Texas och jag

Söta pudelflickorna på bloggen PoshPoodle utlyser en superfin tävling i samarbete med snygga onlinebutiken PoshPooches.

Om jag vann skulle jag köpa denna snygging för att lättare kunna få Texas upp och ner för alla trappor när kroppen är trasig. Väskan är perfekt för buss och tåg och andra små äventyr då den rymmer både hund och tillbehör.

Reumatismen är återuppstånden för säsongen så det har krävts några dagars sorg innan jag åter accepterat läget. Detta är första gången jag behövt kombinera reumatism och valp så det har varit lite pysslande. Att inte kunna gå när vovven är kissnödig är liksom inte helt idealiskt så visst har det blivit en del golvtvätt, men nu känns det som att jag ska kunna få saker och ting att fungera igen.

Här är mitt hemliga vapen, en vetekudde med kardborreknäppning:


Nu när jag sökte nätet efter en bild såg jag att den är populär bland gravida. Fint. Själv knäpper jag den kring höfterna.

Vår nya morgonrutin är alltså följande:
Sambon sätter kudden i micron medan jag krånglar på mig kläder. Sambon ger mig kudden som jag spänner på mig lite snyggt. (Min kudde är förövrigt blåmönstrad och alltså lite tuffare än den på bilden.) Sen på med dunjackan och skorna. Sambon kommer med vovven and out we go. Dynan värmer upp lederna medan jag tar mig nerför trapporna mer eller mindre klättrande. Dunjackan täcker paketet så min fina dyna syns inte; det ser bara ut som att jag har en väldigt fyllig bak! ;)

Åhléns City tillåter inte hund. Jag ringde precis för att kolla.

Attans!

Många hundtjejer verkar vara/ha varit hästtjejer. Det är intressant och jag tror knappast att det är någon slump att man dras till dessa båda djur. Det handlar egentligen om samma principer i fråga om uppfostran. Både häst och hund är flockdjur, vilket alltid måste hållas i åtanke. Många av de grundläggande behoven är desamma.

I dagens The Dog Whisperer skulle Cesar hjälpa en hästtjej att få pli på sin hund. Det fick mig verkligen att fundera över min egen situation.
Hur kan det komma sig att jag kunde hantera ett hantera ett neurotiskt fullblod på flera hundra kilo medan jag ibland knappt klarar av min lilla trekilos plutt?

Självklart hade hästägandet sina motgångar, men jag tror att ledarskapet i förhållande till en häst är en självklarhet på ett helt annat sätt än vad det är med en hund. I synnerhet en liten hund. Det är inte livsviktigt med full kontroll på samma sätt.

Småhundar kan lätt ses och behandlas som bebisar. Visst fanns det de som daltade med sina hästar, men aldrig i samma utsträckning. Storleken har betydelse.
"Hoppsan! Pållen högg mig i armen, men det gööör ju inget för han är ju min lilla bääääääbis".
Skulle inte tro det...

På många sätt är det lättare att tillgodose en hästs behov. Hästen får oftast bo i flock med daglig utevistelse och motion. I stall har man ofta fasta rutiner som alla hästar får följa. Visst försöker jag ha rutiner även hemma, men det går aldrig att få samma schema-känsla som i ett stall.

En hund måste ofta anpassa sig till ett mänskligt liv på ett helt annat sätt.
Lägenhet. Ensamhet, passivitet.
Det krävs mer från vår sida för att få dem att må bra i en så pass onaturlig miljö.
Sen ska man inte låta det gå för långt heller, vilket jag tyvärr gärna gör. Strävan efter att vara den perfekta matten. En destruktiv och omöjlig kamp.

Det gäller nog att hitta balansen mellan hundens naturliga behov och de egenskaper vi kräver av dem för att de ska passa in i en mänsklig värld.


Texas chillar och tittar på The Dog Whisperer.

Nästa vecka hade jag tänkt ta med Texas på julklappsshopping i Stockholm. Jag har fått för mig att Stockholm älskar små hundar eftersom alla rika små tanter som butikerna tjänar pengar på har små hårbollar i koppel.
Fördomar? Moi? Knappast.

Efter lite efterforskning är jag kluven; Får man eller får man inte ta med hund in på Åhléns City? Olika källor ger olika besked.

Ni med Stockholmskunskap, var är vovven välkommen?
NK har jag hört. Gallerian likaså.
Vore snopet att åka dit bara för att upptäcka att vi inte är välkomna någonstans. Självklart vill jag kika in på hundbutiker också, men jag tror inte att mitt shoppingsällskap uppskattar om fokus läggs på hundrelaterade ställen. Inte heller de människor jag ska köpa julklappar till...

Kanske är enda möjligheten att smuggla in honom?


Utklädd till halsduk?


Gömd i kartong?


Förklädd till gosedjur?


Dold i löv?

Du behöver:
1 Underbar valp
1 skön soffa
1 kanna te + 1 enorm kopp
1 avsnitt av Glee

Gör såhär:
Sätt dig i soffan och lägg valpen i knät.
Häll upp te i den enorma koppen.
Drick och bli varm.
Sätt på tv'n och titta på ett avsnitt av serien Glee.
Klappa valpen med jämna mellanrum.
NJUT!

Varför hålla sig till de vanliga tråkiga tricken för hundar? Jag och Texas är lite mer vågade och satsar på hip hop!

Texas har valt att förgylla mitt liv med ytterligare några minuters vila och ro vilket gör att jag åter tillåts fokusera på glädjen i att ha hund.

När drömmen om ett liv med hund först började kännas hyffsat realistiskt (i somras) var julafton det första jag fantiserade om.
Där sitter vi hela släkten (eftersom alla vill fira jul här i Uppsala nu när jag har hund) vid granen medan min vackra lilla skapelse snällt sitter i sin tomtedräkt och njuter av lugnet. Jag och vovven kastar kärleksfulla blickar på varandra och när jag vickar sådär speciellt på lillfingret så gör hunden en bakåtvolt innan han flyger upp i min famn. Alla applåder och menar att de minsann aldrig sett någon som har lika god hand med sin hund som jag.

Detta var alltså innan Texas kom in i mitt liv. Tomtedräkt? Kanske om jag rakar honom?
Njuta av lugnet? Känner jag min hund rätt lär han varva pusskalas med vandalisering. Lugn är inte hans grej. Bakåtvolt? Nej, jag tycker inte att jag är överambitiös.

Saker blir aldrig som man tänkt sig. Jag kan lätt fastna i allt jag och Texas inte är. Det är så fel!
Jag gör mitt allra bästa och Texas är den finaste hund jag kan tänka mig! Jag längtar fortfarande minst lika mycket till en julafton med hund.

Nej, det blir nog inget uppradande av mina omsorgsfullt inslagna paket i år. Kanske blir hela gran-grejen svår, med tanke på att Texas är lagd åt det destruktiva hållet. Oavsett hur det blir kan jag knappt tänka mig något mysigare sätt att vakna på julaftonsmorgonen än med en liten valprumpa i ansiktet.

Texas sover i min famn, vilket innebär att jag har några kisspölsfria minuter på mig framför datorn. Alltså tar jag tillfället i akt och visar upp vår senaste kompis.


En vovve till!


Två glada vovvar.


Och den var rolig redan i påsen!

Ännu ett samtal till veterinären senare.

Magen verkar svara bra på riset och fisken. Supermumsigt, tycket Texas! Det ser lite ut som risgrynsgröt med fiskbitar i. Nästan så att man blir sugen själv.
Anyway. Magen tycks stabilisera sig fint och istället har vi stött på ett nytt problem:

De senaste två kvällarna har Texas lekt vattenspridare i lägenheten och lämnat en 5-6 pölar på vårt fina trägolv. What the sjuttsing?!
Självklart rannsakade jag mig själv och gick igenom våra rutiner för dagarna. Hade han druckit ovanligt mycket? Hade han ätit konstigt? Hade jag råkat punktera hans kissblåsa?
Jag kunde inte hitta felet utan kände mig tvungen att åter ringa veterinär, efter att ha spenderat x antal minuter krypandes runt efter pölar med trasa och spray i högsta hugg.

Veterinären nämnde spontant urinvägsinfektion men tog tillbaka det efter att jag berättat hela bilden. Konstig infektion som inträffar ett visst antal timmar under kvällen och där hunden glatt stänker ner både det ena och det andra utan minsta antydan till smärta eller obehag. Nej, det kunde det inte vara.

Då jag förklarat hela situationen samt berättat hundens ålder och storlek sa hon... KÖNSMOGNAD!
Visserligen var min hund väldigt tidig (inte utan att man kände en viss uns av stolthet där. Jag SA ju att jag såg bollarna) men det är långt ifrån omöjligt. Faktiskt väldigt troligt, till och med. Symptomen stämde mycket väl in på hans beteende. Lösningen ska alltså vara att visa honom att hans dominansbeteenden inte är okej. Sätta honom på plats. Plättlätt. Särskilt som han springer och kissar utan minsta ljud. Hitills har vi märkt det när vi kliver i det. Alltså, plättlätt.

"Nej, dumma hund, självklart ska du inte kissa inne men du ska fortsätta kissa ute och absolut inte börja gömma dig och kissa i hörn för att du tror att jag skäller ut dig för att du kissar för jag bannar bara platsen du kissar på, inte kisseriet i sig".

Suck!

Sen är jag orolig att detta innebär att han kommer att markera till höger och vänster.
Hemma hos folk? På folk? I affärer? I trappuppgången (redan hänt)?

Kan man ansöka om ett könsbyte?

Jag pratade precis med veterinären då Texas sprang och lämnade väldigt "saftiga" högar (diarré) ett flertal gånger tätt inpå varandra. Först googlade jag symptomen för att ställa någon slags diagnos själv (jag gör alltid så) och trodde att det kanske kunde vara mask, men ville ändå ringa veterinär för att vara säker. Kändes liksom inte helt tryggt att börja experimentera utifrån en diagnos jag ställt själv. Nog för att jag är extremt kompetent, men ändå. Jag är ju ödmjuk också!

Anyway. Veterinären sa att Texas förmodligen bara åkt på en liten magsjuka och att det var ett dygns svält följt av dietkost med ris och kokt kyckling/fisk/köttfärs. Eftersom Texas fortfarande är så pigg och välfungerande i övrigt skulle det inte vara några konstigheter. Fint, tyckte jag och reagerade med en axelryckning (samt en klump i magen och lite tårar i ögonen. Why me? WHY MY BABY?!)

Den supersnuttiga veterinären svarade så snällt på alla mina frågor, men så fort jag la på kom jag på att jag glömt en av de viktigaste: smittar det?

Har någon av er erfarenhet av detta? Veterinären sa att precis som människor ofta blir sjuka på höstkvisten så kan hundar bli detsamma. Eller så är det så enkelt som att Texas fått i sig något olämpligt (vilket jag finner högst otroligt med tanke på att min hund aldrig tuggar på förbjudna saker). Självklart håller vi oss hyffsat isolerade framöver, just in case, men jag tänkte på Rio igår och så. Det är tillräckligt jobbigt att min egen bebis är sjuk; det vore hemsk om vi smittat någon annan!

Det är sant. Visst har jag förstått att det finns ansvarslösa och ofärskämda nötter till hundägare, men de verkar inte bo i Höganäs/Fålhagen i Uppsala. Från första början bara antog jag att alla hundägare gick runt i samförstånd så jag log och hejade på alla jag såg. Kanske var det det som var tricket, för i princip alla ler och hejar tillbaka. Ibland pratar man en snutt, ibland bara någon liten kommentar. Ibland får hundarna hälsa, ibland får de träna på att låta bli.

Via bloggen har jag träffat en hel massa underbaringar, vissa i verkligheten och vissa bara på nätet. Jag har fått tips och råd och stöd och uppmuntran. Aldrig har jag upplevt några vassa kommentarer angående mina ibland tafatta försök att fostra min hund. Jag sticker inte under stol med att jag är nybörjare på valpfronten men det har vi ju alla varit någon gång och det gör så mycket att få tips av dem med erfarenhet. Ett stort tack till alla er som läser och kommenterar!

Jag träffar nästan alltid gulligt folk när jag är ute med Texas. Jag har aldrig någonsin blivit illa bemött eller fått nedlåtande kommentarer om min minihund. Alldeles nyss stötte jag på min granne och deras söta hund som Texas blev så förtjust i häromdagen. Vi pratade en snutt och erbjöd varandra hundvakt närhelst det skulle behövas.
Är inte det härligt, så säg? Ibland kan det vara krångel att få till vardag och hundägande så då är det ovärderligt att hitta likasinnade som gärna ställer upp.

Hurra för härliga hundägare!

Jag är nyfiken: Hur ser era hundmöten ut? Är det snuttar eller nötter?

Jag och Mikaela kommenterar glatt våra hundar.
Okej.
Främst jag.
Men Texas är så tokig, någon måste ju analysera hans förehavanden!



Tips: Kör ljudlöst för att faktiskt kunna fokusera på hundarna

Såhär fina var Texas och Rio igår när de busade på fårskinnsfällen:


Rio var lite blyg först och Texas demonstrerade mer än gärna att alla leksaker tillhörde honom.


Försten till benet!


Mitt ben!!


Stor hund, stor sko. Liten hund, liten sko.


Liten hund SNOR stor sko.


Liten hund, stor sko. Inga konstigheter.


Stora skor är mums!


Texas är fortfarande lite paff efter maktskiftet.


Lillen fortsätter att leka med Texas leksaker.


Texas vilar på Rios rumpa medan han tuggar vidare.


Nöjda somnar de sedan båda två.

Ja ni, kära vänner. Det är ett under att man fortfarande är på benen.
Eller ja.
Somliga somnade innan vi ens fått av reflexvästen. Jag nämner inga namn.



Vilken dag! Först var det promenad till gamla lägenheten för att godkänna flyttstädningen. Succé! Den enda som tycktes ha svårigheter att slita sig från det gamla boendet var Texas som verkade lycklig över att vara tillbaka. Snopet nog fick han inte ens komma in i lägenheten och snabbt var städningen godkänd och promenad tillbaka påbörjad.
Idag var dagen då Texas verkligen förstod att det enda rätta sättet att gå i koppel är att släpa matte. Hurra! Alltså tog hemvägen dubbelt så lång tid eftersom jag försökte hitta det rätta knepet för att motverka detta släpande. Jag menar, hur biffig ser man ut om man blir släpad av en liten tuss motsvarande tre mjölkpaket? Eftersom det är så viktigt för mig att se biffig ut så var jag alltså tvungen att åtgärda detta.
Det blev vändningar, slalom, stanna+sitt och lite andra påhitt. Jag var helt slut! Det hade liksom fram tills nu känts helt naturligt att eftersom Texas är så galen på alla andra sätt så ska han åtminstone gå fint i koppel. Inte mer än rätt, ju. Men nej.
Vändningen kom i slutet när vi mötte en väldigt entusiastisk pudel som visade med alla tänkbara medel att Texas skulle gosas med/ätas upp. Samtidigt kom även grannen Västgöta spetsen förbi. Hundkaos! Ja, vad tror ni Texas gör? Jodå, han trippar stadigt vid min sida med slakt koppel som om han aldrig gjort annat. That's my boy! Han kan när det gäller.

I alla fall. Åter till dagen: Snart därpå fick jag ett samtal från Mikaela som undrade om vi ville följa med till Fyrislund Katt o Hund för att leta sele till hennes pluttsöta chihuahua. Självklart ville vi det! Medan Mikaela och hennes Rio provade selar passade Texas på att plöja butiken efter eventuella godsaker. Han var även vänlig nog att lämna ett stort (stinkande) visitkort bakom kassan när butiksföreståndaren så snällt stod och gosade med honom. Duktig hund. Inte ett dugg pinsamt.
Efter detta var det dags för ytterligare en butik, nu för att köpa mat till Mikaelas häst. Det var nostalgitripp i kvadrat. Jag har ju praktiskt taget bott i stallet hos min häst under en stor del av mitt liv och nu rider jag inte alls. Konstigt det där. Sedan åkte vi i alla fall till stallet för att dumpa fodret och passade då på att köra lite hard-core miljöträning.
Alla "hundar" där var superstora, tyckte Texas. Vi hälsade lite på den fina och snälla hästen och Texas tyckte att det var spännande.

Sista anhalten blev vår nya lägenhet där pluttarna fick leka på fårskinnsfällen medan mattarna drack te. Den blyga chihuahuan Rio tinade upp ordentligt och började ta för sig. Det var så roligt att se! Han och Texas var så fina ihop. Efter att ha tuggat igenom de flesta leksaker och tuggben tillsammans somnade de till slut. Jag blir så stolt över att Texas var så duktig på att dela med sig.
Jag har precis tittat igenom bilderna och filmsnuttarna från vovvarnas lilla lekstund och blir alldeles gojsigt varm när jag ser dem. Hur söta är de?

Saker och ting börjar falla på plats. Hela vår lilla familj tycks stormtrivas i den nya lägenheten. Säga vad man vill om att flytta, men tufft är det. Särskilt om man ska hinna måla först och sedan endast har en dag kvar på sig. Vad är då en bättre belöning än att vakna i sitt nymålade sovrum i den nya, stora (!) sängen med en Sambo på den ena armen och en vovve på den andra?

Flytten var som sagt en nyttig erfarenhet för min lille vän. Han blev tvungen att mogna till sig lite då alla kom för att hjälpa till med flytten istället för att bara gosa med honom.

Självklart var Texas till stor hjälp också.


Här vaktar han kassarna i gamla lägenheten, så att de inte ska springa iväg!


Här ser han till att fårskinnsfällen ligger som den ska.


Varje kartong ska utforskas och godkännas.


Godkänd!

Min duktiga lilla hund. Hur hade vi klarat oss utan dig?

Hej alla fina.

Igår målade vi klart det sista i nya lägenheten, tömde den gamla samt fyllde den nya. På en dag!! Trots ömma kroppar och trötta huvuden kunde varken jag eller sambon få någon ro sen på kvällen, så vi var uppe halva natten för att packa upp kläder.
Det mesta var annars redan uppe tack vare våra fantastiska mammor. Resten av familjerna har också varit till ovärderlig hjälp; starka lillebror som också bar, snälla lillasyster som slängde ner den sista skiten i kassar och kartonger och sambons syster som var helt galet bra på att måla väggar. Själv vet jag knappt vad jag gjort, men jag hoppas att det var till nytta i alla fall. Så som kroppen känns borde jag ha jobbat på bra.

Jag vågar fortfarande knappt sätta mig, med risk för att slappna av och känna hur ont jag har, men det var det värt. Vårt fantastiska nya hem är äntligen färdigt! Jag kan fortfarande knappt förstå att vi bor här nu. Det är underbart!

Texas har också varit underbar. Han har varvat sovande med att studsa runt och charma alla. Jag har fått stor hjälp med att ta ut honom på rundor när kroppen inte ville och all variation har varit jättebra för honom. Han har blivit tryggare och mer självständig. Dessutom har han lärt sig "ligg" nu mitt i allt. Hur smart är han, min hund?
Han verkar älska nya lägenheten också. Ytor att springa runt på och nya hörn att utforska. Roligare än så kan det inte bli! Dessutom finns det flera hundar i trappuppgången som vi fått nöjet att hälsa på. Grannarna har en Västgöta Spets som var jättelugn och fin. Han lät Texas hoppa och naffsa på honom en stund innan han helt enkelt viftade till honom med rumpan. Jag tror att jag ska be honom flytta in här faktiskt. Sen har vi även två Pomeranians här. Jätteintressanta små bollar, verkade Texas tycka. Och intresset var ömsesidigt. Vi hoppas springa på dessa och fler voffsingar framöver. Jag älskar att se Texas bete sig som en riktig hund!

Nu skriker kroppen så det blir horisontalläge ett tag framöver. Bilder kommer att dyka upp så snart all elektronik är inkopplad och ihopkopplad och allt vad som behövs. Sambon fixar...

Hoppas ni alla har haft en härlig helg och att ni har en ännu härligare måndag!

Ännu en dag av flyttstök är i full gång. I en värld där man har en vecka på sig att måla ny lägenhet, flytta, tömma gammal lägenhet existerar inte sovmorgnar. Varje minut är värdefull! Effektivitet är nyckelordet.

Detta tog vi fasta på under gårdagen, min vovve och jag. Jag menar, vad är mer effektivt än att ha en trött hund så att resten får jobba ifred? Inte mycket, mina vänner. Inte mycket.
Gulliga Lina ordnade en liten hundträff så igår eftermiddag mötte jag upp henne, hennes minichihuahua Wilda och rottisvalpen Luzza samt Mikaela med sin minichihuahua Rio.

Jag har aldrig sett min hund så lycklig!

Texas var lite blyg först och tyckte att dessa konstiga katter var lite väl trevliga. I stort sett den enda erfarenhet han har av möte med andra djur i hans storlek har varit katter som lömskt attackerat honom bakifrån. Alltså var det lite nervöst att nosa varandra i baken, men när han väl kommit igång ville han aldrig göra annat. Han betedde sig som en riktig hund! Mommy was so proud!
När vi kommit fram till öppna ytor lät vi hundarna (förutom Luzza) bekanta sig i egen takt, vilket i Texas värld betyder RACERTAKT! Han sprang och sprang och sprang och sprang. Och när ingen annan längre orkade/ville springa med honom så sprang han lite till med svansen i topp! Roligast var nog när han busade till det med Luzza i slutet. Där gick det lite vildare till. Texas verkade älska det. Finns det något bättre än att se sin hund så lycklig? Äntligen fick han vara hund på riktigt.

Det enda som möjligtvis är härligare än att se sin hund glad är att se sin hund trött. Även det fick jag nöjet att göra igår när vi kom hem.




Och tröttheten sitter kvar än. Texas ligger utslagen i sängen:

Ja ni, gott folk.
Alldeles nyss inträffade ett mirakel. Det känns fortfarande ofattbart.

Efter att ha varit ute på en fantastiskt lyckad liten koppelpromenad samt spårat några skinkbitar på den inhägnade gräsplätten här intill var vi tillbaka i hemmet, nöjda och lyckliga. Som tack för trogen tjänst tänkte jag ge Texas en liten medicinkartong med skinka i (he löves the skinka) som han kunde pilla med en stund. Jag brukar alltid låta Texas sitta och vänta innan han får sin mat/godis/övrigt och så även denna gång.

MEN VAD TROR NI ATT MIN FANTASTISKT UNDERBARA LILLA ÄLSKLING GÖR?!

Han LÄGGER SIG NER och väntar!


Haaaaaaaaaaaallelujah!


Working for the skinka.

Ursäkta ämnet, men jag blev plötsligt tvungen att dela med mig av detta:
Texas bollar har tittat fram!

Eller vänta... nu är de borta. Attans!

Jag har alltid trott att hans bollar skulle ligga i den där lilla "påsen" nedanför snoppen, men nu satt två små hårda bollar lite högre upp. Efter att han skruvat lite på sig är de nu borta. AH!

Ni är ju flera som har hanhundar, where are the balls?!
Jag är nämligen inte helt hundra på att jag skulle få önskat svar om jag använde google till att svara på den frågan...

Anledningen till att jag frågar är att jag planerar att kastrera Texas och att jag hört att bollarna kan hamna lite fel eller låta bli att ramla ner. Nu är det kanske lite tidigt att avgöra, men jag blev så exalterad när min lille pöjk såg fullt utvecklad ut.

Jag har redan hunnit vara på vårdcentralen och ta blodprov, varit ute med vovven, handlat frukost och nu sitter jag här: Redo att fortsätta dagen i samma tempo.
NOT.
Kan jag bara få Texas att komma till ro ska jag nog lägga mig.

Förhoppningsvis vill min kropp samarbeta om den får ytterligare lite vila, så att jag klarar av att köra vidare med flytt och målande. Och så kanske det blir valpträff idag med Lina, en annan tjej och några av deras pluttar. Hoppas Texas blir glad (och trött)!


Såhär får Texas gärna se ut i eftermiddag när jag jobbar vidare med fixandet av nya lägenheten.

(If all else fails har jag laddat frysen med märgben)

Liksom de flesta (hoppas jag) hundägare älskar jag min voffsing och vill göra allt jag kan för att han ska få en så säker och stimulerande uppväxt som möjligt. Samtidigt skräms jag av tanken på att göra fel, att förstöra. Jag har aldrig haft en valp förut. Jag kan inte så mycket om valpar. Det är ett alldeles nytt litet liv som nu ska formas och knuffas i rätt riktning för att få en så gynnsam start på sin framtid som möjligt. Där kan vi snacka ansvar.

Personligen tycker jag att det är svårt att hitta balansen. Hur mycket ska jag styra och hur mycket ska han få utforska själv? Vad är valpbeteende som går över och vad är olater som jag aktivt måste jobba bort?
Sen tror jag också att jag fokuserat väl mycket på vad som verkar rätt och fel hos andra hundar och deras ägare. Mycket på grund av osäkerhet. Och nu menar jag inte alla söta här som kommer med råd och tips (fortsätt!!), utan det jag själv läst i forum och artiklar.

Jag fick som en liten Hallelujah-moment nyss när jag satt och läste i en hundbok om olika raser och olika energinivåer. Jag konstaterade tidigt att Texas fått en stor del av sin "personlighet" från mamma Jack Russel. Dags att tillfredsställa den biten av honom!

En sak som gör mig osäker när det kommer till pluttvalpar är motionen.
Valpar ska inte motioneras ordentligt för då blir de trötta och dör.
Lite så hade jag tolkat det.
Samtidigt är Jack Russeln ofta en oerhört aktiv ras, som gärna klättrar på väggarna (och tuggar sönder dem) om de inte får tillräckligt med mental och fysisk aktivitet.
Var finns balansen?

Är det verkligen bättre för Texas att få lite motion och att sedan göra av med all överskottsenergi genom destruktiva beteenden? Jag ser verkligen inte hur det skulle gynna någon, varken honom eller mig.

Om Texas glatt traskar på, betyder det då inte att han orkar och vill? Jag har läst många som menar att valpar inte känner sina egna gränser utan att de kan fortsätta i all oändlighet (tills de blir trötta och dör), och att det då är ägarens skyldighet att hindra valpen från detta. Men om valpen ifråga sedan fortsätter med diverse energiförbrukande beteenden när man återvänt från sin begränsade lilla runda, bör jag sätta tvångströja på honom?

Jag vet att dagens hundar är avlade för att passa vissa syften och att de inte är samma hundar som förr levde i det vilda, men jag vill ändå tro att hundar är hundar till stor del. Om Texas levt i det fria tror inte jag att hans mamma skulle ha begränsat honom till några korta minipromenader per dag, utan då hade han säkert studsat omkring tills han blev trött och ville sova.
Självklart får detta modifieras lite för att passa våra moderna hundar, men jag tror ändå att alla mår bra av att leva så nära sina naturliga förutsättningar som möjligt.

Jag kan inte tvinga Texas till vila. Believe me, I've tried! Han vilar när han är trött, oftast efter fysiska eller mentala utmaningar. Ganska logiskt, egentligen. Alla valpar sover inte 18 timmar per dygn, bara sådär. Från och med nu ska jag anpassa våra rutiner efter oss, inte efter idealvalpen.  Detta innebär givetvis inte att jag ska släpa ut lilla Texas på timlånga skogsrundor ett par gånger per dag, men jag tänker inte längre vara rädd för att låta honom använda sina egna fyra ben.

Texas-anpassad motion i kombination med nya platser och små utmaningar hoppas jag ska ge honom det han behöver för att slippa bli frustrerad.




Vad tror du?

Tack alla söta för era glada tillrop i förra inlägget. Jag kämpar vidare och köper öronproppar!


När jag planerade mitt hundköp kände jag att en lättlärd hund vore ett nästintill måste. Däremot hade jag inget större behov av en intelligent hund (lättlärd och intelligent är två olika saker där, har jag fått lära mig), det var knappt ens önskvärt. Sött småpuckad med en will to please lät bra, tyckte jag.
Sen blir ju saker aldrig som man tänkt sig...

USA's älsklingshundviskare Cesar Milan brukar säga att You don't get the that dog you want; you get the dog that you need.

Jag tror stenhårt på det. Jag var nämligen helt inställd på en löjligt lugn reumatiker-anpassad vovve, helst korkad men lättlärd. Vad fick jag? En hyperaktiv galning som ofta och gärna manipulerar stackars matte med sin Einstein-begåvning.
Nackdelar: Ja, det ser ni väl själva.
Fördelar: Förutom att han är världens häftigaste och goaste hund håller han mig distraherad från alla tankar på sjukdom och hopplöshet (förutom den som gäller hundträning). Jag har inte längre tid att vara sjuk. Hunden måste ut, om jag så ska släpa mig efter honom i rullstol. Det är det där måstet var precis det jag behövde.

Åter till det där om intelligent och lättlärdhet som jag egentligen tänkt skriva om. Jag har nämligen konkreta exempel på hur Texas ofta befinner sig långt ifrån "småpuckad" på en skala. Tyvärr.

Exempel: En förtvivlat sönderbiten matte söker på nätet efter tips på hur man lär hunden att lyssna på "nej" och sluta bitas. Någon menar att det handlar om att belöna vid rätt beteende. Fint, tycker matte. Belöning gillar vi. Alltså får Texas beröm och liten skinkbit då han slutar bitas vid "nej". Texas lär sig löjligt snabbt och matte blir lyrisk... fram till att hon märker att Texas tagit det hela steget längre: Han kommer fram i tid och otid för att tugga lite på matte. Efter några omsorgsfulla tuggor sätter han sig snällt och väntar på skinkan. Suck...

Det är jobbigt med hundar som tycks kunna tänka själva...

Mitt i flytten känns det extra viktigt att prioritera ensamträning för lille Texas. Det är bättre att bli ovän med de gamla grannarna än med de nya, resonerar vi.

Än så länge går det värdelöst sådär.

Texas does not do solo.

Igår körde vi lite hard-core träning. Jag lämnade Texas i vardagsrummet och gick till köket.
Resultat? Texas skrek som en stucken gris. Jag fick alltså vänta tills hans tog en kort paus för att andas innan jag gick tillbaka in i rummet som om inget hade hänt. Stor succé.

Lite senare under gårdagen lyckades jag smita iväg till Konsum medan Texas sysselsatte sig med märgben.
Några minuter senare mötte han mig vid ytterdörren. Exalterad, men tyst. Framsteg, framsteg.

Idag blev en större utmaning när Sambon och jag insåg att vårt namn inte finns angivet någonstans på nya lägenheten. Och vi har begärt adressändring. Not good. För att inte all post ska försvinna fick jag alltså hets-cykla till lägenheten imorse för att klistra dit våra namn lite här och där. Texas fick vara hemma med märgben som sällskap.
Efter att namnen var ditsatta svängde jag förbi affären för att införskaffa fler märgben (my best friend), men de var slut. Fiasko! Några minuters hets-cykling med sjuk-i-ett-år-kondition så var jag hemma, bara för att höra min älskade bebis yla genom väggarna.
Återigen fick jag vänta tills tystnad lagt sig (i ett par sekunder) innan jag kunde gå in till en smått hysterisk liten hund. När han lugnat sig blev det en stunds pusskalas och sedan dess har han inte släppt mig ur sikte.


Allra helst ska man ligga på matte så att hon inte kan försvinna.

Jodå... Practice makes perfect, som jag brukar säga.

Jag brukar verkligen inte läsa hundannonser, men idag råkade en annons hoppa fram på skärmen bara sådär. Jag har ingen aning om hur det gick till!


Säg hello to Texas lillebror. Han är som en smalare (och fulare, såklart) variant av min lilla boll. Mörka tecken på svansen, vit haka, knäppa öron och till och med likadant fjun på snoppen! Nästan läskigt.

Är ni sugna på en Texas-kopia hittar ni honom här.

Den här flytten blir dyr. Det kostar att ligga på topp! För att dra in lite extra kosing tänkte jag komma med ett exklusivt erbjudande, bara för er bloggläsare:

Jag syr om era reflexvästar, alldeles gratis billigt!

Allt ni behöver göra är att skicka er hund + väst till mig på:

Sara Texasmatte
Snyggt kök 1
75324 Uppsala


PS: Elin, din väst bjuder jag på, precis som lovat!

Eftersom jag idag har fullt upp med flytt och ärenden och andra viktigheter kändes det inte mer än rätt att Texas skulle dra sitt strå till stacken. Då bloggen ändå främst kretsar kring honom föreslog jag att han skulle ta på sig bloggningen för dagen. Det vore kul att få höra saker och ting ur hans perspektiv, tänkte jag.

Men icke!


Texas sover på jobbet.

Jag tror att det är dags för ett rejält snack här hemma. Jag är trött på att utnyttjas som hushållerska. Det här är faktiskt inget hotell!

Lite nytta har jag hunnit med även på hundfronten. Reflexvästen som förr passade labradorer är nu åtgärdad för att sitta fint på lill-Texas. Den är ännu i största laget så han ser lite ut som en vandrande reflex, hela han, men huvudsaken är ju att han syns så att ingen trampar ihjäl honom!


FÖRE


EFTER


PS: Jag har verkligen ingen aning om vad hunden tittar på! Det är bara jag hemma och följer man hans blick ser man en vägg. Skumt? Kanske står något spöke där och viftar med skinka.

Helgen har inte bjudit på särskilt många bloggtillfällen. Varken läsande eller skrivande.
All kraft och energi har riktats åt annat håll, nämligen FLYTTEN.

Imorgon får vi äntligen tillträde till denna pärla:


Hello drömkök!

Det är mycket packande och fixande, med andra ord.
Mitt stora projekt för tillfället är att få till en hyffsat rumsren vovve. Våra nya golv är inte anpassade för hundkiss, som man kanske ser. Alltså har jag fullt upp även där.

Någon mer som har vovve och ömtåliga golv?

Kära vänner,

Jag har precis haft ett långt och givande samtal med Maria från Hundens Väl och Ve.
Hon skulle egentligen påbörja en valpkurs imorgon, men den har ställts in på grund av för få anmälda deltagare.
Efter att ha pratat med gulliga Maria är jag nu MER övertygad om att jag vill till henne, men det enda hon kunde erbjuda nu var individuell träning. Det låter förvisso väldigt intressant eftersom vi då kan fokusera på det just vi behöver och då kan man även få hjälp med någon slags plan.

MEN det kostar då 1300:- för 4,5 timmar. Och min hund som är så billig i drift...

Nu behöver jag alltså lite tips från någon som vet: Finns det någon bra valpkurs i Uppsala inom den närmsta månaden? Något ställe där man i alla fall kan träffa och leka med andra valpar?



Texas behöver en vän!


Eller finns det någon valpägare i Uppsalatrakten som vill dela på en privatträningsomgång på 4,5 timmar (utspritt över ett antal veckor, förstås) och därmed också dela på priset?
Det som kommer att satsas på är miljöträning, kontaktövningar, socialisering, enklare kommandon, inkallning, lekar och rent generellt sådant som en valp (och dess ägare) behöver i den här åldern. Maria arbetar med mjuka, tålmodiga metoder och lät, som sagt, hur gullig som helst.

Jag tror att han manipulerar mig, min lilla hund. Situationen nedan har nu skett flera gånger och jag börjar bli misstänksam.

Situation: Jag sitter i soffan med datorn och Texas leker i godan ro på golvet. I kanske två minuter. Sedan kommer Texas på att han trivs mycket bättre i soffan hos matte. Han kommer därför fram och gnäller lite, men bara lite. Sen sitter han framför mig som ett lydigt litet ljus och demonstrerar sina puppy eyes-talanger.

Mattes omedelbara tolkning: Duktiga lilla pluttisnutt som har förstått att han inte ska gnälla.

Mattes tolkning efter lite eftertanke: Han har förstått att han inte ska gnälla... Egentligen får han alltså fortfarande sin vilja igenom, fast på ett smartare sätt.

ARGH, dessa valpar!

Här går man och drömmer om produkter från Hurtta och vad får man se?
Jo, min vänner. Detta! Hur lyckliga blir vi? Hoppas bara att det även gäller på produkterna hos
Spoiled Dog och inte bara på Hurttas hemsida.

Kanske dags för det där halsbandet ändå...
och väskan...
och kanske det andra halsbandet också...

Nu är det jul igen...

Igår följde vi med en söt vän till Gunnars Hund & Katt för att hon skulle gå råd i sitt foderval till kissen. Jag och Texas agerade moraliskt stöd, vilket ofta behövs i en sån situation. För att verkligen visa vårt fulla stöd tyckte vi att det var bäst att stödshoppa lite.


Big shoe, little shoe


Reflexväst i perfekt storlek (när han fyllt 30)


(Nästan uppätet) grisöra.

Vad gör man inte för sina vänner?

Vi är ju lite charmiga, vi förstagångshundägare. Lite sött småpuckade sådär.
I alla fall jag.
Jag ska ge ett konkret exempel.

Ta en titt på borsten nedan, inköpt inför Texas hemkomst:



och så kollar vi på vovvens päls:



Hur tänkte jag där?

"Jamen, gossen blir väl långhårig med åldern och då är det bäst att vara förberedd!"

Medan vi väntar på denna pälsförvandling tänkte jag använda den som hårborste. Håret står gärna rakt ut efter en omgång med borsten, men vad gör väl det om hundra år?

Ful får man va, men inte dum!

Jag såg en snutt på ett program som heter Hemlös igårkväll på SVT2. Det fick mig åter att inse hur otroligt bra jag har det och hur lyckligt lottad jag är. Jag och min underbara sambo flyttar snart till vår drömlägenhet tillsammans med vår vackra lilla plutthund. Min underbara familj ställer alltid upp med allt från hundvakt till sjukhusvaka. Jag har fått förmånen att resa väldigt mycket och har fått bo på världens vackraste plats; Colorado.


Såhär vackert kan man faktiskt bo.

Ibland tycker jag att det är orättvist att jag har lyckats få två autoimmuna sjukdomar, men jag har en omgivning som tar hand om mig när det behövs och jag bor i ett land där jag har både råd och möjlighet att få den läkarvård jag behöver.
Dessutom har jag helt nyligen hittat den bästa medicinen: Texas! Numer har jag knappt tid att vara sjuk.

När jag var yngre kunde jag skämmas för att jag hade det så bra samtidigt som folk i världen svalt. Det var dumt, för det ger ju ingenting.
Jag tror inte på att skämmas för att man är där man är. Jag tror stenhårt på att uppskatta och vara tacksam för det man har och samtidigt göra en insats för att hjälpa någon som har det sämre ställt.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kommer in på psykologprogrammet till våren så att jag få börja hjälpa till i världen.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, som det så fint heter.



Och med det, säger vi God Morgon!

Nu är ju inte jag typen som köper julklappar till sin hund, eftersom det känns ofattbart larvigt, men låt oss leka med tanken att jag faktiskt vore den typen (och hade en alldeles strålande ekonomi): då kanske Texas kunde vänta sig följande under granen:




Världens mest praktiska leksak, förutsatt att den kommer i en storlek som inte endast passar en Grandis.
Fyndas för 98:- hos Pawprint.


Den svarta varianten av denna väska kommer att bli vår, förr eller senare, och Texas kommer att älska att ligga lugnt i den (I wish).
Finns för ynka 300:- hos Spoiled Dog.


Kanske jordens snyggaste sätt att ta med hunden på flyget. Blir definitivt en nödvändighet när Texas följer med mammsen ut i världen på äventyr! Får inte Texas se Colorado innan han dör blir matte olycklig.
Köpes gos Posh Pooches för 1050:-


Om Texas var lite mer frusen (och aningens mer förtjust i att bära kläder) skulle detta vara en given favorit i jul.
Även denna finns hos Posh Pooches och kostar 299:-


En bädd som nästan ser ut som Texas. Ja, färgen ser ju rätt ut i alla fall.
Spice up your home med denna pärla för 189:- hos Pawprint.


Tuff tröja till tuff hund. Inga konstigheter.
219:- hos Pawprint.




Redan innan Texas kom in i mitt liv (och bet sönder mina strumpor) dregglade jag över dessa halsband. Hurtta, I love you!
Kostar 179:- respektive 210:- hos Spoiled Dog.



Som sagt... jag är inte typen som älskar att köpa saker till sin hund, men om jag vore det skulle jag nog titta lite extra på sakerna ovan.

Hur tänker ni andra inför jul med hund?

Idag har jag och Texas gjort premiär på stan.
Stort, tyckte matte.
Inga konstigheter, tyckte Texas.

Mycket konstigheter, tyckte omgivningen, som gärna skrek, pep, pekade, kommenterade, skrattade och "åååh"'ade när Texas trippade förbi.
Jag är van numera, och tyckte att det var lika mysigt som vanligt. Mamma, som var dagens sällskap, blev smått chockad av all uppmärksamhet. Jag tycker att det är jätteroligt när människor vill komma fram och prata hund. Jag älskar ju att prata hund! Dessutom visar nästan alla väldigt stor hänsyn och kastar sig aldrig över Texas. Sånt är viktigt, tycker jag.

I början tyckte jag att det var lite konstigt att Texas väcker så mycket uppmärksamhet. Nog för att han är världens finaste, men söta hundar finns det ju gott om! Jag har dock kommit fram till att det förmodligen handlar om hans lite intressanta utseende, alltså att han ser ut som en rejäl, stor hund... fast i miniatyr! Det ser liksom nästan lite komiskt ut.

Jag var fullt inställd på att ta med kameran på vårt lilla äventyr, men så kul skulle vi ju inte ha det. Jag får dokumentera nästa gång istället.
Det får bli ett bildlöst inlägg av en mycket stolt matte.


PS. All cred till St: Persgallerian i Uppsala där hunden var välkommen, både i caféet och i de affärer vi besökte. Vi blev dessutom mysigt bemötta av dem alla. Jättekul!

Jag köpte världens finaste koppelset av Linda. Köpet var helt befogat eftersom Texas faktiskt inte har något rött koppelset sedan tidigare. Och det måste man ju ha.



Paketet kom igår och jag och Texas studsade av förtjusning. Kvaliteten på det vackra setet motsvarade förväntningarna och skinnet är alldeles mjukt och härligt.


Såhär söt är Texas i sitt nya.

Halsbandet sitter på innersta hålet och det gick ändå att trä över huvudet på honom. GAH!
Nu gäller det alltså att vara målmedveten. Texas SKA ha detta i jul och för att uppnå detta finns ett antal lösningar att ta till:

1. Göra ytterligare hål (vilket kanske inte fungerar fullt ut eftersom de snygga dekorationsstenarna förhindrar tillräckligt med hål)
2. Använda ett annat välpassande halsband under och endast använda detta nya som dekoration (snyggt?)
3. GÖDA VALPEN!

Jag röstar på nummer tre. Tips, anyone?

Hur söt blev han, på en skala? Tack snälla söta Patricia för den superfina bilden!

Gulliga Patricia gör så fina teckningar av hundar så jag bad henne att göra en av Texas. Alltså krävdes en huvudbild av min lilla stjärna.
Inga problem, tyckte Texas, och la huvudet på sned.







Jag skulle kunna sitta och beundra honom hela dagarna.
Jag är kär i min hund!

Innan vi åkte hem från föräldrarna i söndags passade vi på att låta Texas utforska skogen i ett fåfängt försök att trötta ut honom (as if we could). Trots att promenaden inte gav mig en trött puppy så var den himla mysig.
Texas hade aldrig förr sett så många löv på en gång. Dessutom var det snårigt med högt gräs så han fick studsa fram som en liten delfin på land.

Dagen till ära släpade vi oss ur sängen och traskade till närmsta klinik för att se hur stor Texas har blivit. Hitills har han snittat nästan ett halvt kilo i veckan, vilket kändes lite väl ambitiöst. Takten tycks dock ha avstannat för vågen visade 2,7 kg, alltså en ökning på 100 gram sedan förra veckan. Wohu!


Mommy's big boy!

Idag fyller min älskade Texas 3 månader. Vi har firat genom att sova precis hela dagen. Förmodligen känner min lilla älskling på sig att mammsen mådde extra dåligt idag (eller så är han helt slut efter att ha varit hyperaktiv hela gårdagen).

Nu när vår lilla gubbe nått en så högaktad ålder kändes det lämpligt att åter blicka bakåt på bilderna som togs när han var en rund liten bebis (eftersom jag inte brukar titta på de bilderna ungefär två gånger per dag).