ångrade jag mig...)
3. Jag och plutten gick till en inhängnad gräsplätt i närheten där han kunde få springa fritt och utforska världen.
4. På denna fantastiska gräsplätt skötte sig min Texas alldeles fantastiskt exemplariskt. Vi "tränade" lite inkallning och det fungerade över förväntan. Det var så härligt att se honom njuta!
5. När vi befann oss på denna fantastiska gräsplätt kom min mamma och syster förbi. Texas var som ett enda charmknippe och fortsatte med sitt exemplariska uppförande. Stolt matte!
6. Flera hundar gick förbi och var väldigt nyfikna på min vilda bebis, men Texas hade bara koll på mig och verkade inte berörd av sin fanclub. Idol, nästa?
7. Vi har shoppat!

Mamma skötte fotograferingen så förhoppningsvis kommer härliga valpbilder i gräs framöver.


Valp i gräs från en annan dag.

Okej, jag vet att ungdomar nuförtiden har sex vid en väldigt låg ålder, men två månader?
Känns inte det lite... extremt?

Jag vill inte låta mossig, men jag önskar faktiskt att Texas velat vänta lite längre. Är han verkligen redo för ett sånt stort steg?


Älskade Texas, du vet att jag stöttar dig i allt... men har du verkligen tänkt igenom det här?


Är du säker på att ni båda var med på det? Spiltus (hästen) ser inte helt nöjd ut.


Men herregud, sånt där är du för ung för att ens känna till!

Eftersom jag sedan tidigare bara har erfarenhet av något äldre hundar har det varit lite svårt för mig att veta riktigt hur jag hanterar min fina lilla krabats överskottsenergi.

Ska jag leka och busa och leka och busa tills han (förhoppningsvis) faller ihop i en hög?
Nej, det ska jag nog inte. Internet är min bästa vän nuförtiden och genom olika forum och artiklar har jag bildat mig en lite bättre uppfattning om dessa små liv.
Precis som många skriver så har även jag märkt att plutten bara blir än mer hyper av att jag busar till det med honom. Han blir inte trött - han blir speedad!

Lösning: Hjärngympa!
Det känns helt perfekt, särskilt som jag fått för mig att min Texas är den mest intelligenta och lättlärda hunden någonsin. (Trots att han inte alltid visar det.)
Självklart får man hålla det på en nivå där det bara handlar om att ha roligt. Valpen kan inte ännu förstå saker på samma sätt som en vuxen hund och det är viktigt att ha det i åtanke. Lägg övningarna på en nivå som passar och se till att berömma rikligt!

Några google-sök senare hittade jag en mängd bra tips på vad man kan göra:
1. Gömma en godis som hunden får leta/spåra upp. Öka svårigheten efterhand.
2. En variant på inkallning är att ha hunden lös (förslagsvis på en plats utan mycket störning i början). När du märker att hunden inte riktigt är uppmärksam på dig lägger du en godis på marken bredvid dig och börjar böka lite runt den. Troligtvis får detta din hunds uppmärksamhet och då du märker att han reagerat/är på väg mot dig så säger du "kom" eller "hit" eller vad ni nu vill använda för kommando. När han kommit fram får han äta upp godiset som belöning. Förhoppningsvis får detta honom att alltid vilja hålla lite extra koll på dig eftersom du är en mästare på att hitta godisar!
3. Låt valpen öppna saker för att komma åt en godis. Göm godisen under kastrullock, bunkar, i toapappersrullar, under större kartonger eller kanske, för att riktigt klura till det; under en genomskinlig hink.
4. Klickerträna din valp från ett tidigt stadie. Träna in olika enkla kommandon som sitt, ligg, stanna, varsågod och använd dem i ert dagliga liv. Detta gör valpen lite mer uppmärksam på dig, eftersom du ibland kommer med roliga förslag bara sådär!
5. Lär valpen att hjälpa till lite i hemmet. Hundar är från början beroende av att ha en uppgift och känna sig viktiga, så att lära honom att utföra små sysslor hemma kan bli roligt för både dig och vovven. Ett roligt tips är att lära honom att hämta strumpor och lägga dem i tvättkorgen.
6. Gör små minivarianter på en agilitybana hemma. Glöm inte att låta det vara på valpnivå och utan större krav. Det ska vara roligt!
7. Om du är sjuk eller trött och inte riktigt orkar styra upp en ordentlig aktivitet kan du kasta ut en näve foder/godisar i gräset och låta din hund spåra upp dem.

Ännu ett alternativ för att trötta ut den lilla plutten är att ta med honom till nya miljöer och låta honom sitta passiv för att ta in allt. Detta bör man dock ta det lite lugnt med i början när valpen ändå har fullt upp med alla nya intryck.

Nu känner jag mig peppad till tusen! Vårt första och största mål blir att lära in "loss" istället för "drag/spring och göm".
Vad blir ert?


Vad sjutton är det här för något?


Godis?


SCORE!

Det här med valp är så svårt, tycker jag. Det är, som sagt, min första.
Jag var väl förberedd. Hade viss erfarenhet. Spänd. Nyfiken.
Nu känner jag bara: Nä.
Alla nya situationer skrämmer halvt slag på mig och all självsäkerhet är som bortblåst.

Nedan följer några tänkbara situationer och min alldeles strålande tolkning:

Exempel 1: Texas följer mig som ett plåster
Sara tolkar: Han är rädd och osäker och skygg och kommer aldrig någonsin att känna sig trygg.

Exempel 2: Texas bryr sig inte nämnvärt om mig utan traskar runt och nosar nyfiket på det mesta.
Sara tolkar: Jaha, då har vi helt förlorat kontakten. Vi kommer aldrig att kunna få den där fina hund-matte kontakten och mina förhoppningar om en tillgiven hund är totalt grusade.

Exempel 3: Texas sover tätt intill mig.
Sara tolkar: Han kommer aldrig att kunna vara ensam hemma.

Exempel 4: Texas rultar iväg och lägger sig lite längre ifrån.
Sara tolkar: Han har inget förtroende för mig.

Exempel 5: Texas vilar mycket.
Sara tolkar: Hjälp, jag har fått en apatisk hund!

Exempel 6: Texas springer runt som en speedad hamster.
Sara tolkar: Vilken hemsk matte jag är som inte kan ge honom ett bättre sätt att göra av med energi. Är jag för tråkig och understimulerande? Borde jag leka med honom? Träna lite enkel lydnad? Ta ut honom?

Javisst, jag överdriver. Och jag lovar att jag inte springer runt som ett hysteriskt och osäkert nervknippe med min lilla voffsing. Men det är inte utan att jag tycker att det är svårt. Jag vet att jag borde slappna av, och det kommer säkert med tiden, men hur lätt är det egentligen att ha ansvar för ett helt eget litet liv?

Jag har en känsla av att jag misslyckats med att förmedla vem som äger vad i vårt hem...

Idag kom mammsen förbi en sväng. Jag är ganska så säker på att det bara var för min skull, helt oberoende av att jag har jordens sötaste lilla hårboll här hemma.

Mamma har precis varit i London och kom hem med en fin present. Mina frusna tår söker alltid nya sätt att värma sig på så detta var mer än välkommet!


De är rosa och allting. Paris Hilton, watch out!


I vår familj delar vi allt!


Får matte en toffel så får vovven ett snöre.


Det är ju inte mer än rätt, egentligen.

Det var, som sagt, inte det enklaste att få Sambon att inse det fantastiska med att ha hund. Därför var det otroligt viktigt att jag då presenterade alla fördelar på ett ärligt sätt.
Möjligen har jag överdrivit vissa saker en aning på föjande punkter:

1. Små hundar är billigare i drift (lite beroende på hur många väskor och leksaker man tycker att den behöver)
2. Man behöver inte alltid köpa de dyraste matsorterna (men det gör man ju ändå, av oro för att plutten ska bli dålig i magen)
3. Jag ska ta större delen av ansvaret; du kommer knappt att märka honom om du inte vill (förutom när han gnäller mitt i natten eller klättrar på dig på morgonen eller galopperar runt i lägenheten vid 7-snåret. Väldigt diskret)
4. Alla småhundsägare hållar faktiskt inte på med hundkläder och annat larvigt (om inte det är så att den lilla voffsingen fryser och faktiskt måste ha en liten jacka. Och en tröja. Och en till. Och kanske ett nytt halsband...)






Tur då att vår lilla voffsing får plats i en raggsocka!

Nu gäller det att vara på hugget här.
Ännu en fin tävling är upptäckt så vi provar vår lycka även där.

Tävligen gäller dessa söta halsband och då min Texas allra första halsband inte längre ser ut som när vi köpte det så skulle ett av dessa fina vara ett mer än välkommet tillskott.



Det är snälla tjejen på Posh Pooches (där vi planerar att bli stammisar inom kort) som håller i tävlingen.

Heja Texas!

Ännu en anledning till bloggstart är ju alla fina tävlingar som finns. Jag gillar verkligen hundbloggvärlden för de verkar vara så mysiga mot varandra med tävlingar, tips och goda råd.

Nu provar vi vår lycka i vår alldeles första tävling.

Jag har funderat länge (en hel vecka, alltså) på att skaffa en sele till vår lilla tuss. Den blå selen på bilden är underbar så nu håller vi tummar, tår och tassar för att den kommer till just oss. Spännande!

Texas tar en liten powernap för att orka röja runt ännu mer, så jag passar på att pyssla lite med annat.

Idag har vi haft vår puppy i en hel vecka. Galet!
Tiden går fort när man har roligt.

Folk säger att man verkligen ska njuta av valptiden - och det gör jag!
Men det är inte utan att jag längtar efter att kunna sova en hel natt...

I övrigt tycker jag ändå att rumsrenheten går framåt. I natt var det endast ett nattligt toalettbesök. Hurra Texas!
Sen att han tycker att dagen ska börja vid sjusnåret är en annan femma. Jag har ändå haft lyckan att födas med hyffsade morgongener, vilket är mer än vad man kan säga om min Sambo. Han påminner mer om ett vandrande lik på morgonen. Vilket förstås inte bekommer Texas det minsta.

Men det finns ju faktiskt betydligt värre sätt att vakna på än av valpslick i ansiktet!

Jag är alltså stolt valpägare sedan sex härliga dagar, men har fortfarande lite svårt att riktigt tro det. Jag har märkt att det hela känns lite mer verkligt efter varje gång jag berättat om det (vilket inneburit att vissa vänner fått två helt lyriska sms med några dagars mellanrum där jag glädjestrålande utbrustit vad som hänt). Därför väljer jag att upprepa den fina berättelsen så att den finns bevarad för framtida bruk och läsning.
Mycket nöje!

Det var en gång en sjukskriven Sara. Denna Sara tog ganska illa vid sig av sjukdom och sysslolöshet och hade svårt att hitta motivationen för att kliva ur sängen vissa dagar. Hon funderade mycket (då det inte fanns särskilt mycket annat att göra) över vad som skulle kunna ge henne energin åter. Hon bestämde sig för att leva med att vara sjuk istället för att vänta på att bli frisk.

Sara hade tidigare sysslat med hästar en stor del av sitt liv och visste av erfarenhet att få saker kan vara så givande som en god kontakt med ett djur. Då hästar var uteslutet bestämde hon sig för att söka utveckla sitt intresse för ett mindre djur: vovven.
På blocket.se fann hon en flicka som behövde hundvakt åt sin lilla York/Chihuahua. Det var perfekt!
Sara la en (för?) stor del av sin tid på att läsa om hundar. Titta på hundar. Prata om hundar. Lära om hundar. Allt hon lärde sig praktiserades på den lilla mix-vovven och gav fina resultat. Sara läste hundannonser flera gånger om dagen och drömde om en egen hund. Det blev liksom så tomt när daghunden åkte hem till sig igen.
Sambon var dock alls inte trakterad av idéen med hundägarskap och undvek vänligt men bestämt Saras ihärdiga tjat.

För att göra en lång historia kort(are) så fick Sara med Sambon för att titta på en valp som fanns utannonserad. Sambon hade tidigare vägrat småhundar men fick motvilligt erkänna att han skulle kunna tänka sig att visa sig offentligt med denna valp utan att känna sin manlighet hotad.
Valpbesöket skedde den 29/9 och valpen överträffade alla förväntningar.  Lugn, orädd, nyfiken och söt som få.

Sambon hade inte hjärta att säga tvärt nej utan föreslog att de skulle sova på saken.
Sagt och gjort.
Sambon sov och Sara låg vaken och hoppades.

Morgonen därpå slog Sara nästan knut på sig själv för att vara Sambon till lags på alla möjliga tänkbara sätt. Efter en lång, mogen och eftertänksam diskussion sa Sambon att han inte hade hjärta att neka Sara något som betydde så mycket för henne.

Sara grät lyckotårar hela dagen och räknade timmarna tills de skulle hämta sin lilla pojke, vilket lyckligtvis inte var senare än samma kväll.

Och nu är han här. Det vackraste som finns. Han håller mig sysselsatt och jag har knappt tid att ha ont. Han är bland det häftigaste som hänt mig. Jag är liksom mamma nu, med ansvar för att uppfostra ett litet liv. Sambon ångrar inte sitt beslut och vi är nu en lycklig liten familj.

Tidigare bloggar har endast skapats när jag känt att det funnits rimligt belägg för att tro att mitt liv skulle kunna vara av intresse för andra. Blogg ett hade jag i samband med familjens resa till Colorado 2007 och blogg två handlade om hösten 2008 i California.

Trots att jag älskar att skriva, och gärna följer andra bloggar slaviskt och utan förbehåll, så har jag dragit mig för att starta en egen.

Jag var ju tvungen att fråga mig själv: Skulle jag vilja läsa om mitt hyffsat händelselösa liv i Uppsala?

Svar: Nej.

Idag är dock frågan en annan: Skulle jag vilja läsa om världens sötaste lilla tussevalp som numera berikar ett annars så hyffsat händelselöst liv i Uppsala?

Svar: Oh yes!

 

Som om inte det vore nog så finns det ytterligare en rad fördelar med en blogg.

1. Jag har Texas utveckling och framsteg samlade på ett och samma ställe.

2. Jag kan ha en mängd av Texas bilder samlade, istället för att leta efter dem i olika mappar på datorn.

3. Förhoppningsvis kan jag utbyta tips och råd med andra valpägare.

4. Min sambo kan klicka in på bloggen under arbetsdagarna när hans valpsaknad blir för stor.

Sedan har jag redan ett dussin bilder på Texas och hans favoritställning, "kycklingen", där han ligger utfläkt på rygg med de ännu ganska hårlösa benen rakt ut i vädret. Lite som en rå kyckling. Att inte delge världen dessa bilder vore oerhört själviskt och således ytterligare en orsak till att jag startar en blogg.

 

Kycklingen Texas