Texas och jag

Min basilika, till exempel.

Igår höll jag på att bli tokig. Helt tokig.
Jag slet mitt hår. Jag skrek. Jag grät. Jag dunkade huvudet i vägen. Stampade med fötterna. Boxade i vägen.

Okej, riktigt så illa var det kanske inte. Men det var illa, helt klart. Det var nämligen så att Texas skällde. Konstant. Hela tiden. Non stop. Eller i alla fall väldigt mycket.

Jag hade den briljanta idéen att jag skulle lära in "bryt" som ett kommando för att avbryta den aktuella otillåtna sysselsättningen. Jättebra. Texas lärde sig i ett nafs. Jag klickade så fort han reagerade rätt och sen fick han en pyttebit blodpudding. Inga konstigheter tänkte jag och förstod att jag hade världens smartaste hund.

Nackdelen är dock att det lilla monstret väljer att vända det emot mig!
Ber jag honom att avbryta sitt gnagande på granen, ja då vet han att om han gnager på granen och sen slutar så blir han belönad. Ber jag honom att avbryta sitt hemska skällande (eftersom jag verkligen trivs här och ytterst ogärna vill bli ovän med grannarna) inser han att okej, skäller han för att sen sluta så blir matte glad.

AH!

Hur sjutton ska man uppfostra en så intelligent och manipulativ liten hund? Visst försöker jag att främst ignorera, men om en tre meter lång gran står och svajar för att en valp hänger i grenarna känns det som att man bör ingripa. Eller om Texas står i flera minuter och skäller på någon stackars granne som inte kan låsa sin dörr fort nog...

Ibland undrar jag om jag inte skulle ha satsat på en härligt rund och lat engelsk bulldog istället...



Jag får hota Texas med ett byte och hoppas att han då slutar att tugga på stolsbenen/bordsbenen/golvet/skohyllan/listerna/vinstället/sladdarna/granen/alla tillgängliga händer.

Vi håller tummarna!

Texas är en blandning mellan Jack Russel och Chihuahua. En mycket vacker hund, brukar folk tycka. Så även jag. Tyvärr har dessa fina raser egenskaper som inte enbart är smickrande.

Jag har aldrig varit skrockfull men nu, mina vänner, ska jag ge er en anledning att tro på detta förlegade skitsnack.
Häromdagen tog jag ju med mig min hund till Stockholm på en mycket lyckad dagsutflykt. Konstigt nog fick han lika mycket uppmärksamhet i storstaden; jag trodde att gatorna kryllade av söta hundar där ändå. Anyway. Det många kommenterade när de fick höra hans blandning var att han måste vara otroligt skällig av sig. Iiiiiiinte då, försäkrade jag. Vår valp har många hyss för sig men vi har i alla fall varit välsignade med tystnad. Hallelujah.

In my DREAMS!

Texas har sedan dess börjat skälla mer och mer.  PÅ INGENTING! Först var det en hund som skällde så mycket på honom att han till slut började svara (tänk vilka tider), sen en högljudd bil, dörrklockan eller ljud i trappuppgången. Nu är det ALLT! Minsta lilla ljud. Minsta lilla tystnad. De senaste nätterna har han vaknat och skällt ett slag. Återigen, på ingenting.

... och ner som ett vrak, eller hur är det man brukar säga?

Gårdagen var alltså fantastisk och jag ringde alla jag känner (i alla fall mamma) ett antal gånger för att prisa min fantastiska hund. Tyvärr uteblev den där trötthetseffekten som jag suktat efter och vi fick tillbringa aftonen med en uppspelt och arbetsglad hund. Måste jobba på det...

Nu ska jag passa på att återge några av dagens med- och motgångar. Förhoppningsvis håller Texas sig sysselsatt i ytterligare några sekunder med toarullen.



Vi kan ta dagens succé först. Helt klart värt att hyllas.

Texas var ensam hemma i en timme och tjugo minuter idag.

Helt otroligt fantabulous! Jag kollade med grannen också att det inte låtit som valpmord i vår lägenhet och han hade inte hört någonting, vad han visste. Notera då att skäller Texas så märks det.
Allt som behövdes var ett par grisöron. Ett i munnen och ett gömt, så att han skulle kunna roa sig även om (när) han tröttnade på det första. Genialt!

Det jag roade mig med var främst tvätt. Dessutom stötte jag på en bekant till min morfar i tvättstugan (vad är oddsen?) som gärna ville stå i en halvtimme och diskutera rigida frireligiösa organisationer. Därav den lång tiden. Jag fick också till en tur till biblioteket. Jag är trött på att stå som ett förtvivlat frågetecken när min valp blir ett monster så här skulle laddas med KUNSKAP.



Mycket kunskap. Rasinfo, klickerträning, valpkunskap och hundpsykologi.

Nu borde jag väl klara mig?

Texas, min vackra, underbara, fantastiska, begåvade och intelligenta hund spårar som aldrig förr! Vad roligt det låter när de sniffar sådär. Och vad skönt att jag inte var alltför överambitiös där i det tidigare inlägget. Det känns ju faktiskt helt realistiskt nu.

Texas verkar verkligen älskar att arbeta! Kan man inte ta tillvara på det lite bättre? Borde jag gå förbi polisstationen och erbjuda våra tjänster? Bli stammis på någon Brukshundklubb (om de tar emot pluttar)? Skita i att bli psykolog och satsa på hundträning istället?

Ja ni. Det blir till att klura på.

Detta tänkte jag klicka in idag:

(eh, not)

Texas ligger utslagen efter gårdagens äventyr (I love you Pompom!) och jag planerar framtida framgångar. Dels ska Texas blir jordens sökhund. En sån som hittar allt, ni vet. Viktiga människor och poliser kommer att ringa och bönfalla Texas om att hjälpa dem hitta knark/försvunna människor/diamanter/kantareller etc. Jag längtar!

Ännu ett mål är att köra lite hard-core klickerträning. Förmodligen blir det bakåtvolter till jul ändå. Jag är jättenöjd!


Mina hemliga vapen: klicker och blodpudding. Nothing can stop us now!

För att skapa lite referensramar: Sambon är 189 cm lång. Takhöjden är väl en 270.
Granen? Ja, den är stor!


För stor. Lite av stammen och en snutt av toppen fick offras för att den skulle få plats.


Kanske hade varit värt att satsa på en större stjärna när man ändå var igång? Ser lite klent ut. Fot fick hetsköpas då granen var för stor för vår gamla. Hoppsan!


Fikapaus med julgröt!


Ljuvlig Amaryllis. Men den blommar mot min vilja! Jag tyckte att den kunde vänta ett par veckor...


TADAAH! Snyggast i stan, skulle jag tro. Het granmatta också. Nej, jag har inte gjort den själv.


Ett litet paket under granen!

Tänk jag drömde inatt
att jag hade en... till valp!

Jag och Sambon gick alltså och spontanköpte en Rottweilerbebis. Det blev ganska jobbigt eftersom vi precis börjat kunna njuta av att Texas nästan är rumsren. Plötsligt var vi tvungna att springa upp och ner för alla trappor stup i kvarten igen. Först några dagar efter köpet insåg vi att det kanske inte var så smart. Tanken var ju faktiskt att jag skulle lägga all tid och energi på Texas så att både han och jag kan lära oss... och så går jag och köper en till mitt i allt! Samtidigt var vi ju alldeles kära i den nya valpen och kunde absolut inte tänka oss att lämna bort honom.
Dilemma!

Det var skönt att vakna med endast en valp på huvudet.


Texas lillebror?

Jag har nog inte nämnt detta tidigare men... I love hundägare!

Igår var jag och Texas ute på en tur när vi stötte på en kvinna med en Parson Russel Terrier. Jag och kvinnan pratade lite och gick med på att låta vovvarna hälsa. Kvinnan sa dock att hennes hund, efter att ha haft egna valpar, gärna ville uppfostra andra ynglingar.
Härligt! tänkte jag.

Vovvarna fick så hälsa och mammsen var så fin med Texas, som förövrigt skötte sig exemplariskt. Kvinnan sa att hennes hund brukar vara betydligt bryskare mot valpar och att det måste vara så att hon känner att Texas har så lugn och fin energi att det inte behövs. Att hundar kan känna av det på ett annat sätt än vi människor ser det. Success!
(Ni som läser detta och tycker att det låter galet; vänligen kommentera icke! När Texas far runt som ett yrväder är det kvinnans ord jag tar till som tröst).

Som om inte det var nog har vi haft två fina hundmöten idag. Först tog vi en tur till parken på andra sidan gatan (jag försöker alltid gå dit på tider då jag tror att andra hundar kan finnas där, så knäpp är jag) för att leta vänner/kissa. Idag gav förhoppningarna utdelning då vi mötte en supertrevlig tjej med tillhörande supertrevlig chihuahua i lämplig lekstorlek. Hurra! Vi bytte nummer och ska ses oftare. Vovvarna blev bästa lekkompisar så det vill man gärna utnyttja fler gånger. Jag älskar allt som tömmer min lilla hund på energi.

Möte nummer två var alldeles nyss med grannen och västgötaspetsen Valle. Texas älskar att leka med Valle och Valle är så fin med honom. Ju fler stora förebilder Texas kan få, desto bättre. Det blev en liten runda och lite hundsnack tillsammans. Inte nog med att vi har jordens snyggaste lägenhet (och hund!), vi har supertrevliga grannar också. Valles matte är visst inne på klickerträning också så jag ska se om hon kan ge en nybörjare som jag några tips. Jag är sugen på att klicka bort Texas alla olater och är övertygad om att det kommer att gå strålande!


Jag kommer tyvärr inte åt hundbilderna så jag väljer att illustrera detta inlägg med en bild av vår då ännu ouppackade gran på nästan tre meter. Roligare bilder kommer.

Reumatismen är återuppstånden för säsongen så det har krävts några dagars sorg innan jag åter accepterat läget. Detta är första gången jag behövt kombinera reumatism och valp så det har varit lite pysslande. Att inte kunna gå när vovven är kissnödig är liksom inte helt idealiskt så visst har det blivit en del golvtvätt, men nu känns det som att jag ska kunna få saker och ting att fungera igen.

Här är mitt hemliga vapen, en vetekudde med kardborreknäppning:


Nu när jag sökte nätet efter en bild såg jag att den är populär bland gravida. Fint. Själv knäpper jag den kring höfterna.

Vår nya morgonrutin är alltså följande:
Sambon sätter kudden i micron medan jag krånglar på mig kläder. Sambon ger mig kudden som jag spänner på mig lite snyggt. (Min kudde är förövrigt blåmönstrad och alltså lite tuffare än den på bilden.) Sen på med dunjackan och skorna. Sambon kommer med vovven and out we go. Dynan värmer upp lederna medan jag tar mig nerför trapporna mer eller mindre klättrande. Dunjackan täcker paketet så min fina dyna syns inte; det ser bara ut som att jag har en väldigt fyllig bak! ;)

Många hundtjejer verkar vara/ha varit hästtjejer. Det är intressant och jag tror knappast att det är någon slump att man dras till dessa båda djur. Det handlar egentligen om samma principer i fråga om uppfostran. Både häst och hund är flockdjur, vilket alltid måste hållas i åtanke. Många av de grundläggande behoven är desamma.

I dagens The Dog Whisperer skulle Cesar hjälpa en hästtjej att få pli på sin hund. Det fick mig verkligen att fundera över min egen situation.
Hur kan det komma sig att jag kunde hantera ett hantera ett neurotiskt fullblod på flera hundra kilo medan jag ibland knappt klarar av min lilla trekilos plutt?

Självklart hade hästägandet sina motgångar, men jag tror att ledarskapet i förhållande till en häst är en självklarhet på ett helt annat sätt än vad det är med en hund. I synnerhet en liten hund. Det är inte livsviktigt med full kontroll på samma sätt.

Småhundar kan lätt ses och behandlas som bebisar. Visst fanns det de som daltade med sina hästar, men aldrig i samma utsträckning. Storleken har betydelse.
"Hoppsan! Pållen högg mig i armen, men det gööör ju inget för han är ju min lilla bääääääbis".
Skulle inte tro det...

På många sätt är det lättare att tillgodose en hästs behov. Hästen får oftast bo i flock med daglig utevistelse och motion. I stall har man ofta fasta rutiner som alla hästar får följa. Visst försöker jag ha rutiner även hemma, men det går aldrig att få samma schema-känsla som i ett stall.

En hund måste ofta anpassa sig till ett mänskligt liv på ett helt annat sätt.
Lägenhet. Ensamhet, passivitet.
Det krävs mer från vår sida för att få dem att må bra i en så pass onaturlig miljö.
Sen ska man inte låta det gå för långt heller, vilket jag tyvärr gärna gör. Strävan efter att vara den perfekta matten. En destruktiv och omöjlig kamp.

Det gäller nog att hitta balansen mellan hundens naturliga behov och de egenskaper vi kräver av dem för att de ska passa in i en mänsklig värld.


Texas chillar och tittar på The Dog Whisperer.

Texas har valt att förgylla mitt liv med ytterligare några minuters vila och ro vilket gör att jag åter tillåts fokusera på glädjen i att ha hund.

När drömmen om ett liv med hund först började kännas hyffsat realistiskt (i somras) var julafton det första jag fantiserade om.
Där sitter vi hela släkten (eftersom alla vill fira jul här i Uppsala nu när jag har hund) vid granen medan min vackra lilla skapelse snällt sitter i sin tomtedräkt och njuter av lugnet. Jag och vovven kastar kärleksfulla blickar på varandra och när jag vickar sådär speciellt på lillfingret så gör hunden en bakåtvolt innan han flyger upp i min famn. Alla applåder och menar att de minsann aldrig sett någon som har lika god hand med sin hund som jag.

Detta var alltså innan Texas kom in i mitt liv. Tomtedräkt? Kanske om jag rakar honom?
Njuta av lugnet? Känner jag min hund rätt lär han varva pusskalas med vandalisering. Lugn är inte hans grej. Bakåtvolt? Nej, jag tycker inte att jag är överambitiös.

Saker blir aldrig som man tänkt sig. Jag kan lätt fastna i allt jag och Texas inte är. Det är så fel!
Jag gör mitt allra bästa och Texas är den finaste hund jag kan tänka mig! Jag längtar fortfarande minst lika mycket till en julafton med hund.

Nej, det blir nog inget uppradande av mina omsorgsfullt inslagna paket i år. Kanske blir hela gran-grejen svår, med tanke på att Texas är lagd åt det destruktiva hållet. Oavsett hur det blir kan jag knappt tänka mig något mysigare sätt att vakna på julaftonsmorgonen än med en liten valprumpa i ansiktet.

Ännu ett samtal till veterinären senare.

Magen verkar svara bra på riset och fisken. Supermumsigt, tycket Texas! Det ser lite ut som risgrynsgröt med fiskbitar i. Nästan så att man blir sugen själv.
Anyway. Magen tycks stabilisera sig fint och istället har vi stött på ett nytt problem:

De senaste två kvällarna har Texas lekt vattenspridare i lägenheten och lämnat en 5-6 pölar på vårt fina trägolv. What the sjuttsing?!
Självklart rannsakade jag mig själv och gick igenom våra rutiner för dagarna. Hade han druckit ovanligt mycket? Hade han ätit konstigt? Hade jag råkat punktera hans kissblåsa?
Jag kunde inte hitta felet utan kände mig tvungen att åter ringa veterinär, efter att ha spenderat x antal minuter krypandes runt efter pölar med trasa och spray i högsta hugg.

Veterinären nämnde spontant urinvägsinfektion men tog tillbaka det efter att jag berättat hela bilden. Konstig infektion som inträffar ett visst antal timmar under kvällen och där hunden glatt stänker ner både det ena och det andra utan minsta antydan till smärta eller obehag. Nej, det kunde det inte vara.

Då jag förklarat hela situationen samt berättat hundens ålder och storlek sa hon... KÖNSMOGNAD!
Visserligen var min hund väldigt tidig (inte utan att man kände en viss uns av stolthet där. Jag SA ju att jag såg bollarna) men det är långt ifrån omöjligt. Faktiskt väldigt troligt, till och med. Symptomen stämde mycket väl in på hans beteende. Lösningen ska alltså vara att visa honom att hans dominansbeteenden inte är okej. Sätta honom på plats. Plättlätt. Särskilt som han springer och kissar utan minsta ljud. Hitills har vi märkt det när vi kliver i det. Alltså, plättlätt.

"Nej, dumma hund, självklart ska du inte kissa inne men du ska fortsätta kissa ute och absolut inte börja gömma dig och kissa i hörn för att du tror att jag skäller ut dig för att du kissar för jag bannar bara platsen du kissar på, inte kisseriet i sig".

Suck!

Sen är jag orolig att detta innebär att han kommer att markera till höger och vänster.
Hemma hos folk? På folk? I affärer? I trappuppgången (redan hänt)?

Kan man ansöka om ett könsbyte?

Jag pratade precis med veterinären då Texas sprang och lämnade väldigt "saftiga" högar (diarré) ett flertal gånger tätt inpå varandra. Först googlade jag symptomen för att ställa någon slags diagnos själv (jag gör alltid så) och trodde att det kanske kunde vara mask, men ville ändå ringa veterinär för att vara säker. Kändes liksom inte helt tryggt att börja experimentera utifrån en diagnos jag ställt själv. Nog för att jag är extremt kompetent, men ändå. Jag är ju ödmjuk också!

Anyway. Veterinären sa att Texas förmodligen bara åkt på en liten magsjuka och att det var ett dygns svält följt av dietkost med ris och kokt kyckling/fisk/köttfärs. Eftersom Texas fortfarande är så pigg och välfungerande i övrigt skulle det inte vara några konstigheter. Fint, tyckte jag och reagerade med en axelryckning (samt en klump i magen och lite tårar i ögonen. Why me? WHY MY BABY?!)

Den supersnuttiga veterinären svarade så snällt på alla mina frågor, men så fort jag la på kom jag på att jag glömt en av de viktigaste: smittar det?

Har någon av er erfarenhet av detta? Veterinären sa att precis som människor ofta blir sjuka på höstkvisten så kan hundar bli detsamma. Eller så är det så enkelt som att Texas fått i sig något olämpligt (vilket jag finner högst otroligt med tanke på att min hund aldrig tuggar på förbjudna saker). Självklart håller vi oss hyffsat isolerade framöver, just in case, men jag tänkte på Rio igår och så. Det är tillräckligt jobbigt att min egen bebis är sjuk; det vore hemsk om vi smittat någon annan!

Det är sant. Visst har jag förstått att det finns ansvarslösa och ofärskämda nötter till hundägare, men de verkar inte bo i Höganäs/Fålhagen i Uppsala. Från första början bara antog jag att alla hundägare gick runt i samförstånd så jag log och hejade på alla jag såg. Kanske var det det som var tricket, för i princip alla ler och hejar tillbaka. Ibland pratar man en snutt, ibland bara någon liten kommentar. Ibland får hundarna hälsa, ibland får de träna på att låta bli.

Via bloggen har jag träffat en hel massa underbaringar, vissa i verkligheten och vissa bara på nätet. Jag har fått tips och råd och stöd och uppmuntran. Aldrig har jag upplevt några vassa kommentarer angående mina ibland tafatta försök att fostra min hund. Jag sticker inte under stol med att jag är nybörjare på valpfronten men det har vi ju alla varit någon gång och det gör så mycket att få tips av dem med erfarenhet. Ett stort tack till alla er som läser och kommenterar!

Jag träffar nästan alltid gulligt folk när jag är ute med Texas. Jag har aldrig någonsin blivit illa bemött eller fått nedlåtande kommentarer om min minihund. Alldeles nyss stötte jag på min granne och deras söta hund som Texas blev så förtjust i häromdagen. Vi pratade en snutt och erbjöd varandra hundvakt närhelst det skulle behövas.
Är inte det härligt, så säg? Ibland kan det vara krångel att få till vardag och hundägande så då är det ovärderligt att hitta likasinnade som gärna ställer upp.

Hurra för härliga hundägare!

Jag är nyfiken: Hur ser era hundmöten ut? Är det snuttar eller nötter?

Ursäkta ämnet, men jag blev plötsligt tvungen att dela med mig av detta:
Texas bollar har tittat fram!

Eller vänta... nu är de borta. Attans!

Jag har alltid trott att hans bollar skulle ligga i den där lilla "påsen" nedanför snoppen, men nu satt två små hårda bollar lite högre upp. Efter att han skruvat lite på sig är de nu borta. AH!

Ni är ju flera som har hanhundar, where are the balls?!
Jag är nämligen inte helt hundra på att jag skulle få önskat svar om jag använde google till att svara på den frågan...

Anledningen till att jag frågar är att jag planerar att kastrera Texas och att jag hört att bollarna kan hamna lite fel eller låta bli att ramla ner. Nu är det kanske lite tidigt att avgöra, men jag blev så exalterad när min lille pöjk såg fullt utvecklad ut.

Jag har redan hunnit vara på vårdcentralen och ta blodprov, varit ute med vovven, handlat frukost och nu sitter jag här: Redo att fortsätta dagen i samma tempo.
NOT.
Kan jag bara få Texas att komma till ro ska jag nog lägga mig.

Förhoppningsvis vill min kropp samarbeta om den får ytterligare lite vila, så att jag klarar av att köra vidare med flytt och målande. Och så kanske det blir valpträff idag med Lina, en annan tjej och några av deras pluttar. Hoppas Texas blir glad (och trött)!


Såhär får Texas gärna se ut i eftermiddag när jag jobbar vidare med fixandet av nya lägenheten.

(If all else fails har jag laddat frysen med märgben)