BLOGGFLYTT
Nu när jag åter villa resa mig ur det sporadiska bloggträsket valde jag att göra något drastiskt; BYTA BLOGG! Alltså tar jag mitt pick och pack och flyttar till wordpress. Känns lite sorgligt med alla bilder och sådär men förhoppningsvis ligger de kvar så jag kan gå in här ibland och titta.
Här händer det grejer
Försöker smälta det positiva antagningsbeskedet till psykologprogrammet (äntligen!) och varvar med lite hundvaktande. Både jag och Texas längtar efter mer flockliv (läs: valp) men eftersom ett sådant beslut kan fattas först efter det att jag och Texas har koll på varandra tillfredsställer vi det akuta behovet med att låna andras.
Först fick vi den stora äran att passa två av grannens tre pomeranians; Gizmo och nya bebisen Lova. Tänk vad fort man lyckas förtränga valptiden. Vadå aldrig sovmorgon? Vadå kisspölar och spring i trappan? Samtidigt förstår man varför dessa små petitesser är så lätta att bortse ifrån. Hej naken valpmage och pyttesmå pussar. Hej lilla vikt på ungefär ett mjölkpaket. Hej glädjeskutt som gör att man tappar balansen. Hej bus och nyfikenhet. Ja, det är inte utan att man blir kidnappningsbenägen bara man tänker på det.
Lova och Texas blev dessutom bästa vovvevänner. Vore de människor skulle de växa upp och gifta sig. Texas är så fin med bebisar, det är inte utan att man blir lite stolt. Lova älskar att tugga på Texas svans och springa runt med honom i koppel. Funderar på att anställa henne som dagmatte!
Den minst suddiga av alla gruppbilder. Bebis saknas men hon blev mest en suddig fläck ändå.
Resten
Fördelen med att vara sjuk är att det är vår när man blir frisk. Tyvärr fungerar det inte så varje gång, men denna gång gjorde det faktiskt det. Jag insåg snabbt att dunjacka inte längre behövdes och det var en glädjens upptäckt! Ännu en fördel med sjukdom och hundabstinens är den pånyttfödda motivationen när hund och hälsa väl återvänder. Vem blir inte sugen på långa promenader och hundträning när det är barmark och flera grader ifrån förfrysning?
.
Jag återfick alltså mitt lilla hjärtegull i söndags kväll och njöt i massor av våra första rundor på bar mark och med solsken i blick. På onsdagen skulle det hållas träning på BHK (hur tuff känner jag mig inte varje gång jag skriver det?) och jag var taggad till tusen! Texas också, förstås! Döm om min förvåning när mamma ringer på måndagen och påminner mig om avfärd onsdag eftermiddag. Vi skulle på Existentiell Filmfestival i Dalarna, något jag alldeles förträngt! Vad värre var; mina hundvakter hade blivit kallade på begravning efter plötsligt dödsfall så jag stod utan hundvakt! Inte nog med att jag kände stort motstånd mot att lämna bort vovven när jag precis återfått honom, jag hade inte ens någon att lämna honom till!
Sansad, eftertänksam och lugn som jag är var det dock inget problem. Jag bara kollade runt lite sådär nonchalant och plötsligt var det fixat! Världens bästa kursare och hennes sambo ville gärna husera Texas under ett par dagar. Hallelujah!
.
Jag har alltså spenderat de senaste dagarna i mörka biosalar, på intressanta föreläsningar och med stundtals hetsiga diskussioner. Texas har spenderat dagarna med bus, lek, promenader och kärlek. Båda är vi nog rätt nöjda. Ännu nöjdare var jag dock över att (återigen) få tillbaka min baby efter en tid isär. Mycket nöjdare än så är det svårt att bli, men inte omöjligt. Imorse var nämligen lyckan gjord när jag och Texas, som tidigare nämnts på besök hos mina föräldrar, tog en lång och härlig promenad i vår vackra natur.
Texas var lycklig, jag var lycklig. Texas studsade, jag studsade. Texas sprang på fälten, jag sprang på fälten. Texas åt kattbajs, jag... ja, ni fattar i alla fall. Nu väntar vi bara på att Sambon ska komma hit så att vi kan ta med honom ut på fältet ännu en vända.
.
.
Vad vore livet utan hund?
Strålande vår
Jag sitter fast hos mina föräldrar. Jag och Texas, menar jag förstås. Både bilar och körkort är borta för tillfället. Jag har alldeles för mycket packning för att kunna ta bussen. Sambon spelar innebandy och hämtar mig inte förrän om ett par timmar. Jag hade endast med mig en futtig liten psykologi-artikel och den är genomläst sedan länge. Jag borde läsa om utvecklingspsykologi men jag har ingen bok.
What to do?
Jo, man uppdaterar sin stackars försummade blogg!
Gulligaste Anna och Kompis undrade lite hur vi har det så jag tänkte att jag kunde skriva en snutt här. Mitt i allt är det någon fler som undrar vad vi sysslar med. Konstigare saker har ju hänt!
...
Just i detta nu har jag precis fått händerna fria efter att ha suttit med en tupplurande Texas i famnen. Han kröp upp, suckade som bar han på all världens plågor, och rörde sig sen inte ur fläcken. Det var nästan tur att telefonen ringde till slut, och jag fick en ursäkt att veckla ut mina stackars avdomnade ben, annars hade det aldrig blivit något skrivet här. Nu ligger han som en liten skrynkeltuss här bredvid istället.
På sistone har vi hunnit med en hel del, i vanlig ordning. Bland annat två veckors svår sjukdom med väldiga hundproblem. Jag lärde mig något viktigt som jag vill dela med er alla: Det är svårt att ha hund när man inte kan gå! Det finns dock några knep för att överleva även tider som dessa. Skicka vidare till alla eventuella vänner som inte kan gå.
- Bo nära en familjemedlem som gärna(?) kommer hem till dig stup i kvarten för att ta ut din stackars understimulerade bebis.
- Skaffa en sambo som trotsar morgontrötthet, stressar hem på luncherna och ger sig ut i kalla kvällar med din älskling i koppel.
- Se till att bo granne med fantastiskt vänliga människor som tar hand om din hund när inte du kan.
Dessa tips gäller endast om du inte kan gå under en kortare tid. Alltför långa perioder kan få några av följande bieffekter: trött sambo, trött mamma, trött granne, dåligt samvete och känsla av otillräcklighet.
För att råda bot på de tre förstnämnda har jag ett alldeles strålande tips:
Skicka din håriga bebis på hundsemester i Stockholm hos Sambons fantastiskt gulliga syster i en vecka.
Fördelar: Både systern och hunden njuter. Hunden får all tänkbar stimulans samt gott om äventyr i storstaden. Hunden får sitta på soliga uteserveringar och äta korv.
Nackdelar: Viss risk för död pga saknad. Kan du fortfarande inte gå kommer du med största sannolikhet att ha det väldigt tråkigt. Varning också för svartsjuka och oroliga tankar, exempelvis att hunden helt ska ha glömt dig vid återkomst.
Min vana trogen har jag nu helt flummat iväg om en enda sak när jag egentligen hade fler att berätta. Det går liksom inte att bara skriva att jag var sjuk och att Texas var bortrest. Äsch.
Det är inte svårt att förstå varför han fick följa med oss hem när man ser bilder som dessa.
Förresten!
Ni har ju varit så himla bra många gånger när jag behövt lite råd och stöd. Nu tänkte jag åter be om samma tjänst. Jag surfar runt rätt mycket och letar efter lydnadsövningar och kontaktövningar som man kan göra hemma, men det är lite svårt att hitta.
Har ni några tips?
Vad gör ni för att stärka kontakten med er voffsing?
Några små knep att göra när man har en halvtimme över?
Något att tänka på under promenaden?
Alla tips mottages med enorm tacksamhet.
Dancing in the street
Har ni några tips?
Vad gör ni för att stärka kontakten med er voffsing?
Några små knep att göra när man har en halvtimme över?
Något att tänka på under promenaden?
Alla tips mottages med enorm tacksamhet.
Dancing in the street
Mer och mer
Efter en lång svacka där fokus legat på hälsa och skola har nu Texas träning äntligen kommit upp på kartan igen. Jag har liksom alldeles saknat motivation, inspiration, kunskap och ork. Visst har vi småtränat och visst har Texas tagit upp en stor del av min tid, men det har liksom inte känts på topp. På sistone hade det dessutom blivit extra dåligt då Texas dragit och slagit dövörat till då han varit lös. Inte OK. Givetvis tog jag det som en karl, min vana trogen, och grät faktiskt bara pyttelite över att min hund var förstörd och jag var värdelös som matte. Inga konstigheter.
Sedan inträffade dock händelsen som förändrade våra liv. Eller något lika dramatiskt.
I vår trappuppgång bor det för närvarande fem hundar, inklusive Texas. Detta låter ännu mer fantastiskt när man konstaterar att vi bara är tre hundägare. Här bor alltså en tjej som har tre hundar. TRE!!! Två Pomeranians och en Schäfer. Hur naturlig blandning som helst. Men det fantastiska är inte att hon har tre hundar, även om det är rätt fantastiskt och anmärkningsvärt när man tänker efter, utan det faktum att hon har stenkoll på sina hundar. Jag har alltid fyllts av en känsla av skräckblandad förtjusning när jag ser henne och hennes lilla entourage. Själv kan jag inte hålla reda på en hund, men det är ju en annan femma.
Häromdagen, jag tror att det var i förra veckan, fick jag ett av mina sedvanliga utbrott då jag förbannade Texas beteende och min kompetens som hundägare. Helt i vanlig ordning, alltså. I samma veva bestämde jag mig också för att svälja min heder och fråga denna makalösa granntös (som förövrigt aldrig hälsat tillbaka då vi mötts på diverse platser) hur hon får sådan fantastisk pli på vovvarna.
När jag sedan nästa morgon stöter på hela ekipaget i trappuppgången känns det ödesbestämt och jag hasplar smidigt ur mig något om att hon är fantastisk och att jag vill bli som hon. Lika cool som vanligt.
Detta var dock början på något mycket fint.
Vi gjorde sällskap på morgonpromenaden och hon delade med sig av tips och knep. Som egentligen inte alls var tips och knep utan mest bevis på stor kunskap och mycket träning. Jag agerade svamp och sög åt mig all info jag kunde få i mig. En av de saker som är mest fantastisk med henne (herregud, jag börjar ju låta besatt!) är att hon, liksom jag, är av den åsikten att även små hundar ska tränas. Sen har ju hon kommit steget längre där... I alla fall. Hon berättade att hon ofta får sneda blickar och sura kommentarer då hon anländer med sina små Pomeranian-bollar i tävlingssammanhang men att kommentarerna oftast tystnar när hon och en boll går och vinner! Hur kul är inte det? Väldigt kul är det, minsann.
Det var alltså hon som fick mig inspirerad igen och även hon som drog med mig till Brukshundklubben. Till min stora glädje är det inte bara jag som inspireras utan hon berättade att jag, med min (lätt maniska) entusiasm, började få igång hennes intresse på nytt. Fint med utbyte.
Nu närmast är planen förstås vidare träning. Jag hoppas att kunna göra onsdagsträningarna till rutin. Dessutom har jag träffat världens bästa träningskompis och vi är mer än peppade att ta tag i våra hundar på riktigt. Mer om det i ett annat inlägg för nu kommer snart sambon hem med MAT!
Hoppas ni får en riktigt trevlig fredagskväll!
Sedan inträffade dock händelsen som förändrade våra liv. Eller något lika dramatiskt.
I vår trappuppgång bor det för närvarande fem hundar, inklusive Texas. Detta låter ännu mer fantastiskt när man konstaterar att vi bara är tre hundägare. Här bor alltså en tjej som har tre hundar. TRE!!! Två Pomeranians och en Schäfer. Hur naturlig blandning som helst. Men det fantastiska är inte att hon har tre hundar, även om det är rätt fantastiskt och anmärkningsvärt när man tänker efter, utan det faktum att hon har stenkoll på sina hundar. Jag har alltid fyllts av en känsla av skräckblandad förtjusning när jag ser henne och hennes lilla entourage. Själv kan jag inte hålla reda på en hund, men det är ju en annan femma.
Häromdagen, jag tror att det var i förra veckan, fick jag ett av mina sedvanliga utbrott då jag förbannade Texas beteende och min kompetens som hundägare. Helt i vanlig ordning, alltså. I samma veva bestämde jag mig också för att svälja min heder och fråga denna makalösa granntös (som förövrigt aldrig hälsat tillbaka då vi mötts på diverse platser) hur hon får sådan fantastisk pli på vovvarna.
När jag sedan nästa morgon stöter på hela ekipaget i trappuppgången känns det ödesbestämt och jag hasplar smidigt ur mig något om att hon är fantastisk och att jag vill bli som hon. Lika cool som vanligt.
Detta var dock början på något mycket fint.
Vi gjorde sällskap på morgonpromenaden och hon delade med sig av tips och knep. Som egentligen inte alls var tips och knep utan mest bevis på stor kunskap och mycket träning. Jag agerade svamp och sög åt mig all info jag kunde få i mig. En av de saker som är mest fantastisk med henne (herregud, jag börjar ju låta besatt!) är att hon, liksom jag, är av den åsikten att även små hundar ska tränas. Sen har ju hon kommit steget längre där... I alla fall. Hon berättade att hon ofta får sneda blickar och sura kommentarer då hon anländer med sina små Pomeranian-bollar i tävlingssammanhang men att kommentarerna oftast tystnar när hon och en boll går och vinner! Hur kul är inte det? Väldigt kul är det, minsann.
Det var alltså hon som fick mig inspirerad igen och även hon som drog med mig till Brukshundklubben. Till min stora glädje är det inte bara jag som inspireras utan hon berättade att jag, med min (lätt maniska) entusiasm, började få igång hennes intresse på nytt. Fint med utbyte.
Nu närmast är planen förstås vidare träning. Jag hoppas att kunna göra onsdagsträningarna till rutin. Dessutom har jag träffat världens bästa träningskompis och vi är mer än peppade att ta tag i våra hundar på riktigt. Mer om det i ett annat inlägg för nu kommer snart sambon hem med MAT!
Hoppas ni får en riktigt trevlig fredagskväll!
Såhär roligt kan det se ut när man lämnar hundtäcket hemma innan man åker till föräldrarna, bara för att märka att det är livsfarligt svinkallt ute. Är man lite kreativ så löser man detta dilemma genom att ta en benlinda (häst) och linda in hunden. Snygg va?
(Dessvärre lindade vi även in snoppen så vi blev tvungna att slänga hela lindan efter halva promenaden)
Small update
Hej mina vänner!
Hur mår ni?
Är ni kvar?
Jag har precis läst ett kapitel för mycket (mot vad jag planerat) i psykologiboken och kände därför att det var dags för en stunds bloggande. Det har nämligen hänt en hel del på hundfronten på sistone. Helt klart nämnvärt. Svårigheten ligger i var jag ska börja...
En stor händelse är att vi gått med i Uppsala Brukshundklubb. "Jamen det var väl på tiden", tänker ni säkert. "Där hör ni helt klart hemma", är förmodligen ytterligare en tanke som kläcks. På den första punkten är jag tvungen att hålla med er (på den andra punkten tror jag nog att alla andra medlemmar på brukshundklubben är av annan mening, men vem bryr sig?). Jag vill gärna fråga mig själv varför vi inte varit dit tidigare, men det vore ju lite töntigt eftersom jag såklart redan vet svaret. Vi har ju för sjutton knappt känt till stället! Än mindre vetat var det legat, vad det kostat, hur det funkar eller om det ens är bra. "Nej, då är det ju mycket bättre att traggla runt hemma utan att ens komma någon vart", kanske ni tänker. Sluta upp med dessa tykenheter! Jag är hundägare för första gången och jag lär mig nya saker varje dag. Till nästa hund kommer jag garanterat att ändra på mycket, var så säkra, men just nu återstår bara att göra om och göra rätt!
Förövrigt gick vår första onsdagsträning inte som man skulle önska, men helt okej med tanke på omständigheterna. Texas var förstås alldeles till sig och blev både blind och döv inför mattes fåfänga försök till lydnad. Resten av gänget trippade runt med sina rottisar, vars blickar inte vek en tum från mattes/husses ansikte, men jag låter sällan sådant bekomma mig. Ensam är stark, brukar jag köra. Stenhårt. Jag kan eventuellt ha fått något ynka slag av vemod och undrat varför min värdelösa ledarställning inte ger så mycket som en blick från min hund, men det måste ha varit i ett ytterst kort ögonblick av svaghet.
Jag vill dock be att få lista några enormt trevliga aspekter av vår onsdagsträning:
Här ser ni problemet med att blogga så pass sporadiskt som jag numer gör; att återge den senaste oombloggade tiden kan sällan göras i ett samlat inlägg. Det blir lätt så att jag klämmer in alla detaljer jag bara kan, istället för att kortfattat redogöra för den senaste tidens samlade erfarenheter. Jag får jobba lite på det. Tills vidare är det väl bara för mig att sätta igång med nästa inlägg som behandlar nästa erfarenhet. Något att se fram emot!
Hur mår ni?
Är ni kvar?
Jag har precis läst ett kapitel för mycket (mot vad jag planerat) i psykologiboken och kände därför att det var dags för en stunds bloggande. Det har nämligen hänt en hel del på hundfronten på sistone. Helt klart nämnvärt. Svårigheten ligger i var jag ska börja...
En stor händelse är att vi gått med i Uppsala Brukshundklubb. "Jamen det var väl på tiden", tänker ni säkert. "Där hör ni helt klart hemma", är förmodligen ytterligare en tanke som kläcks. På den första punkten är jag tvungen att hålla med er (på den andra punkten tror jag nog att alla andra medlemmar på brukshundklubben är av annan mening, men vem bryr sig?). Jag vill gärna fråga mig själv varför vi inte varit dit tidigare, men det vore ju lite töntigt eftersom jag såklart redan vet svaret. Vi har ju för sjutton knappt känt till stället! Än mindre vetat var det legat, vad det kostat, hur det funkar eller om det ens är bra. "Nej, då är det ju mycket bättre att traggla runt hemma utan att ens komma någon vart", kanske ni tänker. Sluta upp med dessa tykenheter! Jag är hundägare för första gången och jag lär mig nya saker varje dag. Till nästa hund kommer jag garanterat att ändra på mycket, var så säkra, men just nu återstår bara att göra om och göra rätt!
Förövrigt gick vår första onsdagsträning inte som man skulle önska, men helt okej med tanke på omständigheterna. Texas var förstås alldeles till sig och blev både blind och döv inför mattes fåfänga försök till lydnad. Resten av gänget trippade runt med sina rottisar, vars blickar inte vek en tum från mattes/husses ansikte, men jag låter sällan sådant bekomma mig. Ensam är stark, brukar jag köra. Stenhårt. Jag kan eventuellt ha fått något ynka slag av vemod och undrat varför min värdelösa ledarställning inte ger så mycket som en blick från min hund, men det måste ha varit i ett ytterst kort ögonblick av svaghet.
Jag vill dock be att få lista några enormt trevliga aspekter av vår onsdagsträning:
- Texas skällde inte en endaste gång, trots att flertalet andra hundar gjorde det. Hurra!
- Texas var fantastisk med att sitta-stanna, trots att man såg hur hela kroppen skrek "SPRING"
- Jag fick öka ansträngningarna för att få min hunds fokus. Det var bra för mig
- Jag blev inspirerad av alla andra som hade så fin pli på min hund
- Jag kände mig duktig fär att jag, min pyttehund till trots, faktiskt vill träna mer seriöst. Andra bruksmänniskor kunde kanske uppskatta det istället för att sända onda blickar
Här ser ni problemet med att blogga så pass sporadiskt som jag numer gör; att återge den senaste oombloggade tiden kan sällan göras i ett samlat inlägg. Det blir lätt så att jag klämmer in alla detaljer jag bara kan, istället för att kortfattat redogöra för den senaste tidens samlade erfarenheter. Jag får jobba lite på det. Tills vidare är det väl bara för mig att sätta igång med nästa inlägg som behandlar nästa erfarenhet. Något att se fram emot!
Såhär ser vi förresten alltid ut när vi promenerar. Hela tiden, varje dag.
Typ.
Typ.
Sexual misunderstanding
Förresten!
En ganska rolig följd av kastreringen, som vi inte märkt av alls förrän igår, är andra hundars förvirring inför könsbestämmande av Texas. Är det en flicka? Njaee. Är det en pojke? Njaee.
Igår var vi dock på hundpromenad (en väldigt trevlig tradition vi påbörjat de senaste veckorna. Mer om det en annan gång) där en Australiensisk Terrier snabbt bestämde sig för att Texas var en tjej. Och inte vilket tjej som helst; Hans tjej!
Först var jag så jättenöjd över att se Texas springa runt med denna andra terrier i samma storleksklass. Allteftersom anade jag dock att Texas var långt ifrån lika nöjd som jag. Denna andra pojke följde Texas som ett plåster, slickade honom i örat, nosade i skrevet och försökte tillverka bebisar. Texas försökte bita ifrån men Ozzie (förföljaren) fattade inte piken.
Det värsta var när Texas försökte leka med en annan hund, en ung labradorkorsningsflicka, och Ozzie blev svartsjuk. Den unga flickan fick sig en rejäl känga och pep olyckligt. Texas såg minst lika olycklig ut men Ozzie var glad och nöjd över att åter ha Texas för sig själv.
Det blev en ganska intressant promenad. I slutet fick vi höra av en annan kastratägare att Ozzie förföljt deras hund på samma vis i början. Det blir spännande att se hur det fortlöper. Texas kan ju inte agera flickvän till alla hanar som fattar tycke. Tyvärr är Texas inte i bästa storlek för att riktigt kunna säga ifrån, så det får nog bli upp till matte att hålla kärlekskranka pojkar på avstånd. Jag minns ju hur det är att ha pojkar springande efter sig stup i kvarten. Det är ett hårt liv.
En ganska rolig följd av kastreringen, som vi inte märkt av alls förrän igår, är andra hundars förvirring inför könsbestämmande av Texas. Är det en flicka? Njaee. Är det en pojke? Njaee.
Igår var vi dock på hundpromenad (en väldigt trevlig tradition vi påbörjat de senaste veckorna. Mer om det en annan gång) där en Australiensisk Terrier snabbt bestämde sig för att Texas var en tjej. Och inte vilket tjej som helst; Hans tjej!
Först var jag så jättenöjd över att se Texas springa runt med denna andra terrier i samma storleksklass. Allteftersom anade jag dock att Texas var långt ifrån lika nöjd som jag. Denna andra pojke följde Texas som ett plåster, slickade honom i örat, nosade i skrevet och försökte tillverka bebisar. Texas försökte bita ifrån men Ozzie (förföljaren) fattade inte piken.
Det värsta var när Texas försökte leka med en annan hund, en ung labradorkorsningsflicka, och Ozzie blev svartsjuk. Den unga flickan fick sig en rejäl känga och pep olyckligt. Texas såg minst lika olycklig ut men Ozzie var glad och nöjd över att åter ha Texas för sig själv.
Det blev en ganska intressant promenad. I slutet fick vi höra av en annan kastratägare att Ozzie förföljt deras hund på samma vis i början. Det blir spännande att se hur det fortlöper. Texas kan ju inte agera flickvän till alla hanar som fattar tycke. Tyvärr är Texas inte i bästa storlek för att riktigt kunna säga ifrån, så det får nog bli upp till matte att hålla kärlekskranka pojkar på avstånd. Jag minns ju hur det är att ha pojkar springande efter sig stup i kvarten. Det är ett hårt liv.
That's my girl!
Nu har jag fått ur mig allt gnäll och vill jättegärna delge er våra framsteg och vår utveckling. Jag har tyvärr inte utvecklats särskilt mycket, så ni får hålla till godo med Texas. Till min stora glädje har jag fortsatt med hyffsat regelbunden fotografering trots att ni tyvärr inte fått ta del av dem här på bloggen. Nu är dock stunden kommen!
Först tänkte jag att jag skulle visa en bild på Texas "omarbetade nedre regioner" men sådant lämpar sig ju inte. Jag är i alla fall stolt över att kunna meddela att sköterskan var fantastiskt nöjd med läkningen då stygnen skulle tas bort. Det var roligt att det fanns något att vara nöjd över, då Texas beteende vid stygnsborttagning var allt annat än angenäm. Min personliga teori är att all manlighet redan hunnit gå ur kroppen. Texas skrek nämligen som en liten flicka/en stucken gris under denna, vanligtvis korta och smärtfria, procedur. Det krävdes tre personer för att hålla ner honom så pass att stygnen kunde plockas. Rätt imponerande för en sån liten hund, får man säga. Duktig flicka!
Den största omställningen som kastreringen förde med sig var väl Tratten. Texas accepterade dock denna konstiga huvudbonad relativt snabbt och lät inte den komma ivägen för andra viktiga händelser. Det var fortfarande inga problem (för honom) att hoppa upp och pussa matte i ansiktet, till exempel. Nog för att jag älskar att vakna av plastsmällar i ansiktet, men rätt snabbt längtade jag nog mer efter trattens försvinnande än vad Texas själv gjorde.
Det går inte att låta något så obetydligt som en plasttratt stå i vägen för något så viktigt som tvättsortering. Texas går att lita på i alla lägen!
Vad gäller lugnet vet jag inte om det finns så mycket att tillägga. I vissa situationer inbillar jag mig att udden av hans energinivå tagits bort, men det kan mycket väl vara önsketänkande. I början hade jag väl några sekunder av tvivel då jag sorgset konstaterade att jag skulle sakna min lilla vilde. Vilken tur då att vilden är kvar!
Något som däremot märks ganska tydligt är att han blivit en riktig gosehund! Förr hade han sällan ro att hålla sig stilla under några längre perioder, annat än vid sömn, men nu kan han gärna gosa upp sig på axeln eller i famnen och njuta en stund.
Förhoppningsvis är detta en bestående effekt av kastreringen.
Först tänkte jag att jag skulle visa en bild på Texas "omarbetade nedre regioner" men sådant lämpar sig ju inte. Jag är i alla fall stolt över att kunna meddela att sköterskan var fantastiskt nöjd med läkningen då stygnen skulle tas bort. Det var roligt att det fanns något att vara nöjd över, då Texas beteende vid stygnsborttagning var allt annat än angenäm. Min personliga teori är att all manlighet redan hunnit gå ur kroppen. Texas skrek nämligen som en liten flicka/en stucken gris under denna, vanligtvis korta och smärtfria, procedur. Det krävdes tre personer för att hålla ner honom så pass att stygnen kunde plockas. Rätt imponerande för en sån liten hund, får man säga. Duktig flicka!
Den största omställningen som kastreringen förde med sig var väl Tratten. Texas accepterade dock denna konstiga huvudbonad relativt snabbt och lät inte den komma ivägen för andra viktiga händelser. Det var fortfarande inga problem (för honom) att hoppa upp och pussa matte i ansiktet, till exempel. Nog för att jag älskar att vakna av plastsmällar i ansiktet, men rätt snabbt längtade jag nog mer efter trattens försvinnande än vad Texas själv gjorde.
Det går inte att låta något så obetydligt som en plasttratt stå i vägen för något så viktigt som tvättsortering. Texas går att lita på i alla lägen!
Vad gäller lugnet vet jag inte om det finns så mycket att tillägga. I vissa situationer inbillar jag mig att udden av hans energinivå tagits bort, men det kan mycket väl vara önsketänkande. I början hade jag väl några sekunder av tvivel då jag sorgset konstaterade att jag skulle sakna min lilla vilde. Vilken tur då att vilden är kvar!
Något som däremot märks ganska tydligt är att han blivit en riktig gosehund! Förr hade han sällan ro att hålla sig stilla under några längre perioder, annat än vid sömn, men nu kan han gärna gosa upp sig på axeln eller i famnen och njuta en stund.
Förhoppningsvis är detta en bestående effekt av kastreringen.
Kära blogg
Tack alla söta för ert stöd och era kommentarer i föregående inlägg. De senaste nätterna har jag, istället för att stänga in Texas i sovrummet med oss, låtit hela lägenheten vara tillgänglig även nattetid. Detta tycks ha gjort susen för lilla Texas som numer gärna växlar mellan att sova på vardagsrumsmattan och att sova under mattes täcke. Dessvärre flyger jag ur sängen i vild panik åtminstone ett par gånger om natten då vovven fått för sig att väcka hela huset med sina beskyddande skall, men sånt får man väl leva med. Sambon konstaterade missnöjt imorse att han föredrog nätterna när endast jag väcktes av Texas frustration istället för att, som nu, själv vakna ett par gånger av hysteriska skall och en sambo i språng.
Som tur är har han inget att säga till om!
Annars är det mest spännande på agendan framöver en viss liten händelse som sker nu på måndag klockan 16:45.
Jag har givetvis inga höga förhoppningar men skulle gärna få hem en pungkulslös, lugn, tillgiven och lydig liten hund som är totalt ointresserad av allt vad dofter, markeringar och kissfläckar heter. Är det så mycket begärt?
Min drömhund!
Som tur är har han inget att säga till om!
Annars är det mest spännande på agendan framöver en viss liten händelse som sker nu på måndag klockan 16:45.
TEXAS KASTRERING!!!
Jag har givetvis inga höga förhoppningar men skulle gärna få hem en pungkulslös, lugn, tillgiven och lydig liten hund som är totalt ointresserad av allt vad dofter, markeringar och kissfläckar heter. Är det så mycket begärt?
Min drömhund!
Alive
Tänkte bara titta förbi en snabbis för att upplysa er alla om att jag och min hund ännu ej tagit livet av varandra. Vad vore väl en relation som inte överlever döden av ett par (älskade) skor? Nej, så småsint tänkte jag då rakt inte vara.
Annars då...
Liksom de flesta vettiga hundägare tillskriver jag gärna min kära fyrbening mänskliga egenskaper. Nu när jag varit frånvarande i mycket större utsträckning än tidigare är jag förstås övertygad om att Texas är både arg, ledsen och besviken. Sånt ser man som hundmamma, förstår ni. Och vilken mamma gör inte allt som står i hennes makt för att råda bot på dessa negativa känslor?
Självklart blev jag tvungen att aktivera min lilla gubbe som kompensation för ensamma timmar. Nu de senaste dagarna har vi klickat in "dansa", vilket för oss innebär att Texas står/studsar på bakbenen och viftar lite tjusigt med framtassarna. Mycket lyckat. Så pass lyckat att han numer dansar hela tiden. Bäst att göra det så ofta som möjligt för att inte missa en chans till belöning. Helt rätt tänkt, älskling!
Tyvärr har jag redan använt en dansarbild i ett tidigare inlägg, men det har ni väl förträngt?
Dåså!
Här kommer alltså en sprillans ny bild på Texas i sitt esse:
Annars då...
Liksom de flesta vettiga hundägare tillskriver jag gärna min kära fyrbening mänskliga egenskaper. Nu när jag varit frånvarande i mycket större utsträckning än tidigare är jag förstås övertygad om att Texas är både arg, ledsen och besviken. Sånt ser man som hundmamma, förstår ni. Och vilken mamma gör inte allt som står i hennes makt för att råda bot på dessa negativa känslor?
Självklart blev jag tvungen att aktivera min lilla gubbe som kompensation för ensamma timmar. Nu de senaste dagarna har vi klickat in "dansa", vilket för oss innebär att Texas står/studsar på bakbenen och viftar lite tjusigt med framtassarna. Mycket lyckat. Så pass lyckat att han numer dansar hela tiden. Bäst att göra det så ofta som möjligt för att inte missa en chans till belöning. Helt rätt tänkt, älskling!
Tyvärr har jag redan använt en dansarbild i ett tidigare inlägg, men det har ni väl förträngt?
Dåså!
Här kommer alltså en sprillans ny bild på Texas i sitt esse:
Den skyldige
Ibland är det svårt.
Ja, ibland är det svårt att se charmen med sin hund.
Som när man hittar det här:
Det roliga (fruktansvärt tragiska) med dessa skor är att jag redan köpt två par då det första paret blev stulet på jobbet. Vad är oddsen? Nu blir det alltså dags för ännu ett köp. Dyra skor, det här.
Förmodligen klipper jag bara av bandet och använder dem ändå. Man är väl inte gjord av pengar heller!
Sedan har Texas även, i brist på julgran, utnämnt våra allt annat än gratis köksstolar till tuggben. Trots ambitiösa försök att stoppa honom ser benen numer ut såhär:
Som om förstörelse av vårt hem inte vore nog kände Texas för att bete sig som ett riktigt monster igår. Han gjorde sitt bästa för att tugga sönder min stackars pluggkamrats klänning. Charmigt, verkligen. Han skällde som en idiot. Han studsade som en ping-pong boll. Han betedde sig med andra ord på ett sätt som gjorde att man blev lite sugen på att slänga ut honom genom fönstret. Men så skulle jag såklart aldrig göra. Istället gick jag till skafferiet för att leka lite sökövningar med monstret. Jag hade nämligen inhandlat en smaskig beef jerky som Texas säkert skulle ge sin högra tass för att smaka.
Inte för att det behövdes...
Det här hittade jag i vardagsrummet:
Rätt så tom. Det lilla monstret har alltså lärt sig att öppna både garderoben och skafferiet.
Dagens to do-list: Köp hänglås!
Som när man hittar det här:
Det roliga (fruktansvärt tragiska) med dessa skor är att jag redan köpt två par då det första paret blev stulet på jobbet. Vad är oddsen? Nu blir det alltså dags för ännu ett köp. Dyra skor, det här.
Förmodligen klipper jag bara av bandet och använder dem ändå. Man är väl inte gjord av pengar heller!
Sedan har Texas även, i brist på julgran, utnämnt våra allt annat än gratis köksstolar till tuggben. Trots ambitiösa försök att stoppa honom ser benen numer ut såhär:
Som om förstörelse av vårt hem inte vore nog kände Texas för att bete sig som ett riktigt monster igår. Han gjorde sitt bästa för att tugga sönder min stackars pluggkamrats klänning. Charmigt, verkligen. Han skällde som en idiot. Han studsade som en ping-pong boll. Han betedde sig med andra ord på ett sätt som gjorde att man blev lite sugen på att slänga ut honom genom fönstret. Men så skulle jag såklart aldrig göra. Istället gick jag till skafferiet för att leka lite sökövningar med monstret. Jag hade nämligen inhandlat en smaskig beef jerky som Texas säkert skulle ge sin högra tass för att smaka.
Inte för att det behövdes...
Det här hittade jag i vardagsrummet:
Rätt så tom. Det lilla monstret har alltså lärt sig att öppna både garderoben och skafferiet.
Dagens to do-list: Köp hänglås!
Privat
Texas har viftat med snorren i vädret i flera minuter nu och med jämna mellanrum gett stackars Spiltus en redig omgång. Jag har aldrig sett honom så målmedveten. Borde han inte dra in den snart? Börjar nog blir dags för det där samtalet med veterinär ändå...
En likadan!
Imorse träffade vi på en Texas-blandning för första gången. Jag önskar verkligen att jag haft kameran med mig! Tyvärr är den, liksom Sambon, i fjällen och det var därför inte ens en möjligt att springa upp för att hämta den.
Han var mindre än Texas, trots sina tre år, och såg rätt annorlunda ut. Det är roligt att se två likadana blandningar som brås på varsin ras. Texas är i mångt och mycket en Jack Russel, både till temperament och även utseende.
Den här hunden var Texas raka motsats. Den såg i princip ut som en Jack Russel-tecknad Chihuahua och var mycket försiktigare till sättet. Öronen stod rakt upp i sann Chihuahua-anda, till skillnad från Texas halvhäng.
Jag hittade en hyffsat rättvis bild av en likadan blandning på google, fast det känns som att den vi stötte på var mycket mindre. Being kameralös sucks!
Bildkälla
Han var mindre än Texas, trots sina tre år, och såg rätt annorlunda ut. Det är roligt att se två likadana blandningar som brås på varsin ras. Texas är i mångt och mycket en Jack Russel, både till temperament och även utseende.
Den här hunden var Texas raka motsats. Den såg i princip ut som en Jack Russel-tecknad Chihuahua och var mycket försiktigare till sättet. Öronen stod rakt upp i sann Chihuahua-anda, till skillnad från Texas halvhäng.
Jag hittade en hyffsat rättvis bild av en likadan blandning på google, fast det känns som att den vi stötte på var mycket mindre. Being kameralös sucks!
Bildkälla
Jag har jordens hicka
Snart blir jag väl magsjuk också. Allt inför dagens skolstart! Nu sitter jag och irriterar Texas genom och studsa och hicka mitt i vårt gosande. Hur jobbigt som helst, tycker han.
Texas tumör håller förövrigt på att krympa ihop och dö, till vår stora glädje. Jag har varit riktigt orolig där, men nu känns det bra igen.
För att ge detta lite osammanhängande blogginlägg ett perfekt avslut bjuder jag på en bild av Texas och Dadden efter vår utflykt i lördags.
Två av mina favoritgubbar. Så sött så jag nästan dör:
Texas tumör håller förövrigt på att krympa ihop och dö, till vår stora glädje. Jag har varit riktigt orolig där, men nu känns det bra igen.
För att ge detta lite osammanhängande blogginlägg ett perfekt avslut bjuder jag på en bild av Texas och Dadden efter vår utflykt i lördags.
Två av mina favoritgubbar. Så sött så jag nästan dör:
Lyckliga stund
Detta har jag längtat efter sedan jag och Texas först träffades.
En huggtand är borta. Hurra!
En huggtand är borta. Hurra!
Texas har fått blodad tand
Ett historiskt ögonblick
Mina damer och herrar;
Texas är rumsren!
Texas är rumsren!
Han ställer sig vid dörren alternativt kraffsar på dörren när han behöver ut. Vilket ibland är flera timmar isär. Sen håller han sig genom hela trapphuset (vilket förr var otänkbart) och väntar vackert tills han är helt utomhus. HURRA! Ibland har jag trott att Texas skulle bli hunden som fortsatte att kissa i hörnen tills han blev gammal och grå, men icke.
Åh ljuva hund. Åh ljuva tillvaro med mindre spring i trapporna. Åh ljuva fläckfria golv! Åh ljuva sovmorgnar. Åh ljuva liv!
Nu ska jag och min mirakelhund lägga oss i sängen och läsa om hundspråk. God knows hur clueless jag står inför allt vad Texas försöker förmedla. Men nu blir det ändring. Perfekt kommunikation, here we come!
Åh ljuva hund. Åh ljuva tillvaro med mindre spring i trapporna. Åh ljuva fläckfria golv! Åh ljuva sovmorgnar. Åh ljuva liv!
Nu ska jag och min mirakelhund lägga oss i sängen och läsa om hundspråk. God knows hur clueless jag står inför allt vad Texas försöker förmedla. Men nu blir det ändring. Perfekt kommunikation, here we come!
