Texas och jag

Under en av de allra första dagarna under segelsemestern gjorde jag min sedvanliga genomgång av tassar, ljumskar, öron och andra skrymslen och vrår på min lilla hund. Detta gör jag varje dag, enligt konstens alla regler, precis som sig bör. Jag har dock gjort detta i fast förvissning om att min lilla pojke brås på mig när det gäller fästingresistans. Jag har aldrig fått en fästing och då borde inte han få det heller. Inget konstigt där. 
Alltså var jag inte alls förberedd när jag spanade ner i hans era öra och såg något som inte såg ut att höra hemma där. Det var stort och beigefärgat så det hade kunnat vara en bit av örat men det kändes inte helt okej. Jag blev tvungen att ta ytterligare en titt och herregud, det lever!

Min reaktion? Flykt ner i salongen. Lagom sansat för att inte skrämma Texas men tillräckligt hysteriskt för att komma bort från krypet så fort som bara möjligt. Sen satt jag där och snyftade tills föräldrarna återvänt till båten och kunde befria både mig och min hund från plågan. 

Tro nu inte att jag gjorde detta lättvindigt. Hälften av tårarna berodde på spindelfobi och den andra halvan var skam och frustration. Dels tyckte jag att det var hemskt att jag inte kunde ta mitt ansvar som hundägare och dels var jag skakig inför tanken på en sommar full av fästingar.

Tja, var börjar man?

Är man en sporadisk bloggerska så är man. Tydligen.

Hur underbar är denna värme? Jag och Texas steker allt vad vi kan. Här är åter lite ont om inlägg då böljan inte bjuder på många tillfällen till internetuppkoppling. Just nu ligger vi i Trosa. Söt liten hamn med lite Junibacken-känsla. Imorgon är planerad hemresa då jag, Sambon och Texas återvänder till Uppsala. Därefter blir det uppdatering och bildregn. Texas gör sig så bra på bild i sin flytväst.

Nu är det dags för oss att göra stan osäker. Texas har kanske pyttelite överskottsenergi som måste kanaliseras på bästa möjliga vis. Hoppas att ni alla har det skönt så hörs vi snart igen! Jag svarar ikapp på alla eventuella kommentarer när jag är tillbaka :)

Det är inte längre accessoarhundar som gäller. Skeppshundar är det nya svarta. Trendmedveten som man är så är vi i full gång med att finslipa Texas båtvana. Texas båt-oskuld togs tyvärr av mina föräldrar när jag och Sambon var i NYC men det berättas om hur han satt där i ett ensamt hörn och bara skakade. Gång nummer två var även den utan mattes stöd. Säkra källor meddelar dock att Texas visade stor förbättring. Den tredje gången följde jag med och då var det knappt någon fara alls. Osäkerheten visade sig förvisso i ett stort behov av närhet från trygga matte och sällan har han varit så mammig som han var då. Jag njöt och tyckte att det var härligt att känna mig behövd, medan resten av familjen fnös och himlade med ögonen. 

Några ytterligare turer har vi hunnit med och i helgen blev det även en övernattning. Vi ska nämligen ut på segelsemester på onsdag morgon och jag ville gärna prova på hur det funkar med Texas och båt-sov. Det gick strålande! Vi la till vid en underbar klippa så det var enkelt att hoppa på och av. För oss med två ben. Texas kommer aldrig att kunna ta sig på den där båten själv, stackarn. Hursomhelst var det alltså enkelt för mig att bära Texas iland när helst det kunde behövas. Annars har vi (läs: jag) behövt ta gummijollen och ro iland när Texas behöver utföra behov eftersom båten oftast är för djup för att komma tillräckligt nära land. 

Jag, Sambon och Texas sov i akterruffen och det gick bra. Vid 6 var det väldigt ljust och då tyckte Texas att det var hög tid att få kissa. Det tyckte inte jag men Texas vann den striden. Passade dock på att sova ett par timmar sen när vi varit ute och gått. 
Eftersom Texas är så mammig på båten blir det väldigt jobbigt för honom när mammsen ska bada. Han brukar hoppa ner på badbryggan, ibland även ner i jollen, och så står han där med sina puppy eyes och gnäller. Alla väntar med spänning på den dagen då han hoppar i! Efter frukosten i söndags var det åter baddags och den här gången fick Texas stå på klippan när jag kastade mig i vattnet. Sin vana trogen stod han där som om all världens sorger tyngde honom och gnällde. Till slut skuttade han i och simmade ut till oss. Vi hade satt på honom flytvästen då han verkar tryggare med att simma i den, men detta var första gången han simmade rakt ut i öppet vatten. Annars har han bara simmat lite i vattenbrynet precis bredvid där han bottnar. Han var så söt! Förhoppningen är att han ska bli tryggare i vattnet nu under båtsemestern för han verkar tycka att det är lite roligt! Det är väl en vanesak som allt annat.