Texas och jag

Det här med valp är så svårt, tycker jag. Det är, som sagt, min första.
Jag var väl förberedd. Hade viss erfarenhet. Spänd. Nyfiken.
Nu känner jag bara: Nä.
Alla nya situationer skrämmer halvt slag på mig och all självsäkerhet är som bortblåst.

Nedan följer några tänkbara situationer och min alldeles strålande tolkning:

Exempel 1: Texas följer mig som ett plåster
Sara tolkar: Han är rädd och osäker och skygg och kommer aldrig någonsin att känna sig trygg.

Exempel 2: Texas bryr sig inte nämnvärt om mig utan traskar runt och nosar nyfiket på det mesta.
Sara tolkar: Jaha, då har vi helt förlorat kontakten. Vi kommer aldrig att kunna få den där fina hund-matte kontakten och mina förhoppningar om en tillgiven hund är totalt grusade.

Exempel 3: Texas sover tätt intill mig.
Sara tolkar: Han kommer aldrig att kunna vara ensam hemma.

Exempel 4: Texas rultar iväg och lägger sig lite längre ifrån.
Sara tolkar: Han har inget förtroende för mig.

Exempel 5: Texas vilar mycket.
Sara tolkar: Hjälp, jag har fått en apatisk hund!

Exempel 6: Texas springer runt som en speedad hamster.
Sara tolkar: Vilken hemsk matte jag är som inte kan ge honom ett bättre sätt att göra av med energi. Är jag för tråkig och understimulerande? Borde jag leka med honom? Träna lite enkel lydnad? Ta ut honom?

Javisst, jag överdriver. Och jag lovar att jag inte springer runt som ett hysteriskt och osäkert nervknippe med min lilla voffsing. Men det är inte utan att jag tycker att det är svårt. Jag vet att jag borde slappna av, och det kommer säkert med tiden, men hur lätt är det egentligen att ha ansvar för ett helt eget litet liv?