Sexual misunderstanding
Förresten!
En ganska rolig följd av kastreringen, som vi inte märkt av alls förrän igår, är andra hundars förvirring inför könsbestämmande av Texas. Är det en flicka? Njaee. Är det en pojke? Njaee.
Igår var vi dock på hundpromenad (en väldigt trevlig tradition vi påbörjat de senaste veckorna. Mer om det en annan gång) där en Australiensisk Terrier snabbt bestämde sig för att Texas var en tjej. Och inte vilket tjej som helst; Hans tjej!
Först var jag så jättenöjd över att se Texas springa runt med denna andra terrier i samma storleksklass. Allteftersom anade jag dock att Texas var långt ifrån lika nöjd som jag. Denna andra pojke följde Texas som ett plåster, slickade honom i örat, nosade i skrevet och försökte tillverka bebisar. Texas försökte bita ifrån men Ozzie (förföljaren) fattade inte piken.
Det värsta var när Texas försökte leka med en annan hund, en ung labradorkorsningsflicka, och Ozzie blev svartsjuk. Den unga flickan fick sig en rejäl känga och pep olyckligt. Texas såg minst lika olycklig ut men Ozzie var glad och nöjd över att åter ha Texas för sig själv.
Det blev en ganska intressant promenad. I slutet fick vi höra av en annan kastratägare att Ozzie förföljt deras hund på samma vis i början. Det blir spännande att se hur det fortlöper. Texas kan ju inte agera flickvän till alla hanar som fattar tycke. Tyvärr är Texas inte i bästa storlek för att riktigt kunna säga ifrån, så det får nog bli upp till matte att hålla kärlekskranka pojkar på avstånd. Jag minns ju hur det är att ha pojkar springande efter sig stup i kvarten. Det är ett hårt liv.
En ganska rolig följd av kastreringen, som vi inte märkt av alls förrän igår, är andra hundars förvirring inför könsbestämmande av Texas. Är det en flicka? Njaee. Är det en pojke? Njaee.
Igår var vi dock på hundpromenad (en väldigt trevlig tradition vi påbörjat de senaste veckorna. Mer om det en annan gång) där en Australiensisk Terrier snabbt bestämde sig för att Texas var en tjej. Och inte vilket tjej som helst; Hans tjej!
Först var jag så jättenöjd över att se Texas springa runt med denna andra terrier i samma storleksklass. Allteftersom anade jag dock att Texas var långt ifrån lika nöjd som jag. Denna andra pojke följde Texas som ett plåster, slickade honom i örat, nosade i skrevet och försökte tillverka bebisar. Texas försökte bita ifrån men Ozzie (förföljaren) fattade inte piken.
Det värsta var när Texas försökte leka med en annan hund, en ung labradorkorsningsflicka, och Ozzie blev svartsjuk. Den unga flickan fick sig en rejäl känga och pep olyckligt. Texas såg minst lika olycklig ut men Ozzie var glad och nöjd över att åter ha Texas för sig själv.
Det blev en ganska intressant promenad. I slutet fick vi höra av en annan kastratägare att Ozzie förföljt deras hund på samma vis i början. Det blir spännande att se hur det fortlöper. Texas kan ju inte agera flickvän till alla hanar som fattar tycke. Tyvärr är Texas inte i bästa storlek för att riktigt kunna säga ifrån, så det får nog bli upp till matte att hålla kärlekskranka pojkar på avstånd. Jag minns ju hur det är att ha pojkar springande efter sig stup i kvarten. Det är ett hårt liv.
That's my girl!
Nu har jag fått ur mig allt gnäll och vill jättegärna delge er våra framsteg och vår utveckling. Jag har tyvärr inte utvecklats särskilt mycket, så ni får hålla till godo med Texas. Till min stora glädje har jag fortsatt med hyffsat regelbunden fotografering trots att ni tyvärr inte fått ta del av dem här på bloggen. Nu är dock stunden kommen!
Först tänkte jag att jag skulle visa en bild på Texas "omarbetade nedre regioner" men sådant lämpar sig ju inte. Jag är i alla fall stolt över att kunna meddela att sköterskan var fantastiskt nöjd med läkningen då stygnen skulle tas bort. Det var roligt att det fanns något att vara nöjd över, då Texas beteende vid stygnsborttagning var allt annat än angenäm. Min personliga teori är att all manlighet redan hunnit gå ur kroppen. Texas skrek nämligen som en liten flicka/en stucken gris under denna, vanligtvis korta och smärtfria, procedur. Det krävdes tre personer för att hålla ner honom så pass att stygnen kunde plockas. Rätt imponerande för en sån liten hund, får man säga. Duktig flicka!
Den största omställningen som kastreringen förde med sig var väl Tratten. Texas accepterade dock denna konstiga huvudbonad relativt snabbt och lät inte den komma ivägen för andra viktiga händelser. Det var fortfarande inga problem (för honom) att hoppa upp och pussa matte i ansiktet, till exempel. Nog för att jag älskar att vakna av plastsmällar i ansiktet, men rätt snabbt längtade jag nog mer efter trattens försvinnande än vad Texas själv gjorde.
Det går inte att låta något så obetydligt som en plasttratt stå i vägen för något så viktigt som tvättsortering. Texas går att lita på i alla lägen!
Vad gäller lugnet vet jag inte om det finns så mycket att tillägga. I vissa situationer inbillar jag mig att udden av hans energinivå tagits bort, men det kan mycket väl vara önsketänkande. I början hade jag väl några sekunder av tvivel då jag sorgset konstaterade att jag skulle sakna min lilla vilde. Vilken tur då att vilden är kvar!
Något som däremot märks ganska tydligt är att han blivit en riktig gosehund! Förr hade han sällan ro att hålla sig stilla under några längre perioder, annat än vid sömn, men nu kan han gärna gosa upp sig på axeln eller i famnen och njuta en stund.
Förhoppningsvis är detta en bestående effekt av kastreringen.
Först tänkte jag att jag skulle visa en bild på Texas "omarbetade nedre regioner" men sådant lämpar sig ju inte. Jag är i alla fall stolt över att kunna meddela att sköterskan var fantastiskt nöjd med läkningen då stygnen skulle tas bort. Det var roligt att det fanns något att vara nöjd över, då Texas beteende vid stygnsborttagning var allt annat än angenäm. Min personliga teori är att all manlighet redan hunnit gå ur kroppen. Texas skrek nämligen som en liten flicka/en stucken gris under denna, vanligtvis korta och smärtfria, procedur. Det krävdes tre personer för att hålla ner honom så pass att stygnen kunde plockas. Rätt imponerande för en sån liten hund, får man säga. Duktig flicka!
Den största omställningen som kastreringen förde med sig var väl Tratten. Texas accepterade dock denna konstiga huvudbonad relativt snabbt och lät inte den komma ivägen för andra viktiga händelser. Det var fortfarande inga problem (för honom) att hoppa upp och pussa matte i ansiktet, till exempel. Nog för att jag älskar att vakna av plastsmällar i ansiktet, men rätt snabbt längtade jag nog mer efter trattens försvinnande än vad Texas själv gjorde.
Det går inte att låta något så obetydligt som en plasttratt stå i vägen för något så viktigt som tvättsortering. Texas går att lita på i alla lägen!
Vad gäller lugnet vet jag inte om det finns så mycket att tillägga. I vissa situationer inbillar jag mig att udden av hans energinivå tagits bort, men det kan mycket väl vara önsketänkande. I början hade jag väl några sekunder av tvivel då jag sorgset konstaterade att jag skulle sakna min lilla vilde. Vilken tur då att vilden är kvar!
Något som däremot märks ganska tydligt är att han blivit en riktig gosehund! Förr hade han sällan ro att hålla sig stilla under några längre perioder, annat än vid sömn, men nu kan han gärna gosa upp sig på axeln eller i famnen och njuta en stund.
Förhoppningsvis är detta en bestående effekt av kastreringen.
Still standing!
Älskade bloggvänner!
Tänk att ni är några tappra själar som minns mig och mitt lilla monster, min minst sagt sparsamma uppdatering till trots. Det värmer! Nästan så att jag känner mig som en Rock Star. Fast ändå inte alls, men ändå. Ni fattar.
Jag vet att ni helst vill läsa om min nykastrerade hund, men det skiter jag ju i. Jag vill hellre skriva om hur stressigt mitt liv är.
Trots vissa stunder av tvivel från min sida kan jag nog ändå konstatera att jag överlevt både skolstart och de tre(!!!) första tentorna. För er som kanske bara skummade igenom föregånende mening ber jag att få förtydliga:
Vi har hitills haft tre tentor! Plus ett grupparbete!
Jag som tidigare var van vid att den största stressen i mitt liv var att ta sig till sjukhuset lite då och då har fått mig en rejäl liten chock. Vad hände med att detta bara är en A-kurs? Vill de att alla psykologer ska bli utbrända innan de ens kommit igång?
Samtidigt skulle jag alltså ge min vackra vovve den bästa av förutsättningar. Vi kan nöja oss med att konstatera att jag haft det rätt hektiskt på sistone. Tyvärr är jag en person som helst satsar 120% på allt hon gör. Rätt ohållbart i längden. Jag brinner ju för psykologin så jag vill lägga all energi där! Samtidigt är Texas min ögonsten och jag vill satsa fullt på att ge honom allt han behöver. I don't do halvmesyrer. Alltså blir det till att känna sig otillräcklig på alla plan, vilket inte gynnar vare sig självkänsla eller prestation. Samtidigt är det ju så att I don't do sjukskrivning, men om jag inte passar mig hamnar jag där igen. Dags att agera psykolog åt sig själv för att uppmuntra till fler stunder av avslappning och eftertanke.
Nu är jag jättenyfiken; Hur gör ni andra som pluggar heltid och har hund?
Bollarna är borta!
Kära bloggvänner,
Igår var det så äntligen dags för den stora, livsavgörande förändringen i våra och Texas liv. Kastreringen. Jag hade föreläsning fram till klockan 16 och stressade sedan hem för att plocka upp vovve och möta sambon för att bli skjutsad till kliniken. Valet föll på Årsta Djurklinik då de, till skillnad från många, baserade priset på hundens vikt. Alltså föll den slutgiltiga notan på 1490:- inklusive tratt och smärtstillande tabletter. Nästan så att man kunde göra det lite oftare, bara för att det var så billigt. Hurra för det!
I alla fall. Jag hade förstås närvaro nog att dokumentera gårdagen då jag tänker mig att detta blir något att se tillbaka på och minnas med glädje.
"Åh, minns du när vi kastrerade lilla Texas? Tänk att han var så galen och hyper där innan, det kan man inte tro nu när han bara ligger som en trasa i soffan hela dagarna".
Ungefär så kommer det med största sannolikhet att låta om ett par år. Inte för att Texas visar några som helst tecken på begynnande slöhet, men det kommer nog.
Såhär såg Texas ut när han bad för sina bollars liv på väg till kliniken.
En filurig matte håller hårt i hunden som väldigt snart ska somna in.
Plötsligt blev hela kroppen tung och vovven sjönk så sakta ihop i en söt liten hög. Sambon och jag passade på att njuta av lugnet.
När vi fick hem vår lilla tuss var han inte så kaxig. Oj vad pömsig han var!
Han somnade mitt i rymningsförsöken!
När det väl var sängdags tänkte jag lyckligt att jag äntligen skulle få min första ordentliga nattsömn på flera veckor. Underbart med drogade hundar!
Tyvärr varade inte lyckan så länge. Texas tyckte nämligen att det var dags att vakna precis just då så han for runt som en liten dåre och hoppade upp och ner i soffan och sängen. Förmodligen inte att rekommendera för en nyopererad hårtuss.
Vi valde att ha honom instängd i vårt sovrum under natten så att han inte skulle springa runt lika mycket. Med jämna mellanrum vaknade jag alltså av att en tratt smällde mig i ansiktet eller att en frustrerad hund hoppade på min mage. Tratten var vi tyvärr tvungna att behålla på då han slickar såret så fort han bara kommer åt.
Enligt veterinären brukar hundar knappt bry sig om varken stygn eller tratt, men Texas tycks vara undantaget som bekräftar regeln. Vanligt är tydligen att man bara behöver tratt när han är ensam och obevakad, men tar vi av tratten springer han ifrån oss och kastar sig ner på rygg för att slicka. Efter några minuters jagande blir det till att sätta på tratten igen. Förhoppningsvis kliar det inte lika mycket när det läkt lite mer. Om inte annat rör det sig ju bara om tio dagar så vi ska nog överleva det också.
Nu blir det jättespännande att se om vi märker några förändringar framöver. När vi var ute imorse kissade han på andras fläckar i vanlig ordning så det beteendet är kanske befäst? Den som lever får se...
Hoppas ni alla får en underbar dag!
Igår var det så äntligen dags för den stora, livsavgörande förändringen i våra och Texas liv. Kastreringen. Jag hade föreläsning fram till klockan 16 och stressade sedan hem för att plocka upp vovve och möta sambon för att bli skjutsad till kliniken. Valet föll på Årsta Djurklinik då de, till skillnad från många, baserade priset på hundens vikt. Alltså föll den slutgiltiga notan på 1490:- inklusive tratt och smärtstillande tabletter. Nästan så att man kunde göra det lite oftare, bara för att det var så billigt. Hurra för det!
I alla fall. Jag hade förstås närvaro nog att dokumentera gårdagen då jag tänker mig att detta blir något att se tillbaka på och minnas med glädje.
"Åh, minns du när vi kastrerade lilla Texas? Tänk att han var så galen och hyper där innan, det kan man inte tro nu när han bara ligger som en trasa i soffan hela dagarna".
Ungefär så kommer det med största sannolikhet att låta om ett par år. Inte för att Texas visar några som helst tecken på begynnande slöhet, men det kommer nog.
Såhär såg Texas ut när han bad för sina bollars liv på väg till kliniken.
En filurig matte håller hårt i hunden som väldigt snart ska somna in.
Plötsligt blev hela kroppen tung och vovven sjönk så sakta ihop i en söt liten hög. Sambon och jag passade på att njuta av lugnet.
När vi fick hem vår lilla tuss var han inte så kaxig. Oj vad pömsig han var!
Han somnade mitt i rymningsförsöken!
När det väl var sängdags tänkte jag lyckligt att jag äntligen skulle få min första ordentliga nattsömn på flera veckor. Underbart med drogade hundar!
Tyvärr varade inte lyckan så länge. Texas tyckte nämligen att det var dags att vakna precis just då så han for runt som en liten dåre och hoppade upp och ner i soffan och sängen. Förmodligen inte att rekommendera för en nyopererad hårtuss.
Vi valde att ha honom instängd i vårt sovrum under natten så att han inte skulle springa runt lika mycket. Med jämna mellanrum vaknade jag alltså av att en tratt smällde mig i ansiktet eller att en frustrerad hund hoppade på min mage. Tratten var vi tyvärr tvungna att behålla på då han slickar såret så fort han bara kommer åt.
Enligt veterinären brukar hundar knappt bry sig om varken stygn eller tratt, men Texas tycks vara undantaget som bekräftar regeln. Vanligt är tydligen att man bara behöver tratt när han är ensam och obevakad, men tar vi av tratten springer han ifrån oss och kastar sig ner på rygg för att slicka. Efter några minuters jagande blir det till att sätta på tratten igen. Förhoppningsvis kliar det inte lika mycket när det läkt lite mer. Om inte annat rör det sig ju bara om tio dagar så vi ska nog överleva det också.
Nu blir det jättespännande att se om vi märker några förändringar framöver. När vi var ute imorse kissade han på andras fläckar i vanlig ordning så det beteendet är kanske befäst? Den som lever får se...
Hoppas ni alla får en underbar dag!
Kära blogg
Tack alla söta för ert stöd och era kommentarer i föregående inlägg. De senaste nätterna har jag, istället för att stänga in Texas i sovrummet med oss, låtit hela lägenheten vara tillgänglig även nattetid. Detta tycks ha gjort susen för lilla Texas som numer gärna växlar mellan att sova på vardagsrumsmattan och att sova under mattes täcke. Dessvärre flyger jag ur sängen i vild panik åtminstone ett par gånger om natten då vovven fått för sig att väcka hela huset med sina beskyddande skall, men sånt får man väl leva med. Sambon konstaterade missnöjt imorse att han föredrog nätterna när endast jag väcktes av Texas frustration istället för att, som nu, själv vakna ett par gånger av hysteriska skall och en sambo i språng.
Som tur är har han inget att säga till om!
Annars är det mest spännande på agendan framöver en viss liten händelse som sker nu på måndag klockan 16:45.
Jag har givetvis inga höga förhoppningar men skulle gärna få hem en pungkulslös, lugn, tillgiven och lydig liten hund som är totalt ointresserad av allt vad dofter, markeringar och kissfläckar heter. Är det så mycket begärt?
Min drömhund!
Som tur är har han inget att säga till om!
Annars är det mest spännande på agendan framöver en viss liten händelse som sker nu på måndag klockan 16:45.
TEXAS KASTRERING!!!
Jag har givetvis inga höga förhoppningar men skulle gärna få hem en pungkulslös, lugn, tillgiven och lydig liten hund som är totalt ointresserad av allt vad dofter, markeringar och kissfläckar heter. Är det så mycket begärt?
Min drömhund!
I need sleep!!
Detta blir ett kort och tråkigt inlägg. Jag behöver nämligen er hjälp!
Texas har aldrig varit mycket för att sova, men på sistone är det nästan löjligt. Visst kan han slappa på dagen och så, men nätterna fungerar inte som förr. Jag minns inte riktigt när jag sist fick sova en hel natt, men det var då rakt inte nyligen.
Det konstiga är att Texas är rumsren sen ett ganska bra tag tillbaka och han har aldrig några problem med att hålla sig en hel natt. Vi tar ut honom sent på kvällen.
Trots det ska han alltså böka och gnälla och kraffsa hela natten lång. Jag är inte helt förtjust i att behöva kliva upp ett par gånger varje natt. Trodde liksom att den tiden var förbi.
Jag är själv rätt övertygad om att det har med könsmognaden att göra. Han har blivit oroligare, gnälligare, nosigare, mer nyfiken och markerar som en dåre (endast utomhus, thank God!). Den dåliga sömnen har kommit i samband med övriga tecken på könsmognad. Trots logiken vill min hönsmammahjärna gärna få det till att det är mina studier och min bitvisa frånvaro som orsakat stress och sömnlöshet. Därför vill jag nu fråga er:
Sov era hundar dåligt när de blev könsmogna? Känner ni till någon vars hund sov dåligt under en period i samband med detta? Har vovvar helt enkelt svårare att hålla sig under den här perioden?
OERHÖRT tacksam för svar!
/Sömnlös Student
Texas har aldrig varit mycket för att sova, men på sistone är det nästan löjligt. Visst kan han slappa på dagen och så, men nätterna fungerar inte som förr. Jag minns inte riktigt när jag sist fick sova en hel natt, men det var då rakt inte nyligen.
Det konstiga är att Texas är rumsren sen ett ganska bra tag tillbaka och han har aldrig några problem med att hålla sig en hel natt. Vi tar ut honom sent på kvällen.
Trots det ska han alltså böka och gnälla och kraffsa hela natten lång. Jag är inte helt förtjust i att behöva kliva upp ett par gånger varje natt. Trodde liksom att den tiden var förbi.
Jag är själv rätt övertygad om att det har med könsmognaden att göra. Han har blivit oroligare, gnälligare, nosigare, mer nyfiken och markerar som en dåre (endast utomhus, thank God!). Den dåliga sömnen har kommit i samband med övriga tecken på könsmognad. Trots logiken vill min hönsmammahjärna gärna få det till att det är mina studier och min bitvisa frånvaro som orsakat stress och sömnlöshet. Därför vill jag nu fråga er:
Sov era hundar dåligt när de blev könsmogna? Känner ni till någon vars hund sov dåligt under en period i samband med detta? Har vovvar helt enkelt svårare att hålla sig under den här perioden?
OERHÖRT tacksam för svar!
/Sömnlös Student
