Texas och jag

Jag fick precis jordens bästa idé när jag läste om olika tillstånd av medvetande! Visst vore det härligt med en hund som hade narkolepsi? Tänk om den bara slocknade varje gång den blev uppspelt!

Okej, det är kanske ganska hemskt egentligen. Men Texas kunde gärna få en släng av narkolepsi i ett par veckor eller så. Lite lagom, sådär.

Tänkte bara titta förbi en snabbis för att upplysa er alla om att jag och min hund ännu ej tagit livet av varandra. Vad vore väl en relation som inte överlever döden av ett par (älskade) skor? Nej, så småsint tänkte jag då rakt inte vara.

Annars då...

Liksom de flesta vettiga hundägare tillskriver jag gärna min kära fyrbening mänskliga egenskaper. Nu när jag varit frånvarande i mycket större utsträckning än tidigare är jag förstås övertygad om att Texas är både arg, ledsen och besviken. Sånt ser man som hundmamma, förstår ni. Och vilken mamma gör inte allt som står i hennes makt för att råda bot på dessa negativa känslor?

Självklart blev jag tvungen att aktivera min lilla gubbe som kompensation för ensamma timmar. Nu de senaste dagarna har vi klickat in "dansa", vilket för oss innebär att Texas står/studsar på bakbenen och viftar lite tjusigt med framtassarna. Mycket lyckat. Så pass lyckat att han numer dansar hela tiden. Bäst att göra det så ofta som möjligt för att inte missa en chans till belöning. Helt rätt tänkt, älskling!

Tyvärr har jag redan använt en dansarbild i ett tidigare inlägg, men det har ni väl förträngt?
Dåså!
Här kommer alltså en sprillans ny bild på Texas i sitt esse:

Texas har öppnat min garderob, grävt fram mina allra vackraste skor... och tuggat sönder dem. Skorna köptes i USA och var av finaste svart skinn med guldfärgad sula. Trots skyhög klack var de bekväma som få. Jag hade dem bara när jag ville vara extra superfin och de fyllde alltid sin funktion.

Nu är de döda.

Ja, jag har gråtit i ungefär en kvart.

Nej, jag tycker inte om min hund just nu.

Ja, ibland är det svårt att se charmen med sin hund.

Som när man hittar det här:


Det roliga (fruktansvärt tragiska) med dessa skor är att jag redan köpt två par då det första paret blev stulet på jobbet. Vad är oddsen? Nu blir det alltså dags för ännu ett köp. Dyra skor, det här.
Förmodligen klipper jag bara av bandet och använder dem ändå. Man är väl inte gjord av pengar heller!

Sedan har Texas även, i brist på julgran, utnämnt våra allt annat än gratis köksstolar till tuggben. Trots ambitiösa försök att stoppa honom ser benen numer ut såhär:


Som om förstörelse av vårt hem inte vore nog kände Texas för att bete sig som ett riktigt monster igår. Han gjorde sitt bästa för att tugga sönder min stackars pluggkamrats klänning. Charmigt, verkligen. Han skällde som en idiot. Han studsade som en ping-pong boll. Han betedde sig med andra ord på ett sätt som gjorde att man blev lite sugen på att slänga ut honom genom fönstret. Men så skulle jag såklart aldrig göra. Istället gick jag till skafferiet för att leka lite sökövningar med monstret. Jag hade nämligen inhandlat en smaskig beef jerky som Texas säkert skulle ge sin högra tass för att smaka.

Inte för att det behövdes...
Det här hittade jag i vardagsrummet:


Rätt så tom. Det lilla monstret har alltså lärt sig att öppna både garderoben och skafferiet.
Dagens to do-list: Köp hänglås!

Viljan att motbevisa är en mycket fördelaktig egenskap. Efter inlägget imorse höll jag en liten diskussion med mig själv.

Sara: Sannolikheten för att du ska få något gjort idag känns rätt liten. Tur att du kan leva på ditt utseende i framtiden ändå. Psykolog lär du ju inte bli.
Sara: Jag ska VISST bli psykolog. Har du inte sett mina betyg från nian kanske? Jag är faktiskt sjukt studiemotiverad!
Sara: För du var ju bara tvungen att städa badrummet igår när du egentligen skulle plugga?
Sara: Jamen du såg ju hur det såg ut!
Sara: Och hämta ner vårkläderna från vinden?
Sara: Det är ju faktiskt redan januari...
Sara: Och baka bröd?
Sara: Vadå, måste man svälta bara för att man är student?
Sara: Nej, nej, du kommer säkert att bli en superbra psykolog. Du får helt enkelt förklara för dina patienter att du tyvärr inte vet vad kognitiv beteendeterapi går ut på men att du minsann bakar det mest fantastiska av bröd.

Efter detta givande samtal med... ja, med mig själv, kände jag att det var dags för lite motbevisning. Självklart har jag självdiciplin! Jag tycker bara att det är onödigt att slösa med den.
Dagen har alltså sett ut som följer:

9:50
Studerande under vördnandsfull tystnad

11:05
Lunch och promenad till stan för att ragga studiesällskap

12.15
Stenhårt och effektivt studerande med kursare

15.00
Promenad till stan för att dumpa av studiesällskap och tacka för god insats

15.00 ---> Nu
Verkligen ingen aning. Troligtvis studier, med tanke på vilken självdiciplin jag demonstrerar idag!

Nu är jag rätt övertygad om att jag kommer att vara färdig psykolog inom ett par år eller så. Eventuellt påbörjar jag en annan utbildning parallellt, för att vara så tidseffektiv som möjligt. Varför gå här och skräpa när det finns kunskap som bara väntar på mig!

Det är inte alla som är så produktiva som jag. Vissa ligger bara i värmen och myser. Slacker!

God morgon!

Idag klev jag upp klockan sex för att ta ut min kissnödiga valp på runda. Därefter följde de vanliga morgonrutinerna och med tio minuter tillgodo klev jag in genom porten till Universitetshuset där den första föreläsningen skulle hållas. Glad i hågen studsade jag fram till mina kursare som hälsade med ett lika muntert "föreläsningen är inställd".

Självklart är den det! tänkte jag. Man kan ju inte ha hunnit till en föreläsning på en måndagsmorgon helt felfritt utan att något ska gå snett. Nästan ännu gladare i hågen cyklade jag hem igen och möttes av glatt vickande stjärtar, både hundens och Sambons.
Eftersom jag har så sjukt gott om tid idag hinner jag självklart med en stunds bloggande. Det har jag helt klart gjort mig förtjänt av efter morgonens missöde.

Eftersom jag är ute i så god tid har dagen alla förutsättningar för att bli produktiv. För att få ut så mycket som möjligt av dygnets timmar tänkte jag göra en plan:

9.30 - 12.30
Stenhårt plugg

12.30 - 13.30
Lunch och nöjen

13.30 - 18.30
Fullständigt fokuserade studier

18.30
Middag och nöjen

Jag är taggad á la taggbuske och har fullt förtroende för mig själv och min självdiciplin.
Typ.
En alternativ, men inte desto mindre trolig, plan för dagen är kanske följande:

9.30 - 10.00
Typ blogga och kolla mailen och sådär

10.00 - 10.30
Förvirrad läsning av kurslitteratur

10.30 - 10.35
Koka mer te

10.35 - 10.50
Vidare läsning och tedrickande

10.50 - 10.53
TOAPAUS

10.53 - 11.30
Genomgång av föreläsningsanteckningar. Förmodligen med smått förtvivlad min.

11.30 - 12.20
Typ lunch och mailkoll och hundpromenad

12.20 - 12.30
Lite plugg

12.30
Plötslig insikt om att garderoben måste organiseras!

12.30 - 14.30
Sortering av kläder

14.30
Tentaångest!

14.32 - 15.00
Pluggeliplugg

15.00
Hundångest (dvs dåligt samvete)

15.00 - 15.30
Promenad och bus

15.30 - 16.15
Fika och mailkoll och facebook och sådär

16.15 - 17.00
Studier

17.00 - 18.30
Förmodligen en extralång powernap med Texas

18.30
Middag


Kanske dags att köra igång?

Jag borde nog fundera på en ny studiemetod. Den jag har nu, mycket stress och lite verkstad, känns inte helt hållbar.

Förövrigt börjar Texas blir helt sjukt könsmogen och jag skickar mordiska blickar på hans bollar som tyvärr inte verkar fatta hinten. Alltså blir det till att be veterinär skicka mordiska blickar istället (alternativt något annat lika effektivt). Frågan är dock vart man ska vända sig. Jag har tidigare haft kontakt med en veterinär där vi tog hans 12-veckors spruta, men det är också allt.

Allt jag kräver av kliniken som ska utföra ingreppet är att de är supertrevliga, superproffsiga, superengagerade och superbilliga. Ska det vara så svårt?

Någon som har tips på något bra ställe i Uppsala? Vad jag har förstått kan priserna också variera en hel del så det känns som att man får köra en rejäl undersökning helt enkelt. Skönt att få något att göra eftersom jag annars mest sitter sysslolös. Jätteskönt.

Trots att bloggen blir lidande har hundmöten fortsatt i vanlig ordning. Bäst jag skriver upp de nya raserna innan jag glömmer!

Men sjung för allt i världen inte om stress, prestationsångest eller tidspress.

Kära bloggvänner, jag har nu gått från att vara 100% sjukskriven till att vara 100% student. Omställningen är något kännbar. Säkerligen kommer jag snart att landa på fötter och inse att min förmåga att planera, stresshantera och studera är lika fin som den var innan sjukdom, men än så länge är kroppen och knoppen i kaos.

I dagsläget fokuserar jag på att vara hundägare och student. Samtidigt. Bloggandet kommer med största sannolikthet inte att vara lika frekvent som tidigare.

Ha det så härligt, mina vänner, så hörs vi förhoppningsvis inom en väldigt snar framtid.
Texas pussas och hälsar!

Texas har viftat med snorren i vädret i flera minuter nu och med jämna mellanrum gett stackars Spiltus en redig omgång. Jag har aldrig sett honom så målmedveten. Borde han inte dra in den snart? Börjar nog blir dags för det där samtalet med veterinär ändå...

Denna eviga fråga. Texas har alltid ätit Royal Canins Junior Mini, både hos uppfödaren och hos oss, men jag är inte riktigt nöjd. Ibland blir han dålig i magen och aptiten är inte alltid på topp. Betalar man ordentligt för fodret vill man att det ska kännas lite mer hundra. För att säkerställa att Texas får det bästa för honom skulle jag vilja prova lite andra sorter och tänkte höra med er alla därute.
Texas har ätit jättedåligt idag och även om jag tror att det beror på att det händer grejer i munnen på honom fick det mig ändå att åter vilja ta tag i det här med foder.

Vad ger du din hund?
Fungerar det bra?
Har ni hört någon som rekommenderat ett annat foder?

Jag är bland annat sugen på att testa Oliver's eller Halla.
Någon som har erfarenhet av dessa?

Jag har blivit utmanad av söta Jannica.


1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Massor. Men den absolut största förändringen var att skaffa Texas.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Tja, det var väl att fortsätta träna som en idiot och det gjorde jag ju fram till att jag blev sjuk.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp japp :)

4. Dog någon som stod dig nära?
Min lilla farfar

5. Vilka länder besökte du?
Estland, Lettland och Tunisien. Udda kombination egentligen.

6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
God hälsa, please!

7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Den 30 september hämtade vi hem vår lilla ögonsten. Klart värt att minnas!

8. Vad var din största framgång 2009?
Att behålla optimismen genom smärta och sjukdom, samt att skriva 1,7 på högskoleprovet och nästan komma in på psykologprogrammet.

9. Största misstaget?
Att jobba i Stockholm och pendla.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jotack.

11. Bästa köpet?
En klänning.
Haha, SKOJA!
Min vovve såklart.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Medicin och Texas. Killer combination, förövrigt.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Familj och sambo som varit helt otroliga under hela året. Jag är världens mest lyckligt lottade!
Sen att jag äntligen vågade leva som jag lär och köpte en hund som jag var övertygad om skulle hjälpa mig framåt.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Typ inga, skulle jag tro.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare, men jag hade lättare att glädjas åt små saker.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit hand om mig själv. Visat omgivningen uppskattning. Det kan man aldrig göra tillräckligt.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Legat på sjukhus.

18. Hur tillbringade du julen?
Morgonen med mina favvopojkar här i lägenheten. Dagen med familj och Texas, för att sedan åka hem till Sambons familj på kvällen.

19. Blev du kär i år?
Jag är kär jämt, men jag blir nog lite mer kär för varje år.

20. Favoritprogram på TV?
Måste nog vara The Dog Whisperer

21. Bästa boken du läste i år?
Jag har nog aldrig läst så mycket i hela mitt liv så jag minns faktiskt inte.

22. Största musikaliska upptäckten?
Texas ylande.

23. Var är frågan?
Ingen aning ;)

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
En spillans symaskin!

25. Något du önskade dig men inte fick?
En mops eller whippet :P

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Låg i feber och smärtor medan familj och vänner satt och åt god mat.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att jag fått vara frisk.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Haha! Tights.

29. Vad fick dig att må bra?
Min älskling, min hund och min familj. Och solen!

30. Vilken kändis var du mest sugen på?
I don't do kändisar.

31. Vem saknade du?
Alla vänner i USA. Hade hoppats kunna åka tillbaka i somras.

32. Den bästa nya människan du träffade?
Min läkare? Haha.

Skoj lista. Kul att bli lite påmind om de ljusa stunderna av året som gått. Jag tycker mig ha sett denna lista i de flesta bloggar så jag utmanar er som ännu inte gjort den!

Imorse träffade vi på en Texas-blandning för första gången. Jag önskar verkligen att jag haft kameran med mig! Tyvärr är den, liksom Sambon, i fjällen och det var därför inte ens en möjligt att springa upp för att hämta den.

Han var mindre än Texas, trots sina tre år, och såg rätt annorlunda ut. Det är roligt att se två likadana blandningar som brås på varsin ras. Texas är i mångt och mycket en Jack Russel, både till temperament och även utseende.
Den här hunden var Texas raka motsats. Den såg i princip ut som en Jack Russel-tecknad Chihuahua och var mycket försiktigare till sättet. Öronen stod rakt upp i sann Chihuahua-anda, till skillnad från Texas halvhäng.

Jag hittade en hyffsat rättvis bild av en likadan blandning på google, fast det känns som att den vi stötte på var mycket mindre. Being kameralös sucks!

Bildkälla

Tänk, jag kan bli så himla lycklig av en sådan här kväll.

Först springer jag och Texas ner en snabbis för att kissa (när man är småbarnsförälder säger man ju "vi" om precis allting) och när vi är på väg in får Texas syn på en hund på andra sidan gatan. Min älskade hund har blivit väldigt duktig på att lyssna på matte när främmande hundar kommer men är det någon han träffat förut är man inte lika populär. Detta var mycket riktigt en hund vi träffat förr och efter att vi tvåbeningar hejat igenkännande kom de över för att hälsa. Hundarna blev överlyckliga och vi stod och pratade en stund om allt mellan hundhimmel och jord.

Nästa runda är vi ute och busar ett tag. När mina fötter börjar tyna bort går vi hemåt. Nästan hemma ser vi en annan hund på väg runt hörnet. Hundarna hinner få syn på varandra och börjar dra mot varann. Den andra hundens husse försöker få sin hund på andra tankar och även jag försöker nå fram till Texas. Men icke. Väl runt hörnet ser jag att det är Macken, en favvis från förr. Husse försöker ta sin hund därifrån men när vi kommit lite närmre spricker han plötsligt upp i ett leende och säger "men det är ju ni!". Hundarna blir alldeles till sig av glädje över att få hälsa och jag och husse står och pratar i evighet om valptänder, farliga små hundar (typ Texas), hundägande, färgteckning, freestyle osv osv. Jag älskar ju att träffa nya hundar och människor, men det är något visst med att kunna gå runt och hälsa igenkännande på dem man möter. Man känner sig lite som en del av någonting.

Är jag larvig som sen går hem med ett leende och tycker att världen är ganska fin?

Inte nog med att stackarn förlorar sina bollar, sen ska han även gå runt med tratt för att inte komma åt såret. Det är inte lätt att vara hund! Tack och lov tipsade Anneli, som har Hund i Sthlm-bloggen, om denna fantastiska lösning:


Det är en uppblåsbar liten krage, betydligt mer bekväm än en plasttratt, men fortfarande lika effektiv. Den står definitivt på inköpslistan inför ingreppet! Kostar 350:- hos SmartaSaker och kommer i flera storlekar.

I söndags var vi såklart också ute på isen. Det gäller ju att passa på. Denna gång hade vi den stora glädjen att få Sambon som sällskap. Det märkes i och för sig inte särskilt mycket då han åkte långfärdsskridskor och knappt syntes till. Men ändå!

Texas och jag roade oss ändå med söta Pekingesen Filippa så det gick bra ändå.



Vi var inte ensamma på isen.


Så återvände Sambon och vi drog till föräldrarna i närheten för att dricka varm choklad.

Snart blir jag väl magsjuk också. Allt inför dagens skolstart! Nu sitter jag och irriterar Texas genom och studsa och hicka mitt i vårt gosande. Hur jobbigt som helst, tycker han.

Texas tumör håller förövrigt på att krympa ihop och dö, till vår stora glädje. Jag har varit riktigt orolig där, men nu känns det bra igen.

För att ge detta lite osammanhängande blogginlägg ett perfekt avslut bjuder jag på en bild av Texas och Dadden efter vår utflykt i lördags.

Två av mina favoritgubbar. Så sött så jag nästan dör:

• Mops
• Chihuahua
• Rottweiler
• Cavalier King Charles Spaniel
• Lagotto
• Pomeranian
• Västgöta spets
• Springer spaniel
• Tax
• Labrador
• Golden Retriver
• Yorkshire terrier
• Australisk Kelpie
• Jack Russel Terrier
• Parson Russel Terrier
• Fransk bulldog
• Lhasa apso
• Newfoundland
• Border collie
• Storpudel
• Norwichterrier
• Amstaff
• Dvärgschnauzer
• Lappsk vallhund
• Chow chow
• Grönlandshund
• Cane corso
• Flatcoated retriever
• Beagle
• Pekingese
• Hovawart (i Texas ålder. Ny bästis?)
• Australisk terrier

Update: Glömde alldeles att skriva dit Kajsa, en Australisk terrier som vi träffade häromdagen.

Provocerande blogginlägg verkar vara det nya svarta och jag är inte den som är den. Därför (och kanske också för att jag faktiskt överväger det) skulle jag vilja behandla ämnet kastration. Till min förvåning verkar det vara lite tabubelagt inom hundvärlden. De flesta andra arter kastreras då de inte ska användas till avel, men hundägare verkar mer benägna att behålla bollarna. Ta hästar som exempel: jag skulle definitivt säga att det är mer regel än undantag att de hingstar som inte ska göra bebisar förlorar pungkulorna. Det finns ju till och med en egen grupp för kastrerade hanar; valacker. Det ska till rätt speciella omständigheter om du ska en hingst bara som vanligt ridsällskap. Det brukar heller sällan uppskattas av ryttare i omgivningen. Ett brunstigt sto med hingst i närheten är ingen lek. Trust me. Been there, done that.

Lite på samma sätt hör man hur det suckas om hanhundar som kaxar sig och blir tokiga när flickorna löper, men att kastration då skulle vara lösningen tycks inte lika självklart. Återigen tror jag faktiskt att det har liiite att göra med storleken. En hingst på sjuhundra kilo är bra mycket svårare att kontrollera än en hanhund på trettio.

Varför ska det ses som inhumant att kastrera sin vovve? Är det för att vi förmänskligar dem och tycker att det är hemskt att förlora sitt verktyg för njutning? Om vi då ändå ska gå efter känslor är det väl bra mycket värre att lida av sexuell frustration utan att någonsin få komma till? Jag och Texas bor ju i stan och chansen att undvika löptikar är obefintlig. Jag vill inte att Texas ska behöva lida för det.

Jag tror att de flesta hundägare gör det de anser är bäst för sin hund. Texas kommer aldrig att få bli pappa och därför ska vi låta kastrera honom vid lämplig tidpunkt. Att det skulle ligga något konstigt i det kan jag bara inte förstå. Jag tror inte att kastration är ett mirakel som ska rädda oss från alla sjukdomar samt göra Texas till den mest fantastiskt lugna hund man kan tänka sig. Nej. Men jag tror att det skulle göra honom mer harmonisk att slippa all hormonell stress.

Vad gäller tidpunkt är jag kluven. Jag hör olika åldrar rekommenderas men sällar mig nog till skaran som förespråkar en kastration vid en ganska tidig ålder. Jag har alltså inte tänkt vänta tills han är två år vilket vissa tycker. Som jag tidigare nämnt visade Texas tidigt vissa tecken på könsmognad och från vad jag har hört blir små hundar generellt sett fortare könsmogna. Sedan några veckor tillbaka är Texas intresserad av dofter på ett helt nytt sätt och ska grundligt undersöka varje kissfläck vi stöter på. Dessutom kissmarkerar han numer hej vilt och lyfter såklart på benet som en stor pojke.

Vad tycker ni?
Är er hund kastrerad?
Vid vilken ålder bör det göras för att underlätta för hunden?

Ni trodde väl inte att det där var allt jag hade från helgens bravader? Icke! Jag har tillräckligt med bilder för att kunna skriva minst tio inlägg till. Kul va?

I lördags var det alltså dags för ytterligare ispromenad i solskenet. Det var även då väskan invigdes ordentligt. Dagen till ära fick vi även med oss Dadden (pappa), snygg som alltid:


Jag brukar nöja mig men min lilla vakthund som skydd med det kändes extra tryggt med en pappa som ser ut som en rånare/mördare i b-skräckis.


Stod man stilla för länge förfrös man tårna, men jag var ju tvungen att fotografera!


Mammsen och Texas spexar.


Texas stod inte ut med att vara så långt från matte så han sprang allt vad benen bar
/inte ett dugg mallig hundägare.


Dadden utmanade ödet genom att stanna till för lite fotografering. Alla kroppsdelar överlevde.


Nästan värt en förfrusen tå eller två. Även jag överlevde dock en stunds stillastående utan bestående men.

Mitt tips till er alla är att spela upp videon med väldigt lågt ljud alternativt inget ljud alls. Jag är nämligen vänlig nog att demonstrera min förkylning högt och tydligt, vilket alla kanske inte vill ta del av.

Enjoy!

Vi mötte många spännande hårbollar i helgen, bland annat Texas nya flickvän Filippa, men favoriten var nog ändå Grönlandshunden.






Grönisen kanske ser störst ut, men låt er inte luras.


Texas brottade ner honom hur enkelt som helst.


Grönisen var chanslös!

• Mops
• Chihuahua
• Rottweiler
• Cavalier King Charles Spaniel
• Lagotto
• Pomeranian
• Västgöta spets
• Springer spaniel
• Tax
• Golden Retriver
• Yorkshire terrier
• Australisk Kelpie
• Jack Russel Terrier
• Parson Russel Terrier
• Fransk bulldog
• Lhasa apso
• Newfoundland
• Border collie
• Storpudel
• Norwichterrier
• Amstaff
• Dvärgschnauzer
• Lappsk vallhund
• Chow chow
• Grönlandshund
• Cane corso
• Flatcoated retriever
• Beagle
• Pekingese (Texas nya girlfriend. They almost made babies)

Det är så himla jobbigt att ha för många underbara bilder för att man ska orka ta tag i det. Helgen har varit ljuvlig och det var en besviken matte som idag fick traska runt kvarteret hemma i höganäs istället för att gå på isen och i skogen. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna längta från stan. Tur att inte Sambon läser min blogg... :P

Jag tänkte i alla fall återuppliva minnena genom att visa några av alla härliga bilder som togs. Min favorit har ni ju redan sett. Den satte jag som header så att den riktigt ska synas.

I fredags tog jag och mamma på oss alla lager vi kunde hitta för att gå ut på lång och härlig promenad. Texas älskar att gå med fler flockmedlemmar och jag älskar att se honom springa runt och se lycklig ut.
Till min stora förtjusning var isen fullt gåbar och det blev årets första Mälarpromenad. Vi hade Texas lös och han studsade glatt omkring.

Ett tag skymtade vi några hundar längre fram och Texas sprang efter. Vi ropade och Texas stannade, men så fort vi gick framåt igen tog han det som ett tecken på att även vi ville hälsa på de främmande hundarna och fortsatte så att springa. Klart jag ville hälsa, men det kändes som att även främlingarnas hussar och mattar borde ha något att säga till om... Jag sprang då istället åt motsatta hållet och gömde mig bakom en sten. Mitt lilla mirakel till hund vände då och letade efter mig istället. HA!!! Matte vinner över spännande hundar. Min hund är verkligen HUR lydig som helst!

Jag skulle kunna skriva jordens inlägg om bara den promenaden (som om detta var kort liksom) men bilder brukar vara lite roligare.


Inte så fult, nej.


Hamnen. Gullegrynet väntar på matte. Så lydig!


Skoj att gå förbi föräldrarnas båtplats. Längtade lite smått till sommaren...


Matte och vovve.


Gos och bus.


Sunset

I helgen invigdes fina väskan som jag fick i julklapp. Texas är inte helt nöjd med att hänga på axeln, men ibland är det det bästa alternativet. Så var fallet i lördags. Nu inför skolstart tänkte jag nämligen passa på med mysiga hundaktiviteter, kosta vad det kosta vill (i detta fall min hälsa) så att plutten sen kan sova i ett par veckor eller så. Hönsmamman inom mig sa dock att Texas alls inte skulle orka ytterligare en hel tur på isen, då vi redan varit ute länge i fredags, och att han därför måste åka väska på väg till hamnen. Sagt och gjort.

Iklädd lilla täcket stoppade vi ner Texas och stängde ordentligt. Han verkade riktigt nöjd faktiskt. Varmt om tassarna och bättre möjlighet att se allt spännande omkring. Vad mer kan man begära?


Jag blev så lycklig så jag blundade!


En nöjd hund, bekymmersrynkorna till trots.

För närvarande gömmer jag mig hos föräldrarna ute i Sunnersta och försöker att kurera mig. Febern smyger sig på men jag vägrar att vara sjuk till skolstarten. Villa med tomt innebär förenklat hundägande vilket behövdes lite just nu. Annars har jag njutit mycket av promenader på den frusna Mälaren, vilket ni ser i nya headern. Visst ser jag ut lite som kvinnan som talar med hundar? Så där är jag och Texas jämt. Ibland går vi in i något träd bara för att vi har så himla fin ögonkontakt och lätt glömmer världen runt omkring.

På dessa vackra vinterturer har vi i alla fall stött på spännande nya raser. En grönlandshund lyckades charma både mig, mamma och Texas. Bilder och filmsnutt kommer. Cane corson var häftig. Och stor. Och dreglade väldigt mycket.

Njut av kvällen, mina vänner, så ska jag fortsätta med att dricka vatten, vila, få skit för att min hund ibland skäller på spöken samt tycka synd om mig själv.

God kväll.

Idag har vi varit på lilla farfars begravning. Jag tror nog att jag ska frysa livet så att jag slipper gå på fler. För att vara en så sorglig stund var den ändå mycket vacker. Jag grät mest så allt var lite suddigt, men det var fint ändå. Pappa, med en prästutbildning i botten, höll i begravningen och det allt blev lite mer personligt. Mamma och faster sjöng och vi barnbarn läste texter. Farmor var glad över att hela familjen deltog.

Vädret var ljuvligt och solen sken när kistan firades ner i marken. Gubbarna som bar var så söta i sina svarta hattar och bugade fint mot lilla farfar. Vi släppte blommor ner i graven och jag blev lite ledsen när min blomma ramlade av kistan och åkte ner bredvid.

Efter fika och tal och ett underbart brev av farfars syster i Finland hämtade vi lillgubben som fått leka hos Sambons föräldrar. Med Texas i ett fast grepp åkte vi till veterinären för att få hans nya knöl undersökt. Sköterskan sa att det är en godartad tumör som valpar och unga hundar ofta kan få. Troligtvis försvinner den av sig själv men blir den större ska vi åka in för att få den borttagen. Det är alltså inget som är akut, trots att det enda ord jag egentligen hörde var tumör. Nu hoppas vi att det lilla monstret försvinner av sig själv så att vi slipper fler tråkigheter.

Det blev en lång dag idag...

Idag drog jag och Texas en liten spontanis till familjen i Sunnersta. Det kändes tråkigt att sitta ensam i stan när vädret var så härligt! Världens mest underbara Sambo jobbade nämligen idag så att han ska kunna vara ledig imorgon till farfars begravning. Är inte det kärlek så vet jag inte vad!

Hursomhaver. Jag och Texas rejsade ner på stan för att ta bussen. Vi missade den med en minut. Inga problem att vänta på nästa buss i minus tjugo grader, tyckte vi. Texas tyckte att det var härligt och riktigt skakade av glädje. Till slut kom vi så äntligen på bussen och Texas somande sött. Hurra för lätttransporterade hundar!

Väl här gick jag och mammsen på lång, härlig promenad med lill-gubben. Det var skog och det var vatten och det var fina stigar längs stranden. Underbart! Texas struttade lyckligt och brände hur mycket energi som helst (hoppas vi). På vägen vid vattnet gick andra hundar och Texas blev bästis med goldenhanen Gösta som var härligt lekglad för sina sju år. Vi pratade lite med ägarna och utbytte hundanekdoter. Mamma kommenterade det sen att det är som en helt ny värld, detta med hundägare. Och det är det. Lika barn leka bäst, heter det ju. Och jag leker skitbra med andra hundmänniskor!

Vid hundpromenader gäller function before fashion, mina vänner. Såhär härligt hade vi det när kinderna nästan ramlade av i kylan (den där lilla pricken mitt bland halsdukar och mössar är alltså jag):

Av Charlotte Swanstein

Boken handlar främst om Lexi, författarens femte valp, och vi får följa dess utveckling under det första året. Tillsammans med dagsboksanteckningar från deras vardag skriver författaren om vad man bör tänka på som valpägare.

Jag tyckte inte om den här boken. Vissa böcker lyckas liksom locka till vidare intresse för förbättring medan andra böcker får en att känna som om allt man hitills gjort är fullständigt fel och att det egentligen inte finns något större hopp. Jag var i princip körd redan när jag köpte en blandras från en oetablerad uppfödare. Allt annat jag gjort sedan dess är också fel.

Problemet var att författaren skriver hur man bör göra, men går aldrig närmare in på det. Det ges sällan några exempel eller förklaringar. Elakt uttryckt är den skriven så att man kan beundra hennes fantastiska arbete men aldrig efterlikna det.

Farväl harmoniska unghund. Bättre lycka nästa valp!

Igår slängde jag ut julen ur vårt hem. Det kändes faktiskt jätteskönt då amaryllisarna blommat färdigt, granen var sned efter Texas mordförsök, hyacinterna blivit bruna och tomtarna kändes passé. Jag inbillade mig att vi hunnit njuta färdigt då vi pyntade i god tid. Först stökades så julpyntet undan och vi grubblade lite på hur sjutton vi skulle få ut granen. Då Sambons föräldrar kom på besök passade vi på att ta hjälp av dem med granplundringen. Redan där blev jag lite sentimental och tyckte allt att vi borde ha haft någon slags ceremoni istället för att spontanslänga granen. Jag blev nerröstad och ägnade mig istället åt att fota granen som försvann.







Det som gjorde att jag alls lät mig övertalas att bli av med granen var att Texas sett det som en stor tuggpinne från dag 1. Det har aldrig blivit någon lugn och ro i vardagsrummet utan vi har haft fullt upp med att skydda granen från onda valptänder. Nu äntligen kan vi få frid i vårt hus.

Fast sorgligt är det. Nu måste jag vänta ett helt år till nästa jul. Fick lite panik alldeles nyss och kände ett starkt sug efter skinkmacka, vört, knäck, julost, tomtegröt, glögg, must... fast jag knappt kan äta hälften av de sakerna.

Julen, jag saknar dig redan!

När våra kusiner var här i förra veckan pratade vi lite om IKEA. Då de inte har någon IKEA i Östersund skulle de passa på att hamstra medan de var här. Min lill-kusin sa att hon alltid råkade köpa på sig mer än vad som var tänkt, men att så blir det när man åker så pass sällan.

HAHAHA, sa jag.

Vi bor tio minuter från IKEA och kommer alltid hem med minst dubbelt så mycket som planerat. Jag köper till exempel alltid servetter när vi är där. Det är ju så himla billigt och alltid bra att ha. Tyvärr har vi nu svårt att få plats med allt papper. Men när vi väl behöver servetter är det ju himla kul att ha så många färger att välja mellan! Det är alltid spännande när man kommer fram till kassan för oftast har både jag och Sambon smugit ner diverse nödvändigheter.

I helgen fick vi till ytterligare ett besök på IKEA. Vi skulle egentligen bara lämna tillbaka några saker och kanske kolla lite på någon blomma.
Kom vi hem med någon blomma? Nope!
Kom vi hem tomhänta? Verkligen inte!

Jag köpte bland annat en ny burk till blodpuddingen så att den ska matcha maten. Eftersom de ändå står i skåpet känns ju sånt rätt viktigt.


Visste ni förresten att de har en hundavdelning på IKEA?


Denna utdragna handlingsprocess gjorde ju att Texas fick vara hemma väldigt länge själv. Mitt lilla underverk. Han hade skött sig så fint och gjorde inte ett ljud när vi kom hem. Ja, förutom dunkandet med svansen förstås. Inte hade han gjort ifrån sig heller. RUMSRENHET, here we come!
I alla fall, för att gottgöra vår lilla prins för isoleringen han tvingats utstå gjorde vi vad varje sansad småbarnsförälder skulle göra:

MUTADE HONOM!

Ah, jag är så upprörd! Jag märker nu hur bortskämd jag varit hitills med hundvänner och trevlig omgivning, hänsynsfullhet och omtanke.

Vi var precis ute på den vanliga lilla rundan, jag och min plutt. På väg till lilla parken bredvid mötte vi en liten familj med hund. Lyckliga över ännu en vän slog vi följe med dem till parken så att de små skulle kunna leka vidare. Vovven var en bladning mellan border collie och labrador och hade, liksom min hund, fått energinivån från den livligare av de två raserna. Perfekt! Hundarna hade hur skoj som helst.

Allt hade varit frid och fröjd och lycka om det inte varit för en liten detalj:
BARNET!

Den lilla skitungen flickan hade bestämt sig för att hon vill ha en chihuahua och nu var Texas en lämplig kandidat. Hon skrek åt sin mamma att ta bort deras hund så att Texas inte skulle distraheras.

"MAMMA, ta BORT Jessie (deras hund) så jag kan leka med Texas"
"Maaaaaaaaaaaaamma, TA BORT DEN, sa jag"

Det värsta var ju att mamman lyssnade och försökte släpa sin hund därifrån. Texas försökte kasta sig efter och det var verkligen tydligt att hundarna mycket hellre skulle umgås med varandra. Vilket ju även var min avsikt. Dock inte barnets.
Ungen kastade sig över Texas och skulle absolut bära honom, trots mina ständiga förmaningar. Jag var hur trevlig som helst och försökte förklara för det lilla monstret barnet att Texas tycker att det är väldigt roligt att leka med den andra hunden och att han föredrar det framför att bäras runt. Självklart trodde jag att ungen skulle vilja att Texas hade kul, men icke.

"Men jag vill bäääääääääääära honom. Har han inte lekt klart snart? Mamma TA BORT JESSIE!"

Ha det inte varit min lilla älskling det handlade om hade det nästan varit komiskt. Kan barn verkligen bete sig sådär? Föräldrarna var ju så himla trevliga och vettiga men tydligen hade de inte hjärta att förneka sin lilla prinsessa någonting. Note to self: skäm inte bort

Under hela tiden vovvarna lekte ropade flickan på Texas. När han i början lyssnade på inkallningen (min lilla duktiga älsklingspärla) och sprang fram till henne kastade hon sig över honom och skulle plocka upp honom. Inte helt otippat slutade Texas att lyssna på hennes skrik. Jättebra. Tack lilla pucko för att du får Texas att slå dövörat till när han hör sitt namn. Vi som tränar så hårt på att göra inkallningar till något roligt. Hon ropade alltså på honom konstant. Och detta trots att han var mitt upp i något annat. Jag försökte gång på gång förklara att Texas tycker att det är jätteroligt att leka med hunden, men nejdå. Hon skulle bära honom. Jag förklarade att han inte vill bli buren. Det sket väl hon i. Jag sa att han är alldeles för uppspelt för att låta sig bäras. Okej. Varje gång han gjorde minsta lilla ansats till att stå stilla rusade hon fram och menade att "men nu är han ju lugn!"

Hundarna trivdes i alla fall men så sprang hundarna lite väl långt bort och jag blev riktigt orolig att Texas skulle fortsätta hem och över vägen, sådan fart som han hade. Deras hund kom tillbaka när de ropade och Texas skulle komma, men då rusade lilla monstret barnet fram för att "hämta honom". Vad får Texas sugen på att komma om inte en hysteriskt hojtande unge som rusar rakt på honom? Nej, han började såklart att backa.
Då kände jag mig inte lika trevlig längre. Så snällt jag kunde skrek jag åt ungen att hon INTE SKULLE SPRINGA MOT HONOM. Hon stannade till men gjorde sedan en ansats till att fortsätta sitt uppdrag. Förhoppningsvis ropade föräldrarna också i det här läget, jag hade fullt fokus på Texas så jag hörde inte. När idioten flickan äntligen backat undan kom Texas fram till mig.

Där kände jag att det räckte. Vanligtvis älskar jag när Texas får umgås med barn, men här gick gränsen. Mamman och hunden var otroligt trevliga så jag hoppas att vi ses igen. Utan barn.

Hoppas vi!
Slutet på bitandet alltså. Tänderna håller på att ramla bort. Äntligen! Tyvärr tycks de fyra huggtänderna vara de tänder som ska hålla allra längst, men så länge de andra fortsätter att ramla av finns det hopp om att även de hemska ska lossna till slut.


Vårt senaste fynd.

Jag älskar vårt område. Fint, bra och nära till allt. Men bäst är nog att det bor så många fina hundar i närheten. I vår lilla park här bredvid möter vi ofta nya vänner. Ikväll var vi ute på vår lilla runda när vi stötte på två gubbs med två långhåriga taxar, en cavalier king charles spaniel och en lappsk vallhund. KALAS! Texas trodde förmodligen att han dött och hamnat i himlen. Alla nya vänner på en och samma gång!

Medan Texas sprang runt i lyckorus och lekte med sina nya bästisar stod jag och nästan dog av stolthet när de andra ägarna kommenterade hur fint Texas rör sig och hur exemplariskt han sköter sig med de andra hundarna, och särskilt som han bara är knappt fem månader gammal. Hjälp, jag känner att jag dör ännu mer bara jag tänker på det.


Min vackra lilla hund, vilken begåvning du är.

Nyårslöften har aldrig varit min tekopp. Däremot tycker jag alltid att det är lite roligt när man kan påminna sig själv om vart fokus bör ligga framöver. Nu har jag ju ytterligare ett litet liv att ta ansvar för och jag hoppas att året som kommer fortsätter att bjuda på positiva överraskningar tillsammans med honom.


Mina (hund-)förhoppningar inför 2010 är:

• Bli frisk(are) och bättre kunna hänga med i Texas tempo
• Kunna balansera studier med hund på ett sätt som är fördelaktigt för oss båda
• Att gå på hundkurs
• Lära mig mer om hundar och hundträning
• Träffa fler hundkompisar
• Vinna minst tio tävlingar i valfri hundgren
• Kunna slappna av lite mer i mitt hundägande
• Köpa fler hundar
• Bli proffs på kloklippning
• Att Texas ska sova mer

Några av punkterna kan eventuellt tas med en nypa salt.



Finn en hund...

För att riktigt festa till det igår fick jag hjälp av söta och duktiga kusinen Cazandra som satte fina färger på ögonlocken. Synd att hon bor i Östersund i vanliga fall...



Till dessa tjusiga ögon blev det lilla drömklänningen jag fick av sambon i julklapp.



Bilden togs i sann modebloggaranda. Kanske dags att bya tema?



Eftersom vi nu växt ifrån smällare (jag tar hundägandet på största allvar) så hade jag och Sambon köpt såna här thailändska små ballonglyktor som vi istället skickade upp. Superfina är de! Kanske inte fullt så många som på bilden jag hittade, men ni fattar grejen. Jag skickade också menande blickar till alla hundägare som gick förbi, men de blängde mest tillbaka. Tydligen förstod de inte vår hänsynsfullhet. Puckon.

God fortsättning eller gott nytt år eller hur man nu brukar säga. Hur mår ni? Givetvis mår jag, som förra inlägget antyder, inte särskilt hundra.

SKOJA!

Medan de allra flesta som ligger och ångrar gårdagen har druckit får lilla jag ligga och ångra att jag ändå åt den där lilla köttbiten. Vanlig mat gör med min mage vad alkohol gör med andras. Klart värt att alltid bli "bakis" utan att ha druckit, liksom. THANK YOU, kroppen.

Dagen har spenderats med söt släkt och jag har äntligen återfått min älskade pälskling efter nästan ett dygn isär. Jag sög ivrigt på vartenda berömmande ord mamma hade att säga om min lilla plutt. Han har varit så duktig och han är så cool när det gäller smällandet. Visst blev jag avis till tusen när jag ringde idag bara för att höra att gänget var ute på långpromenad vid vattnet, men jag tröstade mig med att jag är så osjälvisk som lät honom slippa storstadshetsen (här i metropolen Uppsala).

Ja, the things I do for my dog...