Snuskiga kryp
Under en av de allra första dagarna under segelsemestern gjorde jag min sedvanliga genomgång av tassar, ljumskar, öron och andra skrymslen och vrår på min lilla hund. Detta gör jag varje dag, enligt konstens alla regler, precis som sig bör. Jag har dock gjort detta i fast förvissning om att min lilla pojke brås på mig när det gäller fästingresistans. Jag har aldrig fått en fästing och då borde inte han få det heller. Inget konstigt där.
Alltså var jag inte alls förberedd när jag spanade ner i hans era öra och såg något som inte såg ut att höra hemma där. Det var stort och beigefärgat så det hade kunnat vara en bit av örat men det kändes inte helt okej. Jag blev tvungen att ta ytterligare en titt och herregud, det lever!
Min reaktion? Flykt ner i salongen. Lagom sansat för att inte skrämma Texas men tillräckligt hysteriskt för att komma bort från krypet så fort som bara möjligt. Sen satt jag där och snyftade tills föräldrarna återvänt till båten och kunde befria både mig och min hund från plågan.
Tro nu inte att jag gjorde detta lättvindigt. Hälften av tårarna berodde på spindelfobi och den andra halvan var skam och frustration. Dels tyckte jag att det var hemskt att jag inte kunde ta mitt ansvar som hundägare och dels var jag skakig inför tanken på en sommar full av fästingar.
Alltså var jag inte alls förberedd när jag spanade ner i hans era öra och såg något som inte såg ut att höra hemma där. Det var stort och beigefärgat så det hade kunnat vara en bit av örat men det kändes inte helt okej. Jag blev tvungen att ta ytterligare en titt och herregud, det lever!
Min reaktion? Flykt ner i salongen. Lagom sansat för att inte skrämma Texas men tillräckligt hysteriskt för att komma bort från krypet så fort som bara möjligt. Sen satt jag där och snyftade tills föräldrarna återvänt till båten och kunde befria både mig och min hund från plågan.
Tro nu inte att jag gjorde detta lättvindigt. Hälften av tårarna berodde på spindelfobi och den andra halvan var skam och frustration. Dels tyckte jag att det var hemskt att jag inte kunde ta mitt ansvar som hundägare och dels var jag skakig inför tanken på en sommar full av fästingar.
Det var denna sista tanke som drev mig till att uppsöka närmsta apotek så fort jag bara kunde för att hitta det starkaste av nervgift. Inget äckel ska hindra mig från att pussa på min vovve.
Jag köpte något som man droppar i nacken och kände att sommaren var räddad...
Jag köpte något som man droppar i nacken och kände att sommaren var räddad...
... Eller inte. Väl tillbaka på båten lusläste jag informationen på mitt nya vapen och gjorde en helomvändning. Skiten lät ju livsfarlig och det i kombination med alla rykten man hört om fästingmedel gjorde att det tog stopp. Som tur var behövdes inga vapen, fästingarna fattade hinten ändå.
Det här med fästingmedel verkar vara rätt kontroversiellt nuförtiden. Jag har ännu haft tur och klarat mig med bara en men börjar han samla på sig så blir det väl aktuellt med något skydd. Använder ni fästingmedel till era hundar? Fungerar det?
Ska det va så ska det va
Är man en sporadisk bloggerska så är man. Tydligen.
Först väntade jag på att Sambon skulle föra över bilderna till en plats där min lilla dator kunde hämta dem. Sen var jag ovän med Texas och då kändes det inge roligt. Sen glömde jag bort det lite. Sen fokuserade jag fullt upp på att ta körkort (denna punkt är fortfarande i allra högsta grad aktuell). Sen kändes det som att det hänt så mycket att det skulle bli jobbigt att sammanfatta på bloggen. Särskilt för en sådan som jag som kan skriva i all oändlighet om varenda liten händelse.
Alla dessa högst relevanta ursäkter till trots sitter jag dock äntligen och knåpar på ett inlägg. Det är väl lika bra att börja från början så det får bli båtsnack. För att hålla det prydligt påbörjar jag båtberättandet i ett nytt inlägg.
Man kan ju inte blanda hursomhelst heller.
Sommarskrivande
Denna lilla blogg har förts på tal ett par gånger nu på sistone, i samtal med diverse goda vänner. Vid varje omnämnande har jag insett att åh, jag vill verkligen ge den lite kärlek såhär i slappa sommartider. Som vissa märkt kom jag så långt som att byta header-bild för ett par dagar sen (med mycket möda och stort besvär, I tell you!) men ett akut hundläge satte stopp för ytterligare blogginsatser den dagen.
Mitt lille gullegryn hade nämligen (med största sannolikhet) slickat på en padda under promenaden, något som jag alls inte uppmärksammat. Tecken kom dock i form av stora pölar här och där i hemmet. Först började jag förtvivlat utreda alla tänkbara anledningar som Texas skulle kunna ha till att kissa inne. Regression? Försummelse? Illvilja?
Denna rannsakan upphörde dock när jag insåg att Texas dreglade som en... ja, jag vet inte vad! Jag, ett barn av min tid, började genast googla diverse tänkbara förklaringar till denna extrema salivering samt gjorde en proffsig undersökning av Texas munhåla. Därefter ringde jag mina favoriter på Agrias telefonveterinär (kanske det bästa som hänt en hundägare) och förklarade Texas bekymmer. Veterinären konstaterade snabbt att Texas måste ha slickat på en padda och att symptomen borde avta inom några timmar. Så mycket för den dödsfarliga munsjukdomen.
Det är verkligen fantastiskt kul att skriva och jag skulle alldeles säkert kunna fortsätta i ett par evigheter men min gissning är att en blogg om en snygg hund inte enbart kan leva på mattes språkliga färdigheter. Här kommer alltså några bilder, ett litet axplock från den senaste tidens bravader.
Still standing!
Älskade bloggvänner!
Tänk att ni är några tappra själar som minns mig och mitt lilla monster, min minst sagt sparsamma uppdatering till trots. Det värmer! Nästan så att jag känner mig som en Rock Star. Fast ändå inte alls, men ändå. Ni fattar.
Jag vet att ni helst vill läsa om min nykastrerade hund, men det skiter jag ju i. Jag vill hellre skriva om hur stressigt mitt liv är.
Trots vissa stunder av tvivel från min sida kan jag nog ändå konstatera att jag överlevt både skolstart och de tre(!!!) första tentorna. För er som kanske bara skummade igenom föregånende mening ber jag att få förtydliga:
Vi har hitills haft tre tentor! Plus ett grupparbete!
Jag som tidigare var van vid att den största stressen i mitt liv var att ta sig till sjukhuset lite då och då har fått mig en rejäl liten chock. Vad hände med att detta bara är en A-kurs? Vill de att alla psykologer ska bli utbrända innan de ens kommit igång?
Samtidigt skulle jag alltså ge min vackra vovve den bästa av förutsättningar. Vi kan nöja oss med att konstatera att jag haft det rätt hektiskt på sistone. Tyvärr är jag en person som helst satsar 120% på allt hon gör. Rätt ohållbart i längden. Jag brinner ju för psykologin så jag vill lägga all energi där! Samtidigt är Texas min ögonsten och jag vill satsa fullt på att ge honom allt han behöver. I don't do halvmesyrer. Alltså blir det till att känna sig otillräcklig på alla plan, vilket inte gynnar vare sig självkänsla eller prestation. Samtidigt är det ju så att I don't do sjukskrivning, men om jag inte passar mig hamnar jag där igen. Dags att agera psykolog åt sig själv för att uppmuntra till fler stunder av avslappning och eftertanke.
Nu är jag jättenyfiken; Hur gör ni andra som pluggar heltid och har hund?
I need sleep!!
Detta blir ett kort och tråkigt inlägg. Jag behöver nämligen er hjälp!
Texas har aldrig varit mycket för att sova, men på sistone är det nästan löjligt. Visst kan han slappa på dagen och så, men nätterna fungerar inte som förr. Jag minns inte riktigt när jag sist fick sova en hel natt, men det var då rakt inte nyligen.
Det konstiga är att Texas är rumsren sen ett ganska bra tag tillbaka och han har aldrig några problem med att hålla sig en hel natt. Vi tar ut honom sent på kvällen.
Trots det ska han alltså böka och gnälla och kraffsa hela natten lång. Jag är inte helt förtjust i att behöva kliva upp ett par gånger varje natt. Trodde liksom att den tiden var förbi.
Jag är själv rätt övertygad om att det har med könsmognaden att göra. Han har blivit oroligare, gnälligare, nosigare, mer nyfiken och markerar som en dåre (endast utomhus, thank God!). Den dåliga sömnen har kommit i samband med övriga tecken på könsmognad. Trots logiken vill min hönsmammahjärna gärna få det till att det är mina studier och min bitvisa frånvaro som orsakat stress och sömnlöshet. Därför vill jag nu fråga er:
Sov era hundar dåligt när de blev könsmogna? Känner ni till någon vars hund sov dåligt under en period i samband med detta? Har vovvar helt enkelt svårare att hålla sig under den här perioden?
OERHÖRT tacksam för svar!
/Sömnlös Student
Texas har aldrig varit mycket för att sova, men på sistone är det nästan löjligt. Visst kan han slappa på dagen och så, men nätterna fungerar inte som förr. Jag minns inte riktigt när jag sist fick sova en hel natt, men det var då rakt inte nyligen.
Det konstiga är att Texas är rumsren sen ett ganska bra tag tillbaka och han har aldrig några problem med att hålla sig en hel natt. Vi tar ut honom sent på kvällen.
Trots det ska han alltså böka och gnälla och kraffsa hela natten lång. Jag är inte helt förtjust i att behöva kliva upp ett par gånger varje natt. Trodde liksom att den tiden var förbi.
Jag är själv rätt övertygad om att det har med könsmognaden att göra. Han har blivit oroligare, gnälligare, nosigare, mer nyfiken och markerar som en dåre (endast utomhus, thank God!). Den dåliga sömnen har kommit i samband med övriga tecken på könsmognad. Trots logiken vill min hönsmammahjärna gärna få det till att det är mina studier och min bitvisa frånvaro som orsakat stress och sömnlöshet. Därför vill jag nu fråga er:
Sov era hundar dåligt när de blev könsmogna? Känner ni till någon vars hund sov dåligt under en period i samband med detta? Har vovvar helt enkelt svårare att hålla sig under den här perioden?
OERHÖRT tacksam för svar!
/Sömnlös Student
Geni
Jag fick precis jordens bästa idé när jag läste om olika tillstånd av medvetande! Visst vore det härligt med en hund som hade narkolepsi? Tänk om den bara slocknade varje gång den blev uppspelt!
Okej, det är kanske ganska hemskt egentligen. Men Texas kunde gärna få en släng av narkolepsi i ett par veckor eller så. Lite lagom, sådär.
Okej, det är kanske ganska hemskt egentligen. Men Texas kunde gärna få en släng av narkolepsi i ett par veckor eller så. Lite lagom, sådär.
HUND BORTSKÄNKES!
Texas har öppnat min garderob, grävt fram mina allra vackraste skor... och tuggat sönder dem. Skorna köptes i USA och var av finaste svart skinn med guldfärgad sula. Trots skyhög klack var de bekväma som få. Jag hade dem bara när jag ville vara extra superfin och de fyllde alltid sin funktion.
Nu är de döda.
Ja, jag har gråtit i ungefär en kvart.
Nej, jag tycker inte om min hund just nu.
Nu är de döda.
Ja, jag har gråtit i ungefär en kvart.
Nej, jag tycker inte om min hund just nu.
Fantastiskt produktiva jag
Viljan att motbevisa är en mycket fördelaktig egenskap. Efter inlägget imorse höll jag en liten diskussion med mig själv.
Sara: Sannolikheten för att du ska få något gjort idag känns rätt liten. Tur att du kan leva på ditt utseende i framtiden ändå. Psykolog lär du ju inte bli.
Sara: Jag ska VISST bli psykolog. Har du inte sett mina betyg från nian kanske? Jag är faktiskt sjukt studiemotiverad!
Sara: För du var ju bara tvungen att städa badrummet igår när du egentligen skulle plugga?
Sara: Jamen du såg ju hur det såg ut!
Sara: Och hämta ner vårkläderna från vinden?
Sara: Det är ju faktiskt redan januari...
Sara: Och baka bröd?
Sara: Vadå, måste man svälta bara för att man är student?
Sara: Nej, nej, du kommer säkert att bli en superbra psykolog. Du får helt enkelt förklara för dina patienter att du tyvärr inte vet vad kognitiv beteendeterapi går ut på men att du minsann bakar det mest fantastiska av bröd.
Efter detta givande samtal med... ja, med mig själv, kände jag att det var dags för lite motbevisning. Självklart har jag självdiciplin! Jag tycker bara att det är onödigt att slösa med den.
Dagen har alltså sett ut som följer:
9:50
Studerande under vördnandsfull tystnad
11:05
Lunch och promenad till stan för att ragga studiesällskap
12.15
Stenhårt och effektivt studerande med kursare
15.00
Promenad till stan för att dumpa av studiesällskap och tacka för god insats
15.00 ---> Nu
Verkligen ingen aning. Troligtvis studier, med tanke på vilken självdiciplin jag demonstrerar idag!
Nu är jag rätt övertygad om att jag kommer att vara färdig psykolog inom ett par år eller så. Eventuellt påbörjar jag en annan utbildning parallellt, för att vara så tidseffektiv som möjligt. Varför gå här och skräpa när det finns kunskap som bara väntar på mig!
Sara: Sannolikheten för att du ska få något gjort idag känns rätt liten. Tur att du kan leva på ditt utseende i framtiden ändå. Psykolog lär du ju inte bli.
Sara: Jag ska VISST bli psykolog. Har du inte sett mina betyg från nian kanske? Jag är faktiskt sjukt studiemotiverad!
Sara: För du var ju bara tvungen att städa badrummet igår när du egentligen skulle plugga?
Sara: Jamen du såg ju hur det såg ut!
Sara: Och hämta ner vårkläderna från vinden?
Sara: Det är ju faktiskt redan januari...
Sara: Och baka bröd?
Sara: Vadå, måste man svälta bara för att man är student?
Sara: Nej, nej, du kommer säkert att bli en superbra psykolog. Du får helt enkelt förklara för dina patienter att du tyvärr inte vet vad kognitiv beteendeterapi går ut på men att du minsann bakar det mest fantastiska av bröd.
Efter detta givande samtal med... ja, med mig själv, kände jag att det var dags för lite motbevisning. Självklart har jag självdiciplin! Jag tycker bara att det är onödigt att slösa med den.
Dagen har alltså sett ut som följer:
9:50
Studerande under vördnandsfull tystnad
11:05
Lunch och promenad till stan för att ragga studiesällskap
12.15
Stenhårt och effektivt studerande med kursare
15.00
Promenad till stan för att dumpa av studiesällskap och tacka för god insats
15.00 ---> Nu
Verkligen ingen aning. Troligtvis studier, med tanke på vilken självdiciplin jag demonstrerar idag!
Nu är jag rätt övertygad om att jag kommer att vara färdig psykolog inom ett par år eller så. Eventuellt påbörjar jag en annan utbildning parallellt, för att vara så tidseffektiv som möjligt. Varför gå här och skräpa när det finns kunskap som bara väntar på mig!
Det är inte alla som är så produktiva som jag. Vissa ligger bara i värmen och myser. Slacker!
Ljuva morgonstund
God morgon!
Idag klev jag upp klockan sex för att ta ut min kissnödiga valp på runda. Därefter följde de vanliga morgonrutinerna och med tio minuter tillgodo klev jag in genom porten till Universitetshuset där den första föreläsningen skulle hållas. Glad i hågen studsade jag fram till mina kursare som hälsade med ett lika muntert "föreläsningen är inställd".
Självklart är den det! tänkte jag. Man kan ju inte ha hunnit till en föreläsning på en måndagsmorgon helt felfritt utan att något ska gå snett. Nästan ännu gladare i hågen cyklade jag hem igen och möttes av glatt vickande stjärtar, både hundens och Sambons.
Eftersom jag har så sjukt gott om tid idag hinner jag självklart med en stunds bloggande. Det har jag helt klart gjort mig förtjänt av efter morgonens missöde.
Eftersom jag är ute i så god tid har dagen alla förutsättningar för att bli produktiv. För att få ut så mycket som möjligt av dygnets timmar tänkte jag göra en plan:
9.30 - 12.30
Stenhårt plugg
12.30 - 13.30
Lunch och nöjen
13.30 - 18.30
Fullständigt fokuserade studier
18.30
Middag och nöjen
Jag är taggad á la taggbuske och har fullt förtroende för mig själv och min självdiciplin.
Typ.
En alternativ, men inte desto mindre trolig, plan för dagen är kanske följande:
9.30 - 10.00
Typ blogga och kolla mailen och sådär
10.00 - 10.30
Förvirrad läsning av kurslitteratur
10.30 - 10.35
Koka mer te
10.35 - 10.50
Vidare läsning och tedrickande
10.50 - 10.53
TOAPAUS
10.53 - 11.30
Genomgång av föreläsningsanteckningar. Förmodligen med smått förtvivlad min.
11.30 - 12.20
Typ lunch och mailkoll och hundpromenad
12.20 - 12.30
Lite plugg
12.30
Plötslig insikt om att garderoben måste organiseras!
12.30 - 14.30
Sortering av kläder
14.30
Tentaångest!
14.32 - 15.00
Pluggeliplugg
15.00
Hundångest (dvs dåligt samvete)
15.00 - 15.30
Promenad och bus
15.30 - 16.15
Fika och mailkoll och facebook och sådär
16.15 - 17.00
Studier
17.00 - 18.30
Förmodligen en extralång powernap med Texas
18.30
Middag
Kanske dags att köra igång?
Idag klev jag upp klockan sex för att ta ut min kissnödiga valp på runda. Därefter följde de vanliga morgonrutinerna och med tio minuter tillgodo klev jag in genom porten till Universitetshuset där den första föreläsningen skulle hållas. Glad i hågen studsade jag fram till mina kursare som hälsade med ett lika muntert "föreläsningen är inställd".
Självklart är den det! tänkte jag. Man kan ju inte ha hunnit till en föreläsning på en måndagsmorgon helt felfritt utan att något ska gå snett. Nästan ännu gladare i hågen cyklade jag hem igen och möttes av glatt vickande stjärtar, både hundens och Sambons.
Eftersom jag har så sjukt gott om tid idag hinner jag självklart med en stunds bloggande. Det har jag helt klart gjort mig förtjänt av efter morgonens missöde.
Eftersom jag är ute i så god tid har dagen alla förutsättningar för att bli produktiv. För att få ut så mycket som möjligt av dygnets timmar tänkte jag göra en plan:
9.30 - 12.30
Stenhårt plugg
12.30 - 13.30
Lunch och nöjen
13.30 - 18.30
Fullständigt fokuserade studier
18.30
Middag och nöjen
Jag är taggad á la taggbuske och har fullt förtroende för mig själv och min självdiciplin.
Typ.
En alternativ, men inte desto mindre trolig, plan för dagen är kanske följande:
9.30 - 10.00
Typ blogga och kolla mailen och sådär
10.00 - 10.30
Förvirrad läsning av kurslitteratur
10.30 - 10.35
Koka mer te
10.35 - 10.50
Vidare läsning och tedrickande
10.50 - 10.53
TOAPAUS
10.53 - 11.30
Genomgång av föreläsningsanteckningar. Förmodligen med smått förtvivlad min.
11.30 - 12.20
Typ lunch och mailkoll och hundpromenad
12.20 - 12.30
Lite plugg
12.30
Plötslig insikt om att garderoben måste organiseras!
12.30 - 14.30
Sortering av kläder
14.30
Tentaångest!
14.32 - 15.00
Pluggeliplugg
15.00
Hundångest (dvs dåligt samvete)
15.00 - 15.30
Promenad och bus
15.30 - 16.15
Fika och mailkoll och facebook och sådär
16.15 - 17.00
Studier
17.00 - 18.30
Förmodligen en extralång powernap med Texas
18.30
Middag
Kanske dags att köra igång?
Ineffektiv
Jag borde nog fundera på en ny studiemetod. Den jag har nu, mycket stress och lite verkstad, känns inte helt hållbar.
Förövrigt börjar Texas blir helt sjukt könsmogen och jag skickar mordiska blickar på hans bollar som tyvärr inte verkar fatta hinten. Alltså blir det till att be veterinär skicka mordiska blickar istället (alternativt något annat lika effektivt). Frågan är dock vart man ska vända sig. Jag har tidigare haft kontakt med en veterinär där vi tog hans 12-veckors spruta, men det är också allt.
Allt jag kräver av kliniken som ska utföra ingreppet är att de är supertrevliga, superproffsiga, superengagerade och superbilliga. Ska det vara så svårt?
Någon som har tips på något bra ställe i Uppsala? Vad jag har förstått kan priserna också variera en hel del så det känns som att man får köra en rejäl undersökning helt enkelt. Skönt att få något att göra eftersom jag annars mest sitter sysslolös. Jätteskönt.
Förövrigt börjar Texas blir helt sjukt könsmogen och jag skickar mordiska blickar på hans bollar som tyvärr inte verkar fatta hinten. Alltså blir det till att be veterinär skicka mordiska blickar istället (alternativt något annat lika effektivt). Frågan är dock vart man ska vända sig. Jag har tidigare haft kontakt med en veterinär där vi tog hans 12-veckors spruta, men det är också allt.
Allt jag kräver av kliniken som ska utföra ingreppet är att de är supertrevliga, superproffsiga, superengagerade och superbilliga. Ska det vara så svårt?
Någon som har tips på något bra ställe i Uppsala? Vad jag har förstått kan priserna också variera en hel del så det känns som att man får köra en rejäl undersökning helt enkelt. Skönt att få något att göra eftersom jag annars mest sitter sysslolös. Jätteskönt.
Texas utan bollar.
Sjung om studentens lyckliga dar
Men sjung för allt i världen inte om stress, prestationsångest eller tidspress.
Kära bloggvänner, jag har nu gått från att vara 100% sjukskriven till att vara 100% student. Omställningen är något kännbar. Säkerligen kommer jag snart att landa på fötter och inse att min förmåga att planera, stresshantera och studera är lika fin som den var innan sjukdom, men än så länge är kroppen och knoppen i kaos.
I dagsläget fokuserar jag på att vara hundägare och student. Samtidigt. Bloggandet kommer med största sannolikthet inte att vara lika frekvent som tidigare.
Ha det så härligt, mina vänner, så hörs vi förhoppningsvis inom en väldigt snar framtid.
Texas pussas och hälsar!
Kära bloggvänner, jag har nu gått från att vara 100% sjukskriven till att vara 100% student. Omställningen är något kännbar. Säkerligen kommer jag snart att landa på fötter och inse att min förmåga att planera, stresshantera och studera är lika fin som den var innan sjukdom, men än så länge är kroppen och knoppen i kaos.
I dagsläget fokuserar jag på att vara hundägare och student. Samtidigt. Bloggandet kommer med största sannolikthet inte att vara lika frekvent som tidigare.
Ha det så härligt, mina vänner, så hörs vi förhoppningsvis inom en väldigt snar framtid.
Texas pussas och hälsar!
Foderfråga
Denna eviga fråga. Texas har alltid ätit Royal Canins Junior Mini, både hos uppfödaren och hos oss, men jag är inte riktigt nöjd. Ibland blir han dålig i magen och aptiten är inte alltid på topp. Betalar man ordentligt för fodret vill man att det ska kännas lite mer hundra. För att säkerställa att Texas får det bästa för honom skulle jag vilja prova lite andra sorter och tänkte höra med er alla därute.
Texas har ätit jättedåligt idag och även om jag tror att det beror på att det händer grejer i munnen på honom fick det mig ändå att åter vilja ta tag i det här med foder.
Vad ger du din hund?
Fungerar det bra?
Har ni hört någon som rekommenderat ett annat foder?
Jag är bland annat sugen på att testa Oliver's eller Halla.
Någon som har erfarenhet av dessa?
Texas har ätit jättedåligt idag och även om jag tror att det beror på att det händer grejer i munnen på honom fick det mig ändå att åter vilja ta tag i det här med foder.
Vad ger du din hund?
Fungerar det bra?
Har ni hört någon som rekommenderat ett annat foder?
Jag är bland annat sugen på att testa Oliver's eller Halla.
Någon som har erfarenhet av dessa?
Utmanande
Jag har blivit utmanad av söta Jannica.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Massor. Men den absolut största förändringen var att skaffa Texas.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Tja, det var väl att fortsätta träna som en idiot och det gjorde jag ju fram till att jag blev sjuk.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp japp :)
4. Dog någon som stod dig nära?
Min lilla farfar
5. Vilka länder besökte du?
Estland, Lettland och Tunisien. Udda kombination egentligen.
6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
God hälsa, please!
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Den 30 september hämtade vi hem vår lilla ögonsten. Klart värt att minnas!
8. Vad var din största framgång 2009?
Att behålla optimismen genom smärta och sjukdom, samt att skriva 1,7 på högskoleprovet och nästan komma in på psykologprogrammet.
9. Största misstaget?
Att jobba i Stockholm och pendla.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jotack.
11. Bästa köpet?
En klänning.
Haha, SKOJA!
Min vovve såklart.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Medicin och Texas. Killer combination, förövrigt.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Familj och sambo som varit helt otroliga under hela året. Jag är världens mest lyckligt lottade!
Sen att jag äntligen vågade leva som jag lär och köpte en hund som jag var övertygad om skulle hjälpa mig framåt.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Typ inga, skulle jag tro.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare, men jag hade lättare att glädjas åt små saker.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit hand om mig själv. Visat omgivningen uppskattning. Det kan man aldrig göra tillräckligt.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Legat på sjukhus.
18. Hur tillbringade du julen?
Morgonen med mina favvopojkar här i lägenheten. Dagen med familj och Texas, för att sedan åka hem till Sambons familj på kvällen.
19. Blev du kär i år?
Jag är kär jämt, men jag blir nog lite mer kär för varje år.
20. Favoritprogram på TV?
Måste nog vara The Dog Whisperer
21. Bästa boken du läste i år?
Jag har nog aldrig läst så mycket i hela mitt liv så jag minns faktiskt inte.
22. Största musikaliska upptäckten?
Texas ylande.
23. Var är frågan?
Ingen aning ;)
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
En spillans symaskin!
25. Något du önskade dig men inte fick?
En mops eller whippet :P
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Låg i feber och smärtor medan familj och vänner satt och åt god mat.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att jag fått vara frisk.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Haha! Tights.
29. Vad fick dig att må bra?
Min älskling, min hund och min familj. Och solen!
30. Vilken kändis var du mest sugen på?
I don't do kändisar.
31. Vem saknade du?
Alla vänner i USA. Hade hoppats kunna åka tillbaka i somras.
32. Den bästa nya människan du träffade?
Min läkare? Haha.
Skoj lista. Kul att bli lite påmind om de ljusa stunderna av året som gått. Jag tycker mig ha sett denna lista i de flesta bloggar så jag utmanar er som ännu inte gjort den!
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Massor. Men den absolut största förändringen var att skaffa Texas.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Tja, det var väl att fortsätta träna som en idiot och det gjorde jag ju fram till att jag blev sjuk.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp japp :)
4. Dog någon som stod dig nära?
Min lilla farfar
5. Vilka länder besökte du?
Estland, Lettland och Tunisien. Udda kombination egentligen.
6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
God hälsa, please!
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Den 30 september hämtade vi hem vår lilla ögonsten. Klart värt att minnas!
8. Vad var din största framgång 2009?
Att behålla optimismen genom smärta och sjukdom, samt att skriva 1,7 på högskoleprovet och nästan komma in på psykologprogrammet.
9. Största misstaget?
Att jobba i Stockholm och pendla.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jotack.
11. Bästa köpet?
En klänning.
Haha, SKOJA!
Min vovve såklart.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Medicin och Texas. Killer combination, förövrigt.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Familj och sambo som varit helt otroliga under hela året. Jag är världens mest lyckligt lottade!
Sen att jag äntligen vågade leva som jag lär och köpte en hund som jag var övertygad om skulle hjälpa mig framåt.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Typ inga, skulle jag tro.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare, men jag hade lättare att glädjas åt små saker.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit hand om mig själv. Visat omgivningen uppskattning. Det kan man aldrig göra tillräckligt.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Legat på sjukhus.
18. Hur tillbringade du julen?
Morgonen med mina favvopojkar här i lägenheten. Dagen med familj och Texas, för att sedan åka hem till Sambons familj på kvällen.
19. Blev du kär i år?
Jag är kär jämt, men jag blir nog lite mer kär för varje år.
20. Favoritprogram på TV?
Måste nog vara The Dog Whisperer
21. Bästa boken du läste i år?
Jag har nog aldrig läst så mycket i hela mitt liv så jag minns faktiskt inte.
22. Största musikaliska upptäckten?
Texas ylande.
23. Var är frågan?
Ingen aning ;)
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
En spillans symaskin!
25. Något du önskade dig men inte fick?
En mops eller whippet :P
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Låg i feber och smärtor medan familj och vänner satt och åt god mat.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att jag fått vara frisk.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Haha! Tights.
29. Vad fick dig att må bra?
Min älskling, min hund och min familj. Och solen!
30. Vilken kändis var du mest sugen på?
I don't do kändisar.
31. Vem saknade du?
Alla vänner i USA. Hade hoppats kunna åka tillbaka i somras.
32. Den bästa nya människan du träffade?
Min läkare? Haha.
Skoj lista. Kul att bli lite påmind om de ljusa stunderna av året som gått. Jag tycker mig ha sett denna lista i de flesta bloggar så jag utmanar er som ännu inte gjort den!
Lättrörd
Tänk, jag kan bli så himla lycklig av en sådan här kväll.
Först springer jag och Texas ner en snabbis för att kissa (när man är småbarnsförälder säger man ju "vi" om precis allting) och när vi är på väg in får Texas syn på en hund på andra sidan gatan. Min älskade hund har blivit väldigt duktig på att lyssna på matte när främmande hundar kommer men är det någon han träffat förut är man inte lika populär. Detta var mycket riktigt en hund vi träffat förr och efter att vi tvåbeningar hejat igenkännande kom de över för att hälsa. Hundarna blev överlyckliga och vi stod och pratade en stund om allt mellan hundhimmel och jord.
Nästa runda är vi ute och busar ett tag. När mina fötter börjar tyna bort går vi hemåt. Nästan hemma ser vi en annan hund på väg runt hörnet. Hundarna hinner få syn på varandra och börjar dra mot varann. Den andra hundens husse försöker få sin hund på andra tankar och även jag försöker nå fram till Texas. Men icke. Väl runt hörnet ser jag att det är Macken, en favvis från förr. Husse försöker ta sin hund därifrån men när vi kommit lite närmre spricker han plötsligt upp i ett leende och säger "men det är ju ni!". Hundarna blir alldeles till sig av glädje över att få hälsa och jag och husse står och pratar i evighet om valptänder, farliga små hundar (typ Texas), hundägande, färgteckning, freestyle osv osv. Jag älskar ju att träffa nya hundar och människor, men det är något visst med att kunna gå runt och hälsa igenkännande på dem man möter. Man känner sig lite som en del av någonting.
Är jag larvig som sen går hem med ett leende och tycker att världen är ganska fin?
Först springer jag och Texas ner en snabbis för att kissa (när man är småbarnsförälder säger man ju "vi" om precis allting) och när vi är på väg in får Texas syn på en hund på andra sidan gatan. Min älskade hund har blivit väldigt duktig på att lyssna på matte när främmande hundar kommer men är det någon han träffat förut är man inte lika populär. Detta var mycket riktigt en hund vi träffat förr och efter att vi tvåbeningar hejat igenkännande kom de över för att hälsa. Hundarna blev överlyckliga och vi stod och pratade en stund om allt mellan hundhimmel och jord.
Nästa runda är vi ute och busar ett tag. När mina fötter börjar tyna bort går vi hemåt. Nästan hemma ser vi en annan hund på väg runt hörnet. Hundarna hinner få syn på varandra och börjar dra mot varann. Den andra hundens husse försöker få sin hund på andra tankar och även jag försöker nå fram till Texas. Men icke. Väl runt hörnet ser jag att det är Macken, en favvis från förr. Husse försöker ta sin hund därifrån men när vi kommit lite närmre spricker han plötsligt upp i ett leende och säger "men det är ju ni!". Hundarna blir alldeles till sig av glädje över att få hälsa och jag och husse står och pratar i evighet om valptänder, farliga små hundar (typ Texas), hundägande, färgteckning, freestyle osv osv. Jag älskar ju att träffa nya hundar och människor, men det är något visst med att kunna gå runt och hälsa igenkännande på dem man möter. Man känner sig lite som en del av någonting.
Är jag larvig som sen går hem med ett leende och tycker att världen är ganska fin?
Pungkulor
Provocerande blogginlägg verkar vara det nya svarta och jag är inte den som är den. Därför (och kanske också för att jag faktiskt överväger det) skulle jag vilja behandla ämnet kastration. Till min förvåning verkar det vara lite tabubelagt inom hundvärlden. De flesta andra arter kastreras då de inte ska användas till avel, men hundägare verkar mer benägna att behålla bollarna. Ta hästar som exempel: jag skulle definitivt säga att det är mer regel än undantag att de hingstar som inte ska göra bebisar förlorar pungkulorna. Det finns ju till och med en egen grupp för kastrerade hanar; valacker. Det ska till rätt speciella omständigheter om du ska en hingst bara som vanligt ridsällskap. Det brukar heller sällan uppskattas av ryttare i omgivningen. Ett brunstigt sto med hingst i närheten är ingen lek. Trust me. Been there, done that.
Lite på samma sätt hör man hur det suckas om hanhundar som kaxar sig och blir tokiga när flickorna löper, men att kastration då skulle vara lösningen tycks inte lika självklart. Återigen tror jag faktiskt att det har liiite att göra med storleken. En hingst på sjuhundra kilo är bra mycket svårare att kontrollera än en hanhund på trettio.
Varför ska det ses som inhumant att kastrera sin vovve? Är det för att vi förmänskligar dem och tycker att det är hemskt att förlora sitt verktyg för njutning? Om vi då ändå ska gå efter känslor är det väl bra mycket värre att lida av sexuell frustration utan att någonsin få komma till? Jag och Texas bor ju i stan och chansen att undvika löptikar är obefintlig. Jag vill inte att Texas ska behöva lida för det.
Jag tror att de flesta hundägare gör det de anser är bäst för sin hund. Texas kommer aldrig att få bli pappa och därför ska vi låta kastrera honom vid lämplig tidpunkt. Att det skulle ligga något konstigt i det kan jag bara inte förstå. Jag tror inte att kastration är ett mirakel som ska rädda oss från alla sjukdomar samt göra Texas till den mest fantastiskt lugna hund man kan tänka sig. Nej. Men jag tror att det skulle göra honom mer harmonisk att slippa all hormonell stress.
Vad gäller tidpunkt är jag kluven. Jag hör olika åldrar rekommenderas men sällar mig nog till skaran som förespråkar en kastration vid en ganska tidig ålder. Jag har alltså inte tänkt vänta tills han är två år vilket vissa tycker. Som jag tidigare nämnt visade Texas tidigt vissa tecken på könsmognad och från vad jag har hört blir små hundar generellt sett fortare könsmogna. Sedan några veckor tillbaka är Texas intresserad av dofter på ett helt nytt sätt och ska grundligt undersöka varje kissfläck vi stöter på. Dessutom kissmarkerar han numer hej vilt och lyfter såklart på benet som en stor pojke.
Vad tycker ni?
Är er hund kastrerad?
Vid vilken ålder bör det göras för att underlätta för hunden?
Lite på samma sätt hör man hur det suckas om hanhundar som kaxar sig och blir tokiga när flickorna löper, men att kastration då skulle vara lösningen tycks inte lika självklart. Återigen tror jag faktiskt att det har liiite att göra med storleken. En hingst på sjuhundra kilo är bra mycket svårare att kontrollera än en hanhund på trettio.
Varför ska det ses som inhumant att kastrera sin vovve? Är det för att vi förmänskligar dem och tycker att det är hemskt att förlora sitt verktyg för njutning? Om vi då ändå ska gå efter känslor är det väl bra mycket värre att lida av sexuell frustration utan att någonsin få komma till? Jag och Texas bor ju i stan och chansen att undvika löptikar är obefintlig. Jag vill inte att Texas ska behöva lida för det.
Jag tror att de flesta hundägare gör det de anser är bäst för sin hund. Texas kommer aldrig att få bli pappa och därför ska vi låta kastrera honom vid lämplig tidpunkt. Att det skulle ligga något konstigt i det kan jag bara inte förstå. Jag tror inte att kastration är ett mirakel som ska rädda oss från alla sjukdomar samt göra Texas till den mest fantastiskt lugna hund man kan tänka sig. Nej. Men jag tror att det skulle göra honom mer harmonisk att slippa all hormonell stress.
Vad gäller tidpunkt är jag kluven. Jag hör olika åldrar rekommenderas men sällar mig nog till skaran som förespråkar en kastration vid en ganska tidig ålder. Jag har alltså inte tänkt vänta tills han är två år vilket vissa tycker. Som jag tidigare nämnt visade Texas tidigt vissa tecken på könsmognad och från vad jag har hört blir små hundar generellt sett fortare könsmogna. Sedan några veckor tillbaka är Texas intresserad av dofter på ett helt nytt sätt och ska grundligt undersöka varje kissfläck vi stöter på. Dessutom kissmarkerar han numer hej vilt och lyfter såklart på benet som en stor pojke.
Vad tycker ni?
Är er hund kastrerad?
Vid vilken ålder bör det göras för att underlätta för hunden?
One of those days...
Idag har vi varit på lilla farfars begravning. Jag tror nog att jag ska frysa livet så att jag slipper gå på fler. För att vara en så sorglig stund var den ändå mycket vacker. Jag grät mest så allt var lite suddigt, men det var fint ändå. Pappa, med en prästutbildning i botten, höll i begravningen och det allt blev lite mer personligt. Mamma och faster sjöng och vi barnbarn läste texter. Farmor var glad över att hela familjen deltog.
Vädret var ljuvligt och solen sken när kistan firades ner i marken. Gubbarna som bar var så söta i sina svarta hattar och bugade fint mot lilla farfar. Vi släppte blommor ner i graven och jag blev lite ledsen när min blomma ramlade av kistan och åkte ner bredvid.
Efter fika och tal och ett underbart brev av farfars syster i Finland hämtade vi lillgubben som fått leka hos Sambons föräldrar. Med Texas i ett fast grepp åkte vi till veterinären för att få hans nya knöl undersökt. Sköterskan sa att det är en godartad tumör som valpar och unga hundar ofta kan få. Troligtvis försvinner den av sig själv men blir den större ska vi åka in för att få den borttagen. Det är alltså inget som är akut, trots att det enda ord jag egentligen hörde var tumör. Nu hoppas vi att det lilla monstret försvinner av sig själv så att vi slipper fler tråkigheter.
Det blev en lång dag idag...
Vädret var ljuvligt och solen sken när kistan firades ner i marken. Gubbarna som bar var så söta i sina svarta hattar och bugade fint mot lilla farfar. Vi släppte blommor ner i graven och jag blev lite ledsen när min blomma ramlade av kistan och åkte ner bredvid.
Efter fika och tal och ett underbart brev av farfars syster i Finland hämtade vi lillgubben som fått leka hos Sambons föräldrar. Med Texas i ett fast grepp åkte vi till veterinären för att få hans nya knöl undersökt. Sköterskan sa att det är en godartad tumör som valpar och unga hundar ofta kan få. Troligtvis försvinner den av sig själv men blir den större ska vi åka in för att få den borttagen. Det är alltså inget som är akut, trots att det enda ord jag egentligen hörde var tumör. Nu hoppas vi att det lilla monstret försvinner av sig själv så att vi slipper fler tråkigheter.
Det blev en lång dag idag...
Kom tillbaka!
Igår slängde jag ut julen ur vårt hem. Det kändes faktiskt jätteskönt då amaryllisarna blommat färdigt, granen var sned efter Texas mordförsök, hyacinterna blivit bruna och tomtarna kändes passé. Jag inbillade mig att vi hunnit njuta färdigt då vi pyntade i god tid. Först stökades så julpyntet undan och vi grubblade lite på hur sjutton vi skulle få ut granen. Då Sambons föräldrar kom på besök passade vi på att ta hjälp av dem med granplundringen. Redan där blev jag lite sentimental och tyckte allt att vi borde ha haft någon slags ceremoni istället för att spontanslänga granen. Jag blev nerröstad och ägnade mig istället åt att fota granen som försvann.
Det som gjorde att jag alls lät mig övertalas att bli av med granen var att Texas sett det som en stor tuggpinne från dag 1. Det har aldrig blivit någon lugn och ro i vardagsrummet utan vi har haft fullt upp med att skydda granen från onda valptänder. Nu äntligen kan vi få frid i vårt hus.
Fast sorgligt är det. Nu måste jag vänta ett helt år till nästa jul. Fick lite panik alldeles nyss och kände ett starkt sug efter skinkmacka, vört, knäck, julost, tomtegröt, glögg, must... fast jag knappt kan äta hälften av de sakerna.
Julen, jag saknar dig redan!
Det som gjorde att jag alls lät mig övertalas att bli av med granen var att Texas sett det som en stor tuggpinne från dag 1. Det har aldrig blivit någon lugn och ro i vardagsrummet utan vi har haft fullt upp med att skydda granen från onda valptänder. Nu äntligen kan vi få frid i vårt hus.
Fast sorgligt är det. Nu måste jag vänta ett helt år till nästa jul. Fick lite panik alldeles nyss och kände ett starkt sug efter skinkmacka, vört, knäck, julost, tomtegröt, glögg, must... fast jag knappt kan äta hälften av de sakerna.
Julen, jag saknar dig redan!
Tandfen
Blir det en liten guldpeng, tro?
Jag lovar
Nyårslöften har aldrig varit min tekopp. Däremot tycker jag alltid att det är lite roligt när man kan påminna sig själv om vart fokus bör ligga framöver. Nu har jag ju ytterligare ett litet liv att ta ansvar för och jag hoppas att året som kommer fortsätter att bjuda på positiva överraskningar tillsammans med honom.
Mina (hund-)förhoppningar inför 2010 är:
Finn en hund...
Mina (hund-)förhoppningar inför 2010 är:
- Bli frisk(are) och bättre kunna hänga med i Texas tempo
- Kunna balansera studier med hund på ett sätt som är fördelaktigt för oss båda
- Att gå på hundkurs
- Lära mig mer om hundar och hundträning
- Träffa fler hundkompisar
- Vinna minst tio tävlingar i valfri hundgren
- Kunna slappna av lite mer i mitt hundägande
- Köpa fler hundar
- Bli proffs på kloklippning
- Att Texas ska sova mer
Finn en hund...
Nyårsafton (utan hund)
För att riktigt festa till det igår fick jag hjälp av söta och duktiga kusinen Cazandra som satte fina färger på ögonlocken. Synd att hon bor i Östersund i vanliga fall...
Till dessa tjusiga ögon blev det lilla drömklänningen jag fick av sambon i julklapp.
Bilden togs i sann modebloggaranda. Kanske dags att bya tema?
Eftersom vi nu växt ifrån smällare (jag tar hundägandet på största allvar) så hade jag och Sambon köpt såna här thailändska små ballonglyktor som vi istället skickade upp. Superfina är de! Kanske inte fullt så många som på bilden jag hittade, men ni fattar grejen. Jag skickade också menande blickar till alla hundägare som gick förbi, men de blängde mest tillbaka. Tydligen förstod de inte vår hänsynsfullhet. Puckon.
Till dessa tjusiga ögon blev det lilla drömklänningen jag fick av sambon i julklapp.
Bilden togs i sann modebloggaranda. Kanske dags att bya tema?
Eftersom vi nu växt ifrån smällare (jag tar hundägandet på största allvar) så hade jag och Sambon köpt såna här thailändska små ballonglyktor som vi istället skickade upp. Superfina är de! Kanske inte fullt så många som på bilden jag hittade, men ni fattar grejen. Jag skickade också menande blickar till alla hundägare som gick förbi, men de blängde mest tillbaka. Tydligen förstod de inte vår hänsynsfullhet. Puckon.
