Förresten!
Ni har ju varit så himla bra många gånger när jag behövt lite råd och stöd. Nu tänkte jag åter be om samma tjänst. Jag surfar runt rätt mycket och letar efter lydnadsövningar och kontaktövningar som man kan göra hemma, men det är lite svårt att hitta.
Har ni några tips?
Vad gör ni för att stärka kontakten med er voffsing?
Några små knep att göra när man har en halvtimme över?
Något att tänka på under promenaden?
Alla tips mottages med enorm tacksamhet.
Dancing in the street
Har ni några tips?
Vad gör ni för att stärka kontakten med er voffsing?
Några små knep att göra när man har en halvtimme över?
Något att tänka på under promenaden?
Alla tips mottages med enorm tacksamhet.
Dancing in the street
Mer och mer
Efter en lång svacka där fokus legat på hälsa och skola har nu Texas träning äntligen kommit upp på kartan igen. Jag har liksom alldeles saknat motivation, inspiration, kunskap och ork. Visst har vi småtränat och visst har Texas tagit upp en stor del av min tid, men det har liksom inte känts på topp. På sistone hade det dessutom blivit extra dåligt då Texas dragit och slagit dövörat till då han varit lös. Inte OK. Givetvis tog jag det som en karl, min vana trogen, och grät faktiskt bara pyttelite över att min hund var förstörd och jag var värdelös som matte. Inga konstigheter.
Sedan inträffade dock händelsen som förändrade våra liv. Eller något lika dramatiskt.
I vår trappuppgång bor det för närvarande fem hundar, inklusive Texas. Detta låter ännu mer fantastiskt när man konstaterar att vi bara är tre hundägare. Här bor alltså en tjej som har tre hundar. TRE!!! Två Pomeranians och en Schäfer. Hur naturlig blandning som helst. Men det fantastiska är inte att hon har tre hundar, även om det är rätt fantastiskt och anmärkningsvärt när man tänker efter, utan det faktum att hon har stenkoll på sina hundar. Jag har alltid fyllts av en känsla av skräckblandad förtjusning när jag ser henne och hennes lilla entourage. Själv kan jag inte hålla reda på en hund, men det är ju en annan femma.
Häromdagen, jag tror att det var i förra veckan, fick jag ett av mina sedvanliga utbrott då jag förbannade Texas beteende och min kompetens som hundägare. Helt i vanlig ordning, alltså. I samma veva bestämde jag mig också för att svälja min heder och fråga denna makalösa granntös (som förövrigt aldrig hälsat tillbaka då vi mötts på diverse platser) hur hon får sådan fantastisk pli på vovvarna.
När jag sedan nästa morgon stöter på hela ekipaget i trappuppgången känns det ödesbestämt och jag hasplar smidigt ur mig något om att hon är fantastisk och att jag vill bli som hon. Lika cool som vanligt.
Detta var dock början på något mycket fint.
Vi gjorde sällskap på morgonpromenaden och hon delade med sig av tips och knep. Som egentligen inte alls var tips och knep utan mest bevis på stor kunskap och mycket träning. Jag agerade svamp och sög åt mig all info jag kunde få i mig. En av de saker som är mest fantastisk med henne (herregud, jag börjar ju låta besatt!) är att hon, liksom jag, är av den åsikten att även små hundar ska tränas. Sen har ju hon kommit steget längre där... I alla fall. Hon berättade att hon ofta får sneda blickar och sura kommentarer då hon anländer med sina små Pomeranian-bollar i tävlingssammanhang men att kommentarerna oftast tystnar när hon och en boll går och vinner! Hur kul är inte det? Väldigt kul är det, minsann.
Det var alltså hon som fick mig inspirerad igen och även hon som drog med mig till Brukshundklubben. Till min stora glädje är det inte bara jag som inspireras utan hon berättade att jag, med min (lätt maniska) entusiasm, började få igång hennes intresse på nytt. Fint med utbyte.
Nu närmast är planen förstås vidare träning. Jag hoppas att kunna göra onsdagsträningarna till rutin. Dessutom har jag träffat världens bästa träningskompis och vi är mer än peppade att ta tag i våra hundar på riktigt. Mer om det i ett annat inlägg för nu kommer snart sambon hem med MAT!
Hoppas ni får en riktigt trevlig fredagskväll!
Sedan inträffade dock händelsen som förändrade våra liv. Eller något lika dramatiskt.
I vår trappuppgång bor det för närvarande fem hundar, inklusive Texas. Detta låter ännu mer fantastiskt när man konstaterar att vi bara är tre hundägare. Här bor alltså en tjej som har tre hundar. TRE!!! Två Pomeranians och en Schäfer. Hur naturlig blandning som helst. Men det fantastiska är inte att hon har tre hundar, även om det är rätt fantastiskt och anmärkningsvärt när man tänker efter, utan det faktum att hon har stenkoll på sina hundar. Jag har alltid fyllts av en känsla av skräckblandad förtjusning när jag ser henne och hennes lilla entourage. Själv kan jag inte hålla reda på en hund, men det är ju en annan femma.
Häromdagen, jag tror att det var i förra veckan, fick jag ett av mina sedvanliga utbrott då jag förbannade Texas beteende och min kompetens som hundägare. Helt i vanlig ordning, alltså. I samma veva bestämde jag mig också för att svälja min heder och fråga denna makalösa granntös (som förövrigt aldrig hälsat tillbaka då vi mötts på diverse platser) hur hon får sådan fantastisk pli på vovvarna.
När jag sedan nästa morgon stöter på hela ekipaget i trappuppgången känns det ödesbestämt och jag hasplar smidigt ur mig något om att hon är fantastisk och att jag vill bli som hon. Lika cool som vanligt.
Detta var dock början på något mycket fint.
Vi gjorde sällskap på morgonpromenaden och hon delade med sig av tips och knep. Som egentligen inte alls var tips och knep utan mest bevis på stor kunskap och mycket träning. Jag agerade svamp och sög åt mig all info jag kunde få i mig. En av de saker som är mest fantastisk med henne (herregud, jag börjar ju låta besatt!) är att hon, liksom jag, är av den åsikten att även små hundar ska tränas. Sen har ju hon kommit steget längre där... I alla fall. Hon berättade att hon ofta får sneda blickar och sura kommentarer då hon anländer med sina små Pomeranian-bollar i tävlingssammanhang men att kommentarerna oftast tystnar när hon och en boll går och vinner! Hur kul är inte det? Väldigt kul är det, minsann.
Det var alltså hon som fick mig inspirerad igen och även hon som drog med mig till Brukshundklubben. Till min stora glädje är det inte bara jag som inspireras utan hon berättade att jag, med min (lätt maniska) entusiasm, började få igång hennes intresse på nytt. Fint med utbyte.
Nu närmast är planen förstås vidare träning. Jag hoppas att kunna göra onsdagsträningarna till rutin. Dessutom har jag träffat världens bästa träningskompis och vi är mer än peppade att ta tag i våra hundar på riktigt. Mer om det i ett annat inlägg för nu kommer snart sambon hem med MAT!
Hoppas ni får en riktigt trevlig fredagskväll!
Såhär roligt kan det se ut när man lämnar hundtäcket hemma innan man åker till föräldrarna, bara för att märka att det är livsfarligt svinkallt ute. Är man lite kreativ så löser man detta dilemma genom att ta en benlinda (häst) och linda in hunden. Snygg va?
(Dessvärre lindade vi även in snoppen så vi blev tvungna att slänga hela lindan efter halva promenaden)
Small update
Hej mina vänner!
Hur mår ni?
Är ni kvar?
Jag har precis läst ett kapitel för mycket (mot vad jag planerat) i psykologiboken och kände därför att det var dags för en stunds bloggande. Det har nämligen hänt en hel del på hundfronten på sistone. Helt klart nämnvärt. Svårigheten ligger i var jag ska börja...
En stor händelse är att vi gått med i Uppsala Brukshundklubb. "Jamen det var väl på tiden", tänker ni säkert. "Där hör ni helt klart hemma", är förmodligen ytterligare en tanke som kläcks. På den första punkten är jag tvungen att hålla med er (på den andra punkten tror jag nog att alla andra medlemmar på brukshundklubben är av annan mening, men vem bryr sig?). Jag vill gärna fråga mig själv varför vi inte varit dit tidigare, men det vore ju lite töntigt eftersom jag såklart redan vet svaret. Vi har ju för sjutton knappt känt till stället! Än mindre vetat var det legat, vad det kostat, hur det funkar eller om det ens är bra. "Nej, då är det ju mycket bättre att traggla runt hemma utan att ens komma någon vart", kanske ni tänker. Sluta upp med dessa tykenheter! Jag är hundägare för första gången och jag lär mig nya saker varje dag. Till nästa hund kommer jag garanterat att ändra på mycket, var så säkra, men just nu återstår bara att göra om och göra rätt!
Förövrigt gick vår första onsdagsträning inte som man skulle önska, men helt okej med tanke på omständigheterna. Texas var förstås alldeles till sig och blev både blind och döv inför mattes fåfänga försök till lydnad. Resten av gänget trippade runt med sina rottisar, vars blickar inte vek en tum från mattes/husses ansikte, men jag låter sällan sådant bekomma mig. Ensam är stark, brukar jag köra. Stenhårt. Jag kan eventuellt ha fått något ynka slag av vemod och undrat varför min värdelösa ledarställning inte ger så mycket som en blick från min hund, men det måste ha varit i ett ytterst kort ögonblick av svaghet.
Jag vill dock be att få lista några enormt trevliga aspekter av vår onsdagsträning:
Här ser ni problemet med att blogga så pass sporadiskt som jag numer gör; att återge den senaste oombloggade tiden kan sällan göras i ett samlat inlägg. Det blir lätt så att jag klämmer in alla detaljer jag bara kan, istället för att kortfattat redogöra för den senaste tidens samlade erfarenheter. Jag får jobba lite på det. Tills vidare är det väl bara för mig att sätta igång med nästa inlägg som behandlar nästa erfarenhet. Något att se fram emot!
Hur mår ni?
Är ni kvar?
Jag har precis läst ett kapitel för mycket (mot vad jag planerat) i psykologiboken och kände därför att det var dags för en stunds bloggande. Det har nämligen hänt en hel del på hundfronten på sistone. Helt klart nämnvärt. Svårigheten ligger i var jag ska börja...
En stor händelse är att vi gått med i Uppsala Brukshundklubb. "Jamen det var väl på tiden", tänker ni säkert. "Där hör ni helt klart hemma", är förmodligen ytterligare en tanke som kläcks. På den första punkten är jag tvungen att hålla med er (på den andra punkten tror jag nog att alla andra medlemmar på brukshundklubben är av annan mening, men vem bryr sig?). Jag vill gärna fråga mig själv varför vi inte varit dit tidigare, men det vore ju lite töntigt eftersom jag såklart redan vet svaret. Vi har ju för sjutton knappt känt till stället! Än mindre vetat var det legat, vad det kostat, hur det funkar eller om det ens är bra. "Nej, då är det ju mycket bättre att traggla runt hemma utan att ens komma någon vart", kanske ni tänker. Sluta upp med dessa tykenheter! Jag är hundägare för första gången och jag lär mig nya saker varje dag. Till nästa hund kommer jag garanterat att ändra på mycket, var så säkra, men just nu återstår bara att göra om och göra rätt!
Förövrigt gick vår första onsdagsträning inte som man skulle önska, men helt okej med tanke på omständigheterna. Texas var förstås alldeles till sig och blev både blind och döv inför mattes fåfänga försök till lydnad. Resten av gänget trippade runt med sina rottisar, vars blickar inte vek en tum från mattes/husses ansikte, men jag låter sällan sådant bekomma mig. Ensam är stark, brukar jag köra. Stenhårt. Jag kan eventuellt ha fått något ynka slag av vemod och undrat varför min värdelösa ledarställning inte ger så mycket som en blick från min hund, men det måste ha varit i ett ytterst kort ögonblick av svaghet.
Jag vill dock be att få lista några enormt trevliga aspekter av vår onsdagsträning:
- Texas skällde inte en endaste gång, trots att flertalet andra hundar gjorde det. Hurra!
- Texas var fantastisk med att sitta-stanna, trots att man såg hur hela kroppen skrek "SPRING"
- Jag fick öka ansträngningarna för att få min hunds fokus. Det var bra för mig
- Jag blev inspirerad av alla andra som hade så fin pli på min hund
- Jag kände mig duktig fär att jag, min pyttehund till trots, faktiskt vill träna mer seriöst. Andra bruksmänniskor kunde kanske uppskatta det istället för att sända onda blickar
Här ser ni problemet med att blogga så pass sporadiskt som jag numer gör; att återge den senaste oombloggade tiden kan sällan göras i ett samlat inlägg. Det blir lätt så att jag klämmer in alla detaljer jag bara kan, istället för att kortfattat redogöra för den senaste tidens samlade erfarenheter. Jag får jobba lite på det. Tills vidare är det väl bara för mig att sätta igång med nästa inlägg som behandlar nästa erfarenhet. Något att se fram emot!
Såhär ser vi förresten alltid ut när vi promenerar. Hela tiden, varje dag.
Typ.
Typ.
