Texas och jag

Liksom de flesta (hoppas jag) hundägare älskar jag min voffsing och vill göra allt jag kan för att han ska få en så säker och stimulerande uppväxt som möjligt. Samtidigt skräms jag av tanken på att göra fel, att förstöra. Jag har aldrig haft en valp förut. Jag kan inte så mycket om valpar. Det är ett alldeles nytt litet liv som nu ska formas och knuffas i rätt riktning för att få en så gynnsam start på sin framtid som möjligt. Där kan vi snacka ansvar.

Personligen tycker jag att det är svårt att hitta balansen. Hur mycket ska jag styra och hur mycket ska han få utforska själv? Vad är valpbeteende som går över och vad är olater som jag aktivt måste jobba bort?
Sen tror jag också att jag fokuserat väl mycket på vad som verkar rätt och fel hos andra hundar och deras ägare. Mycket på grund av osäkerhet. Och nu menar jag inte alla söta här som kommer med råd och tips (fortsätt!!), utan det jag själv läst i forum och artiklar.

Jag fick som en liten Hallelujah-moment nyss när jag satt och läste i en hundbok om olika raser och olika energinivåer. Jag konstaterade tidigt att Texas fått en stor del av sin "personlighet" från mamma Jack Russel. Dags att tillfredsställa den biten av honom!

En sak som gör mig osäker när det kommer till pluttvalpar är motionen.
Valpar ska inte motioneras ordentligt för då blir de trötta och dör.
Lite så hade jag tolkat det.
Samtidigt är Jack Russeln ofta en oerhört aktiv ras, som gärna klättrar på väggarna (och tuggar sönder dem) om de inte får tillräckligt med mental och fysisk aktivitet.
Var finns balansen?

Är det verkligen bättre för Texas att få lite motion och att sedan göra av med all överskottsenergi genom destruktiva beteenden? Jag ser verkligen inte hur det skulle gynna någon, varken honom eller mig.

Om Texas glatt traskar på, betyder det då inte att han orkar och vill? Jag har läst många som menar att valpar inte känner sina egna gränser utan att de kan fortsätta i all oändlighet (tills de blir trötta och dör), och att det då är ägarens skyldighet att hindra valpen från detta. Men om valpen ifråga sedan fortsätter med diverse energiförbrukande beteenden när man återvänt från sin begränsade lilla runda, bör jag sätta tvångströja på honom?

Jag vet att dagens hundar är avlade för att passa vissa syften och att de inte är samma hundar som förr levde i det vilda, men jag vill ändå tro att hundar är hundar till stor del. Om Texas levt i det fria tror inte jag att hans mamma skulle ha begränsat honom till några korta minipromenader per dag, utan då hade han säkert studsat omkring tills han blev trött och ville sova.
Självklart får detta modifieras lite för att passa våra moderna hundar, men jag tror ändå att alla mår bra av att leva så nära sina naturliga förutsättningar som möjligt.

Jag kan inte tvinga Texas till vila. Believe me, I've tried! Han vilar när han är trött, oftast efter fysiska eller mentala utmaningar. Ganska logiskt, egentligen. Alla valpar sover inte 18 timmar per dygn, bara sådär. Från och med nu ska jag anpassa våra rutiner efter oss, inte efter idealvalpen.  Detta innebär givetvis inte att jag ska släpa ut lilla Texas på timlånga skogsrundor ett par gånger per dag, men jag tänker inte längre vara rädd för att låta honom använda sina egna fyra ben.

Texas-anpassad motion i kombination med nya platser och små utmaningar hoppas jag ska ge honom det han behöver för att slippa bli frustrerad.




Vad tror du?

Tack alla söta för era glada tillrop i förra inlägget. Jag kämpar vidare och köper öronproppar!


När jag planerade mitt hundköp kände jag att en lättlärd hund vore ett nästintill måste. Däremot hade jag inget större behov av en intelligent hund (lättlärd och intelligent är två olika saker där, har jag fått lära mig), det var knappt ens önskvärt. Sött småpuckad med en will to please lät bra, tyckte jag.
Sen blir ju saker aldrig som man tänkt sig...

USA's älsklingshundviskare Cesar Milan brukar säga att You don't get the that dog you want; you get the dog that you need.

Jag tror stenhårt på det. Jag var nämligen helt inställd på en löjligt lugn reumatiker-anpassad vovve, helst korkad men lättlärd. Vad fick jag? En hyperaktiv galning som ofta och gärna manipulerar stackars matte med sin Einstein-begåvning.
Nackdelar: Ja, det ser ni väl själva.
Fördelar: Förutom att han är världens häftigaste och goaste hund håller han mig distraherad från alla tankar på sjukdom och hopplöshet (förutom den som gäller hundträning). Jag har inte längre tid att vara sjuk. Hunden måste ut, om jag så ska släpa mig efter honom i rullstol. Det är det där måstet var precis det jag behövde.

Åter till det där om intelligent och lättlärdhet som jag egentligen tänkt skriva om. Jag har nämligen konkreta exempel på hur Texas ofta befinner sig långt ifrån "småpuckad" på en skala. Tyvärr.

Exempel: En förtvivlat sönderbiten matte söker på nätet efter tips på hur man lär hunden att lyssna på "nej" och sluta bitas. Någon menar att det handlar om att belöna vid rätt beteende. Fint, tycker matte. Belöning gillar vi. Alltså får Texas beröm och liten skinkbit då han slutar bitas vid "nej". Texas lär sig löjligt snabbt och matte blir lyrisk... fram till att hon märker att Texas tagit det hela steget längre: Han kommer fram i tid och otid för att tugga lite på matte. Efter några omsorgsfulla tuggor sätter han sig snällt och väntar på skinkan. Suck...

Det är jobbigt med hundar som tycks kunna tänka själva...

Mitt i flytten känns det extra viktigt att prioritera ensamträning för lille Texas. Det är bättre att bli ovän med de gamla grannarna än med de nya, resonerar vi.

Än så länge går det värdelöst sådär.

Texas does not do solo.

Igår körde vi lite hard-core träning. Jag lämnade Texas i vardagsrummet och gick till köket.
Resultat? Texas skrek som en stucken gris. Jag fick alltså vänta tills hans tog en kort paus för att andas innan jag gick tillbaka in i rummet som om inget hade hänt. Stor succé.

Lite senare under gårdagen lyckades jag smita iväg till Konsum medan Texas sysselsatte sig med märgben.
Några minuter senare mötte han mig vid ytterdörren. Exalterad, men tyst. Framsteg, framsteg.

Idag blev en större utmaning när Sambon och jag insåg att vårt namn inte finns angivet någonstans på nya lägenheten. Och vi har begärt adressändring. Not good. För att inte all post ska försvinna fick jag alltså hets-cykla till lägenheten imorse för att klistra dit våra namn lite här och där. Texas fick vara hemma med märgben som sällskap.
Efter att namnen var ditsatta svängde jag förbi affären för att införskaffa fler märgben (my best friend), men de var slut. Fiasko! Några minuters hets-cykling med sjuk-i-ett-år-kondition så var jag hemma, bara för att höra min älskade bebis yla genom väggarna.
Återigen fick jag vänta tills tystnad lagt sig (i ett par sekunder) innan jag kunde gå in till en smått hysterisk liten hund. När han lugnat sig blev det en stunds pusskalas och sedan dess har han inte släppt mig ur sikte.


Allra helst ska man ligga på matte så att hon inte kan försvinna.

Jodå... Practice makes perfect, som jag brukar säga.

Helgen har inte bjudit på särskilt många bloggtillfällen. Varken läsande eller skrivande.
All kraft och energi har riktats åt annat håll, nämligen FLYTTEN.

Imorgon får vi äntligen tillträde till denna pärla:


Hello drömkök!

Det är mycket packande och fixande, med andra ord.
Mitt stora projekt för tillfället är att få till en hyffsat rumsren vovve. Våra nya golv är inte anpassade för hundkiss, som man kanske ser. Alltså har jag fullt upp även där.

Någon mer som har vovve och ömtåliga golv?

Kära vänner,

Jag har precis haft ett långt och givande samtal med Maria från Hundens Väl och Ve.
Hon skulle egentligen påbörja en valpkurs imorgon, men den har ställts in på grund av för få anmälda deltagare.
Efter att ha pratat med gulliga Maria är jag nu MER övertygad om att jag vill till henne, men det enda hon kunde erbjuda nu var individuell träning. Det låter förvisso väldigt intressant eftersom vi då kan fokusera på det just vi behöver och då kan man även få hjälp med någon slags plan.

MEN det kostar då 1300:- för 4,5 timmar. Och min hund som är så billig i drift...

Nu behöver jag alltså lite tips från någon som vet: Finns det någon bra valpkurs i Uppsala inom den närmsta månaden? Något ställe där man i alla fall kan träffa och leka med andra valpar?



Texas behöver en vän!


Eller finns det någon valpägare i Uppsalatrakten som vill dela på en privatträningsomgång på 4,5 timmar (utspritt över ett antal veckor, förstås) och därmed också dela på priset?
Det som kommer att satsas på är miljöträning, kontaktövningar, socialisering, enklare kommandon, inkallning, lekar och rent generellt sådant som en valp (och dess ägare) behöver i den här åldern. Maria arbetar med mjuka, tålmodiga metoder och lät, som sagt, hur gullig som helst.

Jag tror att han manipulerar mig, min lilla hund. Situationen nedan har nu skett flera gånger och jag börjar bli misstänksam.

Situation: Jag sitter i soffan med datorn och Texas leker i godan ro på golvet. I kanske två minuter. Sedan kommer Texas på att han trivs mycket bättre i soffan hos matte. Han kommer därför fram och gnäller lite, men bara lite. Sen sitter han framför mig som ett lydigt litet ljus och demonstrerar sina puppy eyes-talanger.

Mattes omedelbara tolkning: Duktiga lilla pluttisnutt som har förstått att han inte ska gnälla.

Mattes tolkning efter lite eftertanke: Han har förstått att han inte ska gnälla... Egentligen får han alltså fortfarande sin vilja igenom, fast på ett smartare sätt.

ARGH, dessa valpar!

Vi är ju lite charmiga, vi förstagångshundägare. Lite sött småpuckade sådär.
I alla fall jag.
Jag ska ge ett konkret exempel.

Ta en titt på borsten nedan, inköpt inför Texas hemkomst:



och så kollar vi på vovvens päls:



Hur tänkte jag där?

"Jamen, gossen blir väl långhårig med åldern och då är det bäst att vara förberedd!"

Medan vi väntar på denna pälsförvandling tänkte jag använda den som hårborste. Håret står gärna rakt ut efter en omgång med borsten, men vad gör väl det om hundra år?

Ful får man va, men inte dum!

Jag såg en snutt på ett program som heter Hemlös igårkväll på SVT2. Det fick mig åter att inse hur otroligt bra jag har det och hur lyckligt lottad jag är. Jag och min underbara sambo flyttar snart till vår drömlägenhet tillsammans med vår vackra lilla plutthund. Min underbara familj ställer alltid upp med allt från hundvakt till sjukhusvaka. Jag har fått förmånen att resa väldigt mycket och har fått bo på världens vackraste plats; Colorado.


Såhär vackert kan man faktiskt bo.

Ibland tycker jag att det är orättvist att jag har lyckats få två autoimmuna sjukdomar, men jag har en omgivning som tar hand om mig när det behövs och jag bor i ett land där jag har både råd och möjlighet att få den läkarvård jag behöver.
Dessutom har jag helt nyligen hittat den bästa medicinen: Texas! Numer har jag knappt tid att vara sjuk.

När jag var yngre kunde jag skämmas för att jag hade det så bra samtidigt som folk i världen svalt. Det var dumt, för det ger ju ingenting.
Jag tror inte på att skämmas för att man är där man är. Jag tror stenhårt på att uppskatta och vara tacksam för det man har och samtidigt göra en insats för att hjälpa någon som har det sämre ställt.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kommer in på psykologprogrammet till våren så att jag få börja hjälpa till i världen.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, som det så fint heter.



Och med det, säger vi God Morgon!

Tack alla söta för tips och råd!
Märgben är det bästa som hänt oss!
Först tog jag alltså lite snusk från benet och blandade ner i hans lunchmat. Lyxigt, tyckte Texas.
När jag sen hade en söt vän på besök som hela tiden blev utsatt för våldsamma pussattacker tog jag det djärva beslutet att ge honom en hel liten bit att gnaga på. Hans tydliga likheter med vargen kändes som anledning nog till att det skulle gå bra. Lite back to basics, liksom.

Mycket riktigt. Två nöjda flickor fick ha sitt tedrickande och samtalande ifred medan rovdjuret Texas kämpade med benet.








Nu ser det ut såhär. Jag njuter av lugnet och känner förtröstan inför framtiden;
med en frys full av märgben klarar vi allt!

Hej alla söta!

Idag är det pyttelite sol och då ersätts min julstämning snabbt av sommarkänsla. Jag har nämligen övertygat mig själv om att Texas blir den bästa lilla båthunden någonsin. Detta är faktiskt första gången jag redan längtar till nästa båtsäsong. Äntligen är jag lite mer på när pappa vill prata båt och segling. Han uppskattar nog mitt plötsliga intresse, även om var tredje mening är något i stil med "Hur söt tror du inte att Texas skulle vara i flytväst?" eller "Vi måste lägga en rutt där Texas får många kisspauser" eller "Tänk dig hur fin Texas kommer att vara när han ligger och solar i sittbrunnen". Huvudsaken är ju att båten nämns.


Såhär härligt kan det se ut.


Helt okej omgivningar.

När familjen köpte den här båten i somras var det av en familj med en Dansk-Svensk Gårdshund och det verkade nästan som att hon var mest ledsen över att båten skulle bort. Hon envisades med att hoppa i båten hela tiden trots att ägaren tog bort henne gång på gång. Ägaren berättade att hon brukade följa med på alla båtsemestrar och älskade det. Jag satt sen hela vägen hem (jag var med och seglade hem båten) och pekade ut alla perfekta hundplatser för min måttligt intresserade omgivning. Det finns hur många solplatser som helst. Sova får Texas göra i akterruffen, med Sambon och mig. När det är middagsdags finns det ett perfekt litet utrymme bredvid matsalsbordet där en liten Texas kan mysa. Tröttnar vi på hans konstigheter sätter vi honom i jollen och drar honom fem meter bakom båten. Perfekt!
Jag är alltså fullt förberedd inför nästa sommar. Flytvästsinköp får dock vänta eftersom Texas fortsätter att växa som ogräs.

Förra inlägget skulle inte alls handla om sömnbrist i samband med valp. Jag har ingen aning om var det kom från.

Det jag egentligen planerat var en hyllning till min morgonpigga lilla ängel. Vi var nämligen ut på en liten promenad idag, hela familjen (alla tre). Vi tog en liten runda kring kvarteret och mötte två vändor dagishundar. Texas blev lite skraj och stod på helspänn ett tag men fokuserade snabbt om till matte och följde med vidare. Detta trots att flera av dagishundarna skällde. Wohu! Lydnadskung, min lilla hund.

Lite längre fram mötte vi ytterligare ett dagis, av människosort denna gång. Jag och Sambon hade precis konstaterat att Texas inte tycks gilla barn när vi hör barnen "oooh" och "åååååh" och fråga sin fröken (? av manligt kön) om de får klappa. Herr fröken säger att de måste fråga snällt först (bra fröken!) Barnen kommer alltså fram och frågar. Först säger jag att Texas tyvärr fortfarande är en bebis och lite nervös och att de tyvärr därför inte får klappa. Men Texas verkar inte helt med på noterna utan trippar fram till de lyckliga barnen för att nosa.
Genast hoppar alla (de var kanske 6-7 stycken) barn fram för att klappa, vilket får till konsekvens att Texas skuttar undan. Inga konstigheter. Jag förklarar för barnen att de måste sitta ner och låta vovven utforska dem innan de kan klappa. En liten flicka påpekar myndigt för de andra barnen att de måste vara en i taget. Sötnos!

Det var så roligt för det kändes som ett givande möte för alla inblandade barn, även den fyrbenta. Barnen såg att bara de satt ner och var lugna ville Texas nosa och gosa men blev de för "på" försvann han in under matte. De var jätteduktiga!

Massa cred till den duktiga Herr fröken som uppmuntrade barnen att fråga snällt och hjälpte mig att förklara för dem att hunden lär känna dem genom att nosa på dem. Det är så vackert med barn och djur. Alla barn borde få umgås med djur ibland. Jag blir alltmer sugen på att inkludera djur i min framtida behandling som psykolog. Man mår bra av att ha de små liven hos sig, så är det bara.

Det var alltså en gränslöst stolt matte som släpade med en motvillig valp hem. Nu ska jag göra en lista över alla stans dagis och så kör vi igång en turné imorgon.

Tack alla söta för gratulationer till provresultaten. Antagningsbesked får jag inte förrän i början på december så det gäller att hålla sig sysselsatt för att inte bli galen av nervositet.

TUR då att jag har Texas. Att hålla matte sysselsatt tycks vara hans mission in life.

Denna härliga dag har ännu inte varit alltför innehållsrik. Sambon har varit ledig både igår och idag vilket gjort att jag haft andra att umgås med än hund och dator. Texas har fortfarande inte förstått att klockans ställts om så han väcker mig snällt vid strax före sju varje morgon. Sambon blev självklart glatt överraskad av att inte alls få sovmorgon på sina lediga dagar.
Tur då för honom att jag glatt studsar (?) ur sängen och plockar ut min lilla snuttehund så att han får kissa på gräset. Tur också att jag sedan avleder/distraherar Texas från att klättra upp på Sambon och pussa honom en miljard gånger i ansiktet.
Tur att jag får honom att gnaga på ett ben istället för valfri oönskad plats.
TUR att jag tycker att sömn är så SJUKT ÖVERSKATTAT!


ZZzzzz...

Idag hade jag ett besök hos farbror doktorn och då var Sambon snällt hemma med lilla Texas. Jodå, det gick nog bra.
På väg hem ringde jag min lilla familj för att höra att de levde (och om jag fick springa in på apoteket på väg hem eller om Sambon var på bristningsgränsen). Jag hann väl växla fyra ord med Sambon innan han lämnade luren till Texas. Självklart tog jag mitt ansvar som matte och gulligullpluttisnuttade lite med min gulleplutt över telefonen. Great success, enligt Sambon.

Väl tillbaka hann jag knappt öppna dörren innan jag blev överfallen med en vickande kropp (vicka på svansen var helt enkelt inte bra nog) och tusentals pussar. Vi hade pusskalas ett bra tag och min självklara reaktion var:

Ojdå, vi borde verkligen öva mer på självständighet och ensamhet med husse så att Texas inte blir helt till sig så fort jag lämnar rummet.

NOT!!

Snarare:
Ååååh, har min lilla gullesnutt saknat mammsen? Är mammsen din favoritperson i hela väääääärlden? Vill du vara med mammsen var hon än går? Mommy löööves you!


Något att jobba på?

Jag har verkligen mognat de senaste veckorna och insett att man inte behöver en miljon olika hundhalsband för att vara lycklig.
Endast ett nytt halsband införskaffades efter att det första blivit något... slitet.



Den ena är kopplet och den andra halsbandet. Gissa vilket!


Japp. Halsbandet. Är det tacken för mattes generositet, Texas?!

Sara: Har du sett att Texas öra ser ut som att det ska resa sig?

Sambon: What?! Varför har du inte sagt något? Varför sa du inte att de kunde resa sig innan vi köpte honom?! Vad ska vi göra?

Sara: ...?


Ja, det är väl bara att reklamera?


Texas, fem månader?

Är det bara jag eller håller Texas öra på att resa sig?!?


Ligg, öra, LIGG!

Ett litet break-through tycker jag allt att vi fått till idag. Vi har haft några dagar nu innan då hela valphistorian känts så svår. Texas bet på allt förbjudet och jag och Sambon blev frustrerade, vilket ledde till ännu mer förbjudet bitande och ännu mer frustration. Ond cirkel, med andra ord. Till saken hör att jag mått sämre, vilket också kan vara svårt att balansera med energisk hundvalp.

Till slut fick vi ha ett litet snack igår, jag och Sambon. Vi pratade lite om hur vi vill ha det och vilka metoder vi faktiskt känner oss bekväma med. Efter moget övervägande (woohu, vuxenpoäng) kom vi fram till framtida tillvägagångssätt. Vi inspirerades lite av Cesar Millans Calm and Assertive-motto och bestämde oss för att avleda och distrahera istället för att bli frustrerade.

Tror ni inte att det hela fungerar helt mirakulöst bra då?
Picture this: Sambo, Sara och Texas ligger och myser i sängen. Texas är på monster-humör och ska tugga på Sambon och hans tidning. Sambon och Sara ber honom vänligt men bestämt att "lossa" och ger honom istället ett härligt litet tuggben. Texas ligger sedan (större delen av tiden) och tuggar nöjt på något tillåtet medan Sambon och Sara njuter av friden.

SUCCESS!

Dagen har fortsatt i samma anda. Jag var helt fantastiskt tålmodig och vi har haft en härlig dag tillsammans! Vi tränade lite omvänt lockande - självkontroll som jag läst om här och Texas var som ett under av självbehärskning. Trots att det var bitar av skinka, hans absoluta favorite, lärde han sig snabbt att vänta på belöningen.
Mommy's so proud!

Det verkar som om Texas kommer att leva upp till sitt namn ändå. Storleksmässigt, alltså. Inte politiskt.

Igår fyllde han 11 veckor och vi passade på att väga honom för att följa utvecklingen, so to speak. Förra veckan vägde han ju 1,9 kg och tycktes bli den perfekta väskhunden (skoja).
Uppfödaren hade sagt att hans vuxenvikt förmodligen hamnar kring 3 kg.

3 kg, my ass!

Igår vägde vi honom för att se om han kanske ökat med ytterligare 100g eller något lika lagom. Efter att ha vägt honom en andra gång på en ny våg för att säkerställa att vi verkligen sett rätt kunde vi konstatera att den lilla klossen väger 2,3 KILO. Oh my God! Inte konstigt att jag får träningsvärk efter att ha släpat runt på honom i någon minut.

Nu återstår alltså att se hur enorm han blir. Jag kände mig rätt trygg sedan på kvällen när vi tog kvällsrundan. Texas morrade lite på några skumma typer i buskarna som snabbt sprang därifrån. Who needs a Rottweiler, liksom?


Update: Inget ont om Rottisar; de är jättemysiga, men ser (oftast) mer respektingivande ut än Chihuahua-blandisar.

Helgen har bjudit på både medgång och motgång.
Texas har behagat växla mellan sina två personligheter: Snutteälsklingen och Monstret. Snutteälsklingen är han främst när han sover...

Matte fick alltså plocka fram sina bästa hunduppfostrings-skills för att få ordning på eländet.
Det gick sådär.

Det här med multi tasking finns inte riktigt när valpen är vaken. Ställer jag mig och tömmer diskmaskinen kommer det lilla Monstret lik förbannat fram och börjar gnaga på listerna/skorna/flyttkartongerna/valfritt förbjudet område.
Då får man inte vara dum.
Ett av genidragen jag gjorde var att täcka den undre delen av flyttkartongerna med folie. HA!
Jag har även plockat bort de flesta av skorna samt ställt återstående par på övre delen av skohyllan. Vilket inte hindrar min enorma hund. Men ändå.
Lösning nummer tre är att ha stenkoll på vovven 24/7. Vilket känns ganska ofrånkomligt.


Tur då att han är så söt!