Texas och jag

Kära vänner,

Helgens brist på uppdatering har sina naturliga förklaringar. Dessa förklaringar är ej av hundkaraktär vilket ytterligare bidragit till brist på hundbloggande.

Som vissa av er säkert känner till hölls på lördagen den 24:e oktober det beryktade högskoleprovet. På nämnda prov skrev yours truly sitt högt önskade 1,7 POÄNG vilket innebär:







Alltså har helgen spenderats i förvånat lyckorus. Nu håller vi tummar, tår och tassar för att intagningspoängen inte har höjts!

Vi har blivit utmanade av snälla Patricia och Duke.


Kopiera detta till din blogg,
Utmana 5 personer och berätta det för dem, samt personen som utmanat dig.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.
Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn
som svar (förutom på fråga 1).

(Jag kör på mitt namn)

1. Vad heter du: Sara
2. Ett ord på fyra bokstäver: Sopa
3. Flicknamn: Sylvia
4. Pojknamn: Sören
5. Yrke: Servitris
6. Färg: Silver
7. Klädesplagg: Stumpbyxor
8. Mat: Spaghetti
9. Sak i badrummet: Stylingprodukter
10. Plats/stad: South Dakota
11. En orsak att vara sen: Sjukdom
12. Något man skriker: SPRING!
13. Film: Saw
14. Något man dricker: Saft
15. Band: Spice girls
16. Djur: Spindel
17. Gatunamn: Sysslomansgatan
18. Bil: Saab
19. Sång: Stronger

Alla rätt, eller vad säger vi?

Jag skickar utmaningen vidare till Tyson och Gänget, Elin och Enso, Spoil Me och Cecilia om ni har lust :).

Jag tar det här med morgonfräsch till en helt ny nivå.

Hundslem-dreads är det nya svarta.



Sara?

...all my troubles seemed so very not far away.

Gårdagen var alltså lite motig. Jag var väldigt sjuk i kroppen och Texas var lite sjuk i huvudet. Typ.
Morgonen var en kamp och jag hade inte långt till tårar ibland när jag bara ville sova och Texas bara ville tugga sönder lägenheten. Självklart inser jag ju att det var jag som gjorde allting värre genom att ha absolut noll tålamod och en något otrevlig röst.
Jag vet.
Jag skäms.
Dagen till ära hade min cykel, som varit inlämnad på reparation, blivit färdig att hämtas. Jag hade tänkt ta med mitt lilla underverk till voffsing, som vanligtvis sussar snällt i famnen när jag bär runt på honom. Helt problemfritt, med andra ord.

Försök 1: Efter en ordentlig liten rastning lyfter jag upp Texas för att ta honom de 50 metrarna till cykelgubben. Han sprattlar och gnäller (Texas, alltså, inte cykelgubben) och jag står stilla och håller honom tills han lugnat ner sig innan jag släpper ner honom.
Försök 2: Se försök 1
(Ett ögonblick, Texas bet precis sönder mitt tangentbord... )
Försök 3: Det slår mig att Texas förmodligen blivit en väskhund eftersom... ja, nej jag hade egentligen ingen orsak att tro det. Jag låter alltså den stackars hunden kliva ner i en minst sagt rymlig väska och provlyfter lite. Nemas problemas. I kanske två sekunder. Sen tycker Texas att det är dags att åter demonstrera att han faktiskt har fyra fullt fungerande ben och därför kan gå själv. Han hoppar ur väskan.
Försök 4: Som du vill, min lilla hund. På med koppel och ut genom grinden. Vi har ännu bara koppeltränat ordentligt en endaste gång utanför gården, vilket är anledningen till att detta kom som nummer fyra i försöken att ta sig till den där jäkla cykeln. Anyway. Som för att håna mina tidigare försök trippar Texas gatan fram som ett litet koppelgeni. Två gånger är det något väldigt intressant på andra sidan något igenomkrypbart staket men annars gick det över förväntan. HÖGT över. Hemvägen var om möjligt ännu mer fantastiskt då jag skulle balansera hund och cykel. Smärtfritt!

Sedan somnade han en stund på min axel med nosen insnuttad under min haka.


Tur för dig att du är så himla söt, lilla monster. Särskilt när du sover!

Morgonens hysteri är genomlevd och nu sussar han sött vid mina fötter. Han är ju så härlig, jag bara önskar att jag kunde göra det lite roligare för honom så att han slipper ta till gnag på skor och annat. Ska man låta honom vara och hoppas på att han tröttar ut sig själv eller ska man erbjuda konkreta sysselsättningar? Ska man försöka få honom att göra av med all energi ute? Hur gör ni med era valpar?

Något jag skulle önska att jag kunde göra lite oftare är miljöträning. Det känns som att Texas ändå har outsinlig fysisk energi och att man därför skulle satsa lite mer på den mentala biten. Hitills har jag främst haft honom i famnen de gånger han ej orkat/kunnat gå själv, men det är inte helt idealiskt. Dels har man ingen arm fri till att göra något annat och dels blir det konstigt och tungt. Jo, han väger bara 1,9 kg, men jag har varit mer eller mindre sängliggande sen i april och är lika stark som kokt spaghetti. En väska skulle också bli som en slags portabel trygghet, förutom mig själv.
Trots att en väska vore ett välkommet inslag är det också lite som tar emot. För det första har Texas fyra egna små ben som faktiskt fungerar alldeles utmärkt och man vill ändå att det mest naturliga transportsättet ska vara gång, så långt det nu är möjligt. För det andra finns det redan alltför många fördomar mot småhundar. Jag vill inte ses som ännu en liten tjej med en levande, luden accessoar. Å andra sidan är det viktigare för mig att välja det som funkar bäst för mig och Texas, än att måna om mitt rykte.

Ponera då att ett väskinköp vore att föredra. Vad väljer man?! Det finns så sanslöst många underbara alternativ.
Mina krav är väl kvalitet, stilren och praktisk design samt diskreta färger. Rosa, puffiga och fluffiga saker är alltså inte aktuellt. Väskan bör ha extra fack så att man slipper släpa med sig ytterligare en handväska. Det ska också finnas möjlighet för hunden att sticka ut huvudet.
Snälla Anna på Posh Pooches säljer väskan ovan, en dröm i mörkbrun mocka, för 1495:-. Den är så snygg att jag skulle kunna tänka mig att använda den även utan hund. Nackdelen är väl priset och det faktum att jag har lite svårt att se min Sambo gå runt med den på armen. Å andra sidan betvivlar jag att han någonsin kommer att visa sig med hund i väska, så det är kanske inget att anpassa sig efter.


Även denna snygging finns hos Anna på Posh Pooches och blir din för 1199:-.


Denna var lite småtuff. Eller så var den klumpig och ganska ful? Jag är inte helt säker...
Finns hos Grand-Prix för 339:-.


Konstigare än såhär kanske det inte behöver vara? Enkel, billig och tråkig. Kostar 245:- hos Grand-Prix.


En underbar väska för 1098:- (storlek XS) hos Doggie. Ett plus, förutom designen, är att väskan är godkänd av de flesta flygbolag.


Praktiskt väska för 599:- hos Doggie.

En ganska söt och enkel väska av märket Hurtta för 300:- hos Spoiled Dog.
Finns även i en mörkare, nästan svart, färg som skulle passa oss lite bättre. Ett klart prisvärt alternativ.

Ja, först måste man väl bestämma sig hur pass viktig denna väska skulle vara. Det känns rätt dumt att lägga en tusing på något man bara tänker använda ett fåtal gånger under valptiden.
Ni med hundväskor, hur resonerar ni? :)

... är han, min hund. Jag är fortfarande inte helt hundra på hur jag ska lyckas kanalisera denna sprudlande energi på bästa möjliga sätt, men jag jobbar på det.

Hitills idag har jag...

...busat med honom i löven


...distraherat honom med ett ben ett snöre


...skräpat ner lägenheten med leksaker att tugga på


... byggt en mur mellan honom och skorna (tur att vi flyttar snart, det finns kartonger till allt!)

Och än är dagen inte över.

God morgon!

Idag lät Texas mig sova ända till 8.20 på morgonen. Vadan detta? Börjar han bli rumsren? Tanken känns för ljuvlig för att ens våga tänkas.
Han väckte mig genom att tvätta mitt hår. Fråga mig inte varför, men den lilla knäppisen tycks ha fattat tycke för mina små tussar till hårsvall. Att sova på mattes huvud med håret i munnen är mysigt, tycker Texas. Ibland kan man även försöka släpa runt på matte genom att ta ett stadigt tag i håret. Ganska praktiskt.
Imorse var det dock dags för en uppfräschning, tyckte han, och tog snällt på sig uppgiften.
Det bästa är ju att det är gratis också. Allt gratis är gott, som jag brukar säga.

Vilken kille!


Endast en hundtvätt senare.

Här slappar jag hela dagarna. Biting is not my thing.


Peek-a-Boo

Allt är glömt!
Texas är den mest underbara hund jag kan tänka mig och jag skulle inte byta honom mot alla lugna valpar i världen!

Idag har Texas jobbat hårt för att kompensera för hur fantastiskt bra vi haft det i helgen.
En typisk minut har kunnat se ut såhär:

1. Texas biter mig i handen.
2. Texas gnager på stolen.
3. Texas släpar runt på valfri sko.
4. Texas gnäller.
5. Texas drar i mina kläder.
6. Texas försöker sno min frukost.

Jag försökte uppbåda all världens tålamod men till slut kunde jag inget annat göra än att hota med detta:




Det gjorde verkligen susen! Nu sover han lugnt...

Sambon var borta under gårdagskvällen och Texas och jag fick då erbjudande om att spendera natten hos föräldrarna.
Föräldrar = hus med tomt = smidigare kissrundor = mindre jobbiga nätter.
Svaret var givet.
(Trots att jag först hade ett svagt ögonblick då jag befarade att Texas utveckling skulle hämmas av att hans matte utsätter honom för nya miljöer i en för snabb takt.)

Jag packade alltså en stor väska med alla möjliga förnödenheter samt fyllde hans lilla bur/väska/hus med leksaker och handdukar och allt möjligt tryggt. Här skulle ingenting lämnas åt slumpen!
Självklart visade sig mina preparationer fullständigt nödvändiga då min lilla hund glatt skuttade runt i sitt nya temporära hem och slickade på alla familjemedlemmar. Min famn fanns alltid i beredskap, skulle han behöva ett tryggt gömställe, men behovet fanns liksom inte.


Min "osäkra" hund kör ett trägolvsrally

Det mest spännande var ändå att se hur lillasysters katt Kira skulle reagera på vårt senaste nytillskott. När jag tidigare tog hem min dagmattehund var hon allt annat än välkomnande och fräste så fort hunden vågade sig i närheten av henne.
Med Texas gick det bättre. Han är uppvuxen med katter som villigt lät sig hoppas på och lekas med. Alltså blev han överlycklig när han upptäckte feta Kira i föräldrarnas kök.


Det framgår tyvärr inte av bilden, men Kira är enorm! Det är nästan så att jag tror att hon ska mosa mig när hon kommer släpandes. Texas kändes som en prick i jämförelse.


På något sätt tror jag ändå att Kira uppfattade att Texas är en bebis. Hon fräste inte en enda gång åt honom utan visade till och med prov på nyfikenhet (!!) och visst intresse. När Texas blev alltför ivrig daskade hon till honom med tassen, men inte alls med samma intensitet som hon använde till den andra hunden. Texas verkade heller inte ta särskilt illa upp av hennes daskar utan såg det mer som en förklaring till varför katten inte ville leka just nu.
Det här kan bli bra. Jag ser redan julkorten framför mig, där de ligger och sover tillsammans i samma lilla säng.


En fet katt

Här kommer bilderna, färska från mammsens kamera.


Något suddig valp i gräs


Anonym (syster) och jag busar med plutten


Sambo och Texas ignorerar varandra

Vanligtvis är man mer fokuserad på Texas och hur söt han är när han skuttar/springer/vilar/äter gräs/ kissar etc. än att stå redo med kameran. Så var även fallet här.

Idag fyller vår stora pojke 10 veckor! Kan man ens bli så gammal?
Dagen till ära var det också dags att kolla vikten. 1,9 tunga kilo ligger han på nu. Han blir med största sannolikhet en sån hund som man kan känna sig helt trygg med om nätterna i skogen.

Eftersom man bara fyller 10 veckor en gång i livet så är det inte mer än rätt att fira med lite presenter (trots att matte tycker att det är så tråkigt att handla till sin lilla vovve).


En puppia-sele har jag uppfattat som hundvärldens modemåste.

Snälla Linda på Spoiled Dog har ett helgerbjudande där man får ett koppel på köpet vid beställning av valfri sele. Känns inte det lite "meant to be" på något sätt? Jag tänker svart, för att skapa någon slags harmoni mellan den svarta nosen och fläcken på svansen.

Som de flesta hundägare säkert känner igen så är det inte alls roligt att shoppa till sin hund. "Åh nej, behöver han ett nytt halsband?", brukar jag tänka.
Faktum kvarstår dock att de har sina små behov och då är det bara att ställa upp! Efter en härlig runda på gräsplätten var det alltså dags för butiksbesök.

Först ut var en söt affär någonstans i Boländerna som heter Fyrislund Katt och Hund där trevlig personal beundrade Texas och gav honom en enorm (relativt sett) valpgodis. Där införskaffades ett halsband i brunt läder och nästan en väska. Sambon tyckte att väskan kändes väldigt Paris Hilton, så vi avvaktar. Jag ser nämligen precis ut som Paris i vanliga fall och skulle jag köpa väskan skulle det nästan bli lite väl jobbigt, så jag förstår honom ju såklart. Sen att väskan var beige-randig och kändes mer tant än bimbo är ju en helt annan femma. Halsbandet kändes i alla fall som en värd investering (42:-) och är ett stort steg i rätt riktning med tanke på hur vi föreställer oss vår stora Texas i svart skinnhalsband med nitar.


Snygg hund i snyggt halsband.


Oskyldig och söt

Efter att ha handlat klart på djuraffären var vi förstås helt slut och trötta på allt vad hundsaker heter, men Texas tvingade oss att åka vidare till Rusta för att utöka leksakssamlingen.


Detta blev resultatet av två minuter på Rusta.

Jag har alltid varit lite anti flexikoppel och liksom tyckt att man borde klara hunden med vanligt koppel istället för att låta den luffsa runt helt efter egna önskemål. Till valp känns det dock lite annorlunda. Jag vill inte köra hardcore-koppelträning med honom ändå, utan helst bara kunna hålla koll på honom medan han får utrymme att utforska lite på egen hand. Bra tänkt, tyckte jag, fram till att jag provade det. Nog för att Texas är stor och stark, men det är faktiskt lite mycket begärt att kunna rubba ett trögt flexikoppel. Som sagt, tanken var god...

Sedan blev det en liten leksak. Leksaker kan man aldrig ha för mycket av tycker matte, som gärna är lite selektiv med vad som känns okej för Texas att bita på (möbler och kroppsdelar hör ej till nämnd kategori).


Texas and leksak in action

Det blev även en grön dörrmatta!
"Hur tänkte hon där?", kanske ni undrar. Jo, jag har fått en släng av MacGyver-geni och köpte denna som ett hjälpmedel i rumsrenhetsträningen. Hello gräsmatta, liksom! Texas har nämligen inte helt fått in det här med att nattkissande (eller innekissande rent generellt) bör ske på tidningarna som matte så fint dekorerat golvet med. Istället fungerar hela lägenheten som temporär toalett när det kniper. Smidigt, tycker Texas.
Nu är det dock slut med olyckor! Planen är att Texas genast fattar tycke för vår nya inomhusgräsmatta. Självklart förstår han att detta är den nya toaletten och varje natt när han inte kan hålla sig traskar han vackert dit och uträttar behoven för att sedan lugnt sova vidare. Härligt!

Dagen har bjudit på många lyckade ögonblick.

1. Texas sov till kl 9 (!!!) med endast en kissrunda under natten. Utvilad matte = success!
2. Texas var seg under fömiddagen och låg hellre och gosade än rusade runt och tuggade på saker.
(Nackdel: Jag var övertygad om att han var döende och kunde alls inte njuta av lugnet. När han väl var sitt vanliga själv igen ångrade jag mig...)
3. Jag och plutten gick till en inhängnad gräsplätt i närheten där han kunde få springa fritt och utforska världen.
4. På denna fantastiska gräsplätt skötte sig min Texas alldeles fantastiskt exemplariskt. Vi "tränade" lite inkallning och det fungerade över förväntan. Det var så härligt att se honom njuta!
5. När vi befann oss på denna fantastiska gräsplätt kom min mamma och syster förbi. Texas var som ett enda charmknippe och fortsatte med sitt exemplariska uppförande. Stolt matte!
6. Flera hundar gick förbi och var väldigt nyfikna på min vilda bebis, men Texas hade bara koll på mig och verkade inte berörd av sin fanclub. Idol, nästa?
7. Vi har shoppat!

Mamma skötte fotograferingen så förhoppningsvis kommer härliga valpbilder i gräs framöver.


Valp i gräs från en annan dag.

Okej, jag vet att ungdomar nuförtiden har sex vid en väldigt låg ålder, men två månader?
Känns inte det lite... extremt?

Jag vill inte låta mossig, men jag önskar faktiskt att Texas velat vänta lite längre. Är han verkligen redo för ett sånt stort steg?


Älskade Texas, du vet att jag stöttar dig i allt... men har du verkligen tänkt igenom det här?


Är du säker på att ni båda var med på det? Spiltus (hästen) ser inte helt nöjd ut.


Men herregud, sånt där är du för ung för att ens känna till!

Eftersom jag sedan tidigare bara har erfarenhet av något äldre hundar har det varit lite svårt för mig att veta riktigt hur jag hanterar min fina lilla krabats överskottsenergi.

Ska jag leka och busa och leka och busa tills han (förhoppningsvis) faller ihop i en hög?
Nej, det ska jag nog inte. Internet är min bästa vän nuförtiden och genom olika forum och artiklar har jag bildat mig en lite bättre uppfattning om dessa små liv.
Precis som många skriver så har även jag märkt att plutten bara blir än mer hyper av att jag busar till det med honom. Han blir inte trött - han blir speedad!

Lösning: Hjärngympa!
Det känns helt perfekt, särskilt som jag fått för mig att min Texas är den mest intelligenta och lättlärda hunden någonsin. (Trots att han inte alltid visar det.)
Självklart får man hålla det på en nivå där det bara handlar om att ha roligt. Valpen kan inte ännu förstå saker på samma sätt som en vuxen hund och det är viktigt att ha det i åtanke. Lägg övningarna på en nivå som passar och se till att berömma rikligt!

Några google-sök senare hittade jag en mängd bra tips på vad man kan göra:
1. Gömma en godis som hunden får leta/spåra upp. Öka svårigheten efterhand.
2. En variant på inkallning är att ha hunden lös (förslagsvis på en plats utan mycket störning i början). När du märker att hunden inte riktigt är uppmärksam på dig lägger du en godis på marken bredvid dig och börjar böka lite runt den. Troligtvis får detta din hunds uppmärksamhet och då du märker att han reagerat/är på väg mot dig så säger du "kom" eller "hit" eller vad ni nu vill använda för kommando. När han kommit fram får han äta upp godiset som belöning. Förhoppningsvis får detta honom att alltid vilja hålla lite extra koll på dig eftersom du är en mästare på att hitta godisar!
3. Låt valpen öppna saker för att komma åt en godis. Göm godisen under kastrullock, bunkar, i toapappersrullar, under större kartonger eller kanske, för att riktigt klura till det; under en genomskinlig hink.
4. Klickerträna din valp från ett tidigt stadie. Träna in olika enkla kommandon som sitt, ligg, stanna, varsågod och använd dem i ert dagliga liv. Detta gör valpen lite mer uppmärksam på dig, eftersom du ibland kommer med roliga förslag bara sådär!
5. Lär valpen att hjälpa till lite i hemmet. Hundar är från början beroende av att ha en uppgift och känna sig viktiga, så att lära honom att utföra små sysslor hemma kan bli roligt för både dig och vovven. Ett roligt tips är att lära honom att hämta strumpor och lägga dem i tvättkorgen.
6. Gör små minivarianter på en agilitybana hemma. Glöm inte att låta det vara på valpnivå och utan större krav. Det ska vara roligt!
7. Om du är sjuk eller trött och inte riktigt orkar styra upp en ordentlig aktivitet kan du kasta ut en näve foder/godisar i gräset och låta din hund spåra upp dem.

Ännu ett alternativ för att trötta ut den lilla plutten är att ta med honom till nya miljöer och låta honom sitta passiv för att ta in allt. Detta bör man dock ta det lite lugnt med i början när valpen ändå har fullt upp med alla nya intryck.

Nu känner jag mig peppad till tusen! Vårt första och största mål blir att lära in "loss" istället för "drag/spring och göm".
Vad blir ert?


Vad sjutton är det här för något?


Godis?


SCORE!

Det här med valp är så svårt, tycker jag. Det är, som sagt, min första.
Jag var väl förberedd. Hade viss erfarenhet. Spänd. Nyfiken.
Nu känner jag bara: Nä.
Alla nya situationer skrämmer halvt slag på mig och all självsäkerhet är som bortblåst.

Nedan följer några tänkbara situationer och min alldeles strålande tolkning:

Exempel 1: Texas följer mig som ett plåster
Sara tolkar: Han är rädd och osäker och skygg och kommer aldrig någonsin att känna sig trygg.

Exempel 2: Texas bryr sig inte nämnvärt om mig utan traskar runt och nosar nyfiket på det mesta.
Sara tolkar: Jaha, då har vi helt förlorat kontakten. Vi kommer aldrig att kunna få den där fina hund-matte kontakten och mina förhoppningar om en tillgiven hund är totalt grusade.

Exempel 3: Texas sover tätt intill mig.
Sara tolkar: Han kommer aldrig att kunna vara ensam hemma.

Exempel 4: Texas rultar iväg och lägger sig lite längre ifrån.
Sara tolkar: Han har inget förtroende för mig.

Exempel 5: Texas vilar mycket.
Sara tolkar: Hjälp, jag har fått en apatisk hund!

Exempel 6: Texas springer runt som en speedad hamster.
Sara tolkar: Vilken hemsk matte jag är som inte kan ge honom ett bättre sätt att göra av med energi. Är jag för tråkig och understimulerande? Borde jag leka med honom? Träna lite enkel lydnad? Ta ut honom?

Javisst, jag överdriver. Och jag lovar att jag inte springer runt som ett hysteriskt och osäkert nervknippe med min lilla voffsing. Men det är inte utan att jag tycker att det är svårt. Jag vet att jag borde slappna av, och det kommer säkert med tiden, men hur lätt är det egentligen att ha ansvar för ett helt eget litet liv?

Jag har en känsla av att jag misslyckats med att förmedla vem som äger vad i vårt hem...

Idag kom mammsen förbi en sväng. Jag är ganska så säker på att det bara var för min skull, helt oberoende av att jag har jordens sötaste lilla hårboll här hemma.

Mamma har precis varit i London och kom hem med en fin present. Mina frusna tår söker alltid nya sätt att värma sig på så detta var mer än välkommet!


De är rosa och allting. Paris Hilton, watch out!


I vår familj delar vi allt!


Får matte en toffel så får vovven ett snöre.


Det är ju inte mer än rätt, egentligen.

Det var, som sagt, inte det enklaste att få Sambon att inse det fantastiska med att ha hund. Därför var det otroligt viktigt att jag då presenterade alla fördelar på ett ärligt sätt.
Möjligen har jag överdrivit vissa saker en aning på föjande punkter:

1. Små hundar är billigare i drift (lite beroende på hur många väskor och leksaker man tycker att den behöver)
2. Man behöver inte alltid köpa de dyraste matsorterna (men det gör man ju ändå, av oro för att plutten ska bli dålig i magen)
3. Jag ska ta större delen av ansvaret; du kommer knappt att märka honom om du inte vill (förutom när han gnäller mitt i natten eller klättrar på dig på morgonen eller galopperar runt i lägenheten vid 7-snåret. Väldigt diskret)
4. Alla småhundsägare hållar faktiskt inte på med hundkläder och annat larvigt (om inte det är så att den lilla voffsingen fryser och faktiskt måste ha en liten jacka. Och en tröja. Och en till. Och kanske ett nytt halsband...)






Tur då att vår lilla voffsing får plats i en raggsocka!