Texas och jag

Sambon var som sagt ute igår för att köpa det allra nödvändigaste till nyårsfirandet. Jag anade oråd redan när han ringde för att höra om vi har någon iskross. Snabbt intygade jag att vår mixer är fullt kapabel till det mesta, och att vi absolut inte behöver en ny, men jag förstod att han skulle hitta andra hål att fylla.

Mycket riktigt.

Allt som behövs för två personer (varav en knappt klarar av att dricka alkohol) på ett nyårsfirande. Vid varje sak han plockade fram argumenterade han glatt för att detta var ett billigare alternativ än en drink på krogen. Inte för att jag förstår hur sprit och tillbehör för 1500:- kan vara billigare än en drink på krogen, men jag har väl alltid råkat ut för budgetdrinkar när jag varit ute. Sambon har ju alltid varit den mer ekonomiskt lagda av oss båda så jag får lita på honom.

Ja... Gott nytt år då.

För att ytterligare spä på oturligheterna visar det sig att jag missat Victoria's Secret Fashion Show. Varför sa ni inget?!
Jag älskar att titta på det programmet eftersom modellerna påminner så mycket om mig själv. Samma kropp, definitivt samma längd (jag brukar låta benen vara dubbelvikta till vardags), samma hår, verkligen, och så samma underkläder.
Varje år händer det att någon ringer till mig för att de är helt säkra på att de sett mig på tv. Börjar bli lite jobbigt, faktiskt.


Såhär ser jag ut en måndagskväll strax innan sängdags.

Det finns vissa här i världen som är så lömska att man nästan inte står ut. Min hund är en sådan. Imorse väckte han mig för att släpas ut i kylan så att han kunde uträtta sina behov samt skita i att komma på inkallning och istället springa fram till främmande hundar. Inga konstigheter.

Så kommer man tillbaka in i värmen där lilla monstret får mat och kärlek. Vore det för mycket att begära ett ynka litet tack tillbaka? Tydligen.

Den lilla lömskingen springer nu istället till sängen och kryper nöjt upp hos Sambon istället. Kvar blir en ensam liten matte, som egentligen borde sova för att orka med kommande natt, men som istället tappert steg upp och förberedde morgonens äventyr.

Efter allt jag gjort för honom...
Är detta tacken?

Nu mina vänner är det dags för ett ämne som upprör, nämligen könsroller! Idag är jag verkligen ett offer för kvinnoförtrycket. Hör själva:


Sambon har flängt runt i staden hela dagen för att fixa allt inför nyårsafton. (Hur svårt kan det vara? Typisk mansgris.)

Själv har jag stått vid spisen nästan hela dagen. Fixat blodpudding och haft mig. Jag har även skött bloggen och vikt lite tvätt. (Det är väl anmärkningsvärt att jag får fixa blodpudding, bara för att jag är kvinna)



Jag trodde aldrig att jag skulle bli typen som lät mig förtryckas. Sorgligt är vad det är.

Texas är också rätt effektiv av sig. Den senaste veckan har han (förutom att hugga oss i händer, gnaga på lister och golv samt skälla på allt och inget) hunnit med att:


vandalisera min laptop,


riva delar av granen,


dra bort luddet ur mina vinterstövlar,


tugga sönder en stulen smörkniv som använts till paté,


stretcha i sängen med sko i munnen,


leka med lång rulle,


och gosa i husses famn.

Jodå, nog har vi fullt upp alltid.

Idag har jag inte gjort mycket annat än blodpudding.



Mycket blodpudding.



Och ännu mer blodpudding.



Känner mig rätt nöjd med dagens insats faktiskt.

Har legat sjuk och utslagen hela dagen. Texas har försökt hjälpa till genom att pussa mig i ansiktet och hugga mig i händerna så det ska nog gå bra det här. Det känns redan lite bättre.

Såhär har Texas alltså inte sett ut idag:

Förutom smask från julbordet fick Texas (dvs jag, hehe) ytterligare några julöverraskningar.


Hurtta-väskan, vackra skapelse, fick äntligen flytta hit.


Texas jobbar stenhårt på att ligga in den.

Sedan fick vi ännu en leksak som vi faktiskt inte hunnit prova. Detta är alltså något fullkomligt barntillåtet, den något obscena formen till trots. Förhoppningsvis är den en mirakelborste som möjliggör för matte att fortsätta med sina svarta kläder utan tråkiga inslag av beige päls.


Furminator is förhoppningsvis the shit.

Jag har inte bara världens bästa hund och Sambo, jag har även världens bästa föräldrar! Galet lyxigt, jag vet. I julklapp fick jag och Sambon, bland mycket annat, denna vackra manick. Thank you parents!



Välkommen till framtiden, liksom! Här han man stått och knådat degar med sina bara händer som värsta Kulla-Gulla och så plötsligt kommer något som gör det åt en! Hallelujah!
Den invigdes förstås igår och vips så hade vi bakat två bröd. In no time! Jag bara stod och slängde i skiten (ingredienserna) och så plötsligt var degen klar. Dagens teknik alltså...

Tog ett par timmar på rean idag. Helt klart ovärt. Allt jag spanat in var det såklart fortfarande fullt pris på och dessutom var min storlek slut överallt. Inte ens strumpbyxor kunde jag hitta. När jag var ung tycker jag mig minnas att det var roligt med rea. Det var tider det...

Förövrigt har Texas nästan flyttat hemifrån så mycket som han är ensam hemma nuförtiden.
Ensamhetsträning - CHECK!

Dessutom väger han nästan fyra kilo nu, lilla klumpen.
Stor hund - CHECK!

Tänderna börjar falla ut också så snart är vi kvitt huggtänderna.
Kroppsdelar utan sår - CHECK!

Jag minns knappt sist vi fann en kisspöl inomhus (förutom den ingrodda jag hittade för några minuter sen, men den räknas ju inte). Det känns som ett helt annat liv.
Rumsren hund - nästan CHECK!

Texas höll sig till mig och Sambon idag när vi var ute och lekte, TROTS att en rottweiler gick förbi och såg superspännande ut.
Superlydig hund - CHECK


Tja, what can I say? Livet leker. Vi har bara några små detaljer kvar innan hundägandet är en dans på rosor.


Några huggtänder sitter fortfarande kvar och de används alltmer flitigt.
Sår på alla kroppsdelar, ärr på läppen samt en snygg reva över kinden - CHECK!

Texas är väldigt noggrann med att skrämma alla osynliga spöken på flykten.
Jobbigt skällig småhund - CHECK!

... är vad jag är när det gäller bloggläsning. Om det dyker upp högst irrelevanta kommentarer på era bloggar; var icke rädda! Det är bara jag som catchar up.


Har förövrigt fått hem en massa gamla bilder då min dator hos föräldrarna gavs bort. Tänkte bjuda på en bild från typ 2004 på mig och min kungspyton Hugo. Sjukt snyggt!

Något av det bästa i jul var promenaderna jag tog ute i Sunnersta hos mammsen och pappsen. Vi gick länge, länge. Första promenaden drog jag med föräldrarna och så gick vi i vintermörkret och tittade på alla julfina hus. Texas fick vara lös och höll sig nära hela tiden. Jag älskade det. Han älskade det. Mamma älskade det. Pappa lät som att han höll på att dö.

Dagen därpå gick jag själv med Texas ner till vattnet. Det var ljuvligt! Bara känslan av att kroppen faktiskt orkade bära mig var häftig. Det var inte alltför länge sedan jag fick feber av att gå några steg. Både jag och Texas njöt av lugn och frihet. Jag var genomsvettig efter en tredjedel men hade för roligt för att vända.


Vackra små skogsstigar


Vacker hund på vacker stig


Matte var jobbig som stannade för att ta kort hela tiden


Texas rejsar ifatt


Snön var kanske pyttelite för djup


Vattnet var alldeles fint. Synd att allt ser grått ut på bild


Vintervatten


Finfint


Texas beundrar utsikten


Sen gick vi hem igen

Juldagen inleddes med besked om farfars bortgång. Därför blev första anhalt sjukhuset där de gjort honom fin så att vi kunde ta farväl. Det blev tårfyllt men skönt. Ett väldigt fint avslut.

Efter ceremonin åkte vi till pappas jobb Sigtuna Stiftelsen för det årliga julbordet med släkten. Tydligen har vi gjort detta varje år, trots att jag så muntert konstaterade att det skulle bli spännande att prova deras julbord för första gången. Det lönar sig minsann att bjuda mig på festligheter för jag blir lika glatt överraskad varje gång. Det är bra skönt att vara lättroad.

Texas lämnades hos Sambons föräldrar och jag är stolt över att kunna meddela att han skötte sig exemplariskt.

Dagen till ära var jag klädd i Sambons gåvor och för att riktigt demonstrera vilket mirakel till karl jag har så bjuder jag på en bild:



OBS! Min Sambo är inte till salu.

Idag for vi till sjukhuset för att ta farväl av älskade farfar. Hans lilla kropp fungerar inte och att han fortsätter att klamra sig fast vid livet är ett under. Han har överlevt trots alla odds ett stort antal gånger men denna gång verkar vara den slutgiltiga. Han har länge varit sjuk så man tror att det ska kännas ganska väntat men ändå är det så svårt.
Hur tar man farväl av någon som alltid har funnits där?

Nu är vi hos familjen och njuter av stundande juletid. Texas studsar runt och är en självklar glädjemaskot. Snart ska jag ta med honom ut på en promenad i snön. Det är så härligt att komma ut i tysta villaområden när man är van vid ständigt trafikbrus.

Hoppas ni alla får en underbar kväll. Pussa och krama era nära och kära lite extra. Man vet aldrig hur länge man får ha dem så passa på och njut!

Eftersom vi har tränat Texas att kissa på kommando försöker vi att undvika att använda det ordet inomhus. Alltså har det funnits behov av alternativa uttryck.

Sambon har nu uppfunnit det ultimata uttrycket:

"Jag är lite nödig där fram"

För alla er som vuxit ifrån kiss-och bajshumorn kanske detta inte låter så roligt men vi tycker att det är SKITKUL!

Igår kväll var jag med familjen för att se Disney's A Christmas Carol. Det gäller ju att klämma in så mycket juligt som möjligt såhär dagarna innan Dagen. (Filmen var förövrigt bäst, skynda och se!)



Tyvärr kom Sambon och hans kompisar på att de också ska gå på bio samma kväll så plötsligt stod jag utan hundvakt. Först tänkte jag att jag skulle försöka hitta en annan hundvakt men så insåg jag att det vore perfekt att träna lite ensamhet nu när vi båda ändå är borta. Snart blir jag ju student och då kan det tänkas att han behöver vara ensam ibland. Dessutom är det ett måste för mig att ha en hund som klarar några timmar ensam om det behövs.
Jag bestämde mig denna gång för att begränsa honom till sovrummet där han brukar ta det lugn(ast). Jag försåg den lille herrn med grisöron och diverse annat livsnödvändigt innan vi for. Jag tänkte även kolla med hundgrannarna om de kunde ha en nyckel i nödfall och komma till undsättning om Texas lät som att han skulle dö, men de var inte hemma. Suck.

Jag trodde att det endast skulle röra sig om två timmar men drygt två och en halv timme (!!!!) senare kastade jag mig (släpades med hjälp av mamma. Jäkla reumatism) uppför trapporna och in i sovrummet där lillen huserat. Hur självklart jag än tyckte att det är med en hund som kan vara ensam var det inte utan att hjärtat kändes lite klämt där när jag skyndade hem till min bebis. Varför kan inte bara allergier försvinna så att jag kan ha honom med jämt?
Hursomhaver möttes jag av en viftande svans så fartfylld att jag trodde att halva kroppen skulle flyga av. Dessutom var han alldeles tyst. LYCKA! Självklart var detta inget annat än ett bevis på att jag verkligen har jordens bästa hund. Han hade inte ens kissat ner rummet! Och all inredning var alldeles o-trasig. Nu kan inte ens Sambon klaga på hur bunden man är av vår lille man. Herregud, vi kan ju vara borta i timtal! Framtiden är räddad!

Trots att han biter mig i läppen, skäller på spöken och äter upp vårt hem är han den finaste hund jag kan tänka mig. I Sverige firar vi ju inte Thanksgiving, men jag tycker att all form av tacksamhet bör uppmuntras under årets alla dagar. I juletid brukar det finnas extra mycket att vara tacksam för. Med den tanken i bakhuvudet väljer jag att skriva mitt inlägg i tacksamhetens tecken. Jag är så himla glad att jag har min lilla hund här i mitt vackra, nästan uppätna, hem.

Jag tänkte att jag skulle göra en lista på det som är allra bäst med Texas.
Kan inte ni göra det, ni också?
Det vore så kul att se vad alla uppskattar mest med just sin hund.

• Han sover på mitt huvud eller tätt intill.

• Han somnar i bilen/bussen/tåget och verkar mest tycka att det är mysigt när det skumpar lite.

• Han är oftast tuff på nya platser och i nya situationer. Uppspelt och nyfiken, ja, men inte rädd.

• Han älskar alla människor och pussar helst på alla han ser.

• Tycker någon att han är söt blir han alldeles till sig och vill helst flyga upp i famnen på den personen.

• Han orkar allt och har definitivt mycket motor, trots smidig förpackning.

• Han är det perfekta promenadsällskapet och den idealiska lekkamraten.

• När han blir trött vill han helst krypa ihop i famnen.

• Han är löjligt lättlärd och verkar älska att lära sig nya saker.

• Han är den vackraste hund som finns!

Vad är det bästa med era hundar?

Den lilla jobbiga är då min hund ;)


Det bör tilläggas att Tilda och Luzza kom som ett skott sekunden efter att filmsnutten är slut. Tyckte att de visades från en lite ofördelaktig sida där.

Såhär innan jul brukar jag gå runt och rimma lite i huvudet för att värma upp inför julklappsrimmen. Innan jag träffade min Sambo hade jag aldrig rimmat på ett paket, men eftersom jag älskar att skriva och dikta hakade jag mer än gärna på Sambons familjs jultradition. Numer rimmar jag på alla mina paket (och även på en del av sambons ;)). Rimmen brukar bli uppskattade av alla utom syster som tycker att de avslöjar för mycket.
Visst ger rimmen ännu en ledtråd till vad paketet rymmer, men jag ser julklappar som mer än bara ett "måste" och tycker att ett väl genomtänkt rim förstärker känslan av att det är en speciell present till just den personen. Det visar att det är lite extra tanke bakom.

Ibland hoppar de perfekta rimmen fram i huvudet och då gäller det att springa till närmsta penna eller dator. För fem minuter sen landade Sambons rim på papper och jag är väldigt nöjd. Föräldrarnas är nästan klara och systerns skrev jag förra veckan (hon får väl vägra att läsa om hon vill). Lillebrors rim är på gång.
Åh, vad jag älskar julen (trots att jag inte ler)!





Rimmar ni på era paket?

Trots att jag gärna skulle dedicera ännu ett inlägg till såret och hur djuriskt ont det gjorde att få en nål in i köttet på läppen, inser jag att det faktiskt finns roligare saker att skriva om. Till exempel hur sött våra vovvar lekte igår (innan Texas rev upp min läpp så att doktorn var tvungen att hugga mig med en nål rakt in i köttet på läppen). Det var full fart på hundarna och Texas lekte järnet i nya snyggtäcket.


Texas försöker charma Tilda. Misslyckat.


Bus.


Texas löves Luzza.


Full fräs.


Min hund är mycket blyg.


Tilda läxar upp Texas.


Vem vill inte ha en rottisbebis efter att ha sett fröken Luzza?






Tilda kör någon slags karate-kid pose.

Idag har jag, Texas, Sambon och mitt sår varit hos mina föräldrar på julmys. Sambons föräldrar var också där och det känns så lyxigt att ha två härliga familjer som dessutom umgås (de kände inte varandra innan jag och Sambon träffades)!
Vi har fikat och bakat julgodis och ätit Janssons och druckit glögg. Texas har bajsat lite i vardagsrummet. Inga konstigheter, med andra ord. Trots att han nu varit rumsren i flera dagar här hemma tycker han visst är föräldrarnas hus är en toalett. Detta trots att de har stor tomt precis utanför dörren. Kanske blir han förvirrad av att slippa trapporna...

Igår, innan vissa av oss inte längre såg lika presentabla ut (jag nämner förstås inga namn) passade vi på att få till några härliga snöbilder. Här kommer de!

Dagens inlägg skulle jag vilja tillägna min förr så oförstörda överläpp. Jag saknar dig.

Jag har nu ett hack i läppen. Min läppkontur är bruten, som läkaren så fint uttryckte det. Vi har nämligen haft fint hundbesök här idag. Både Lina och Mikaela kom med sina små sötnosar och Texas var som vanligt extra fäst vid rottisvalpen Luzza. När de andra hundarna började komma till ro var det fortfarande full fart på Texas och han försökte förtvivlat få igång Luzza trots att Lina höll på att hjälpa henne att bli lugn och fin. Jag gjorde därför en ansats till att göra detsamma med mitt monster till hund. Han högg och högg och högg efter mina händer och kunde verkligen inte förstå vilken vidrig människa som skulle hindra honom från att terrorisera övriga hundar på plats. Jag vet knappt vad som hände men plötsligt vände han sig om och högg mig i ansiktet. Den äckligt vassa tanden fastnade i läppen och rev upp den. Hålet blev inte så långt. Men djupt.

Min vana trogen tog jag det som en karl.
Eller inte.
Jag grät hysteriskt.
Why me? What have I done?
Alla möjliga fullständigt logiska tankar rusade genom huvudet. Konstigare människor har ju uppfostrat valpar; vad gör jag för fel?!
Sure att läppen blödde. Värre har man ju varit med om. Chocken låg i att det var min bebis som högg mig. Det var inte så jag tänkte mig det när jag skaffade hund.

På akuten var det tydligen väldigt svårt att bestämma om jag skulle ha stygn eller inte. Såret krävde ju stygn, men är det en hund som bitit vill man inte sy i onödan på grund av infektionsrisk. Till slut fick jag sys ändå. Läkaren var så vänlig och förklarade att de skulle skippa bedövning eftersom även den skulle göra sjukt ont. Tack för den infon, tänkte jag. "Ja, läpparna är ju så känsliga så det gör jätteont att lägga bedövning så det är lika bra att vi skippar det", fortsatte han. JATACK, det räcker, tyckte jag.
Så fick jag något slags skynke över fejset med hål för munnen och så sa sköterskan att jag skulle knyta händerna riktigt hårt och vara beredd på smärtan. Så stack de. Järnspikar, vad det kändes! "Jag vet, det känns förjävligt", sa läkaren medan nålen åkte in i köttet. Lustigt uttryckt av en läkare, förövrigt. Och TACK ÄN EN GÅNG FÖR INFORMATIONEN.

I alla fall. En stelkramsspruta och en kartong med antibiotika senare var jag fri att åka. Nu får jag inte le förrän på julafton då det blir återbesök för borttagning av stygn. Tydligen kan såret gå upp och då blir det nålen igen. Alltså blir det tråkminer fram till jul. Jag är ju rätt person att säga det till...


Såhär ser jag alltså ut fram till jul


Och såhär ser min stackars läpp ut.

Oh vad mysigt jag har det! Snart kommer Sambon hem och då ska vi fira att han fått semester. Hurra! Jag tänkte även ta tillfället i akt att ge honom en av julklapparna. Alltså en grattis-till-semestern-klapp. Det får man väl?

Jag tänkte dessutom att vi skulle se någon mysig film tillsammans. Utbudet kändes rätt klent och jag har ingen fantasi för att ladda ner hyra. Då, till min lycka, snubblade jag över denna pärla i tv-tablån:



Amerikansk komedi från 2005. Sarah Nolan är en nyligen frånskild kvinna i 30-årsåldern. Hon har en familj som inte kan låta bli att lägga sina näsor i blöt när det gäller hennes privatliv - eller snarare brist på privatliv. Efter att hennes syster skapar en profil åt henne på datingsiten PerfectMatch.com, går förskolläraren Sarah ut på en rad skandalösa och roliga dater. Men kommer hon att träffa någon som uppfyller det viktigaste villkoret, någon som älskar hundar?

Kvällen är räddad! Jag är skitnöjd och tror att Sambon kommer att få en höjdarkväll.

Grattis till semestern, älskling!

Nu börjar en av mina absoluta favoritstunder på hela året. Julklappsinslagning! Att slå in klapparna är minst lika roligt som att köpa dem. Det enda jag inte gillar är att behöva vänta nästan en hel vecka med att ge dem.


Julmusiken är på och inslagningsmaterial framplockat.

Och hunden har jag precis där jag vill ha honom:

Texas, alltså. Inte jag.

Idag har vi varit på stan med sötaste A och fixat lite julklappar. Texas följde med som smakråd. Själv var han supersnygg i nya täcket och bäst av allt; han verkar gilla det! Ja, kära vänner, ni läste rätt. Texas försökte inte att gnaga av täcket alternativt släpa sig mot väggen för att skava av det. Förmodligen förstod han hur snygg han var.




Vänligen notera att han fått en godis på kudden och därför slemmat ner den. Han har alltså inte kissat på kudden.

Tyvärr hade jag för fullt upp med att se till att Texas inte använde klappsugna främlingars händer som tandkliare, för att riktigt få tid till att fotografera. Täcket var mycket snyggare in action, men fokus låg främst på att komma hem helskadda och utan polisanmälningar. Det sistnämnda borde vara tämligen enkelt då Texas kommer undan med oförskämt beteende just på grund av hur liiiiiten och sööööööt han är.
"Åhhhh, men det göööööör ju inget att hans små vassa tänder sliter sönder mina händer för han ääär ju så sööööööt och fiiiiin och åååh vad kul. Bäst att jag viftar lite till med händerna framför hans mun för att riktigt stressa upp honom. Vad guuuuuuulligt!"

Nog för att det är skönt att slippa få skit för att man inte kommit längre i hundträningen (tyvärr föds inte alla hundar färdiglärda), men samtidigt vill jag inte att hans beteende ska vara okej bara för att han är söt. Nej, skärpning skärpning.

Tyvärr blev han inte särskilt uttröttad av dagens äventyr, men jag har stora planer för helgen. Imorn blir det hundträff och då ska han minsann göra av med energi så att vi klarar oss fram till jul. Räcker inte det har vi julgodisbak hos föräldrarna på söndag och där är mamma given lekledare. Dessutom har de tomt och skog i närheten så även där kan vi lägga energi.
Idiotsäkert planerat!!

Så åkte vi då till Hööks, fast övertygade om att hunden höll på att bli fet och go. Knappt hade jag börjat planera en lugn och sävlig framtid förrän det uppdagades: My dog is still a skinny little thing.

Jag tänkte minsann klämma till på den tuffa västen i storlek 30, men se det gick inte. Inte ens nästan. Vi hade till och med kunnat köpa storlek 25 för att använda som hundkoja!
Personalen visste ingen råd. Till slut plockades det fram ett sött litet jultäcke, komplett med bling-bling på ryggen. Sambon blev förstås alldeles till sig inför utsikten att promenera runt med sin blingade lill-voffsing. Hello accessoarhund!
Nog för att täcket var sött som socker (och faktiskt passade) men det föll på materialet. Istället för att skydda mot väta skulle detta snarare se till att hålla Texas blöt och fin.

Till slut blev det ett helt annat täcke. Nämligen detta:

Min basilika, till exempel.

Sen Texas blev frisk från sin lilla magsjuka har jag gjort mitt bästa för att göda upp honom. Han tenderar ju att "springa bort" all mat och sen se lika benig ut igen. Ingen risk för övervikt, här inte. Kanske satsar han på en karriär på catwalken, men jag uppmuntran endast sunda värderingar hos mina små och ser helst att han blir en rejäl polishund.
Nu tycker jag också att mina ansträngningar börjat ge lite resultat. Lilla bebismagen putar sådär fint igen och revbenen är inte framme som förr. Hurra!

Detta ska alltså firas. I'm thinking lite shopping!
Hööks har nämligen 15% på hela hundsortimentet med slut idag, så det gäller att passa på. Bebismagen är numer ganska svår att klämma in i vintertäcket och Texas tycks lagom road varje gång det är dags. Alltså blir det en storlek större denna gång.


En sån här liten tuffing hade jag tänkt mig. 179:- och så rabatt på det. Nästan gratis, faktiskt.
Det är ju så billigt att man lika gärna kan passa på att köpa lite andra saker också.

Typ detta för 99:- minus rabatt. Som hittat!


Eller kanske ett fodrat reflextäcke för 169:- minus rabatt?

Eller kanske en agilitytunnel att ha i vardagsrummet? För 399:- minus rabatt blir den din. Klart värt!

Som extra säkerhet åker jag till Hööks med Sambon, vilket innebär att jag max får med mig ett täcke hem. Om ens det. Skulle jag så mycket som titta på ett grisöra ger han mig onda blickar!

Igår höll jag på att bli tokig. Helt tokig.
Jag slet mitt hår. Jag skrek. Jag grät. Jag dunkade huvudet i vägen. Stampade med fötterna. Boxade i vägen.

Okej, riktigt så illa var det kanske inte. Men det var illa, helt klart. Det var nämligen så att Texas skällde. Konstant. Hela tiden. Non stop. Eller i alla fall väldigt mycket.

Jag hade den briljanta idéen att jag skulle lära in "bryt" som ett kommando för att avbryta den aktuella otillåtna sysselsättningen. Jättebra. Texas lärde sig i ett nafs. Jag klickade så fort han reagerade rätt och sen fick han en pyttebit blodpudding. Inga konstigheter tänkte jag och förstod att jag hade världens smartaste hund.

Nackdelen är dock att det lilla monstret väljer att vända det emot mig!
Ber jag honom att avbryta sitt gnagande på granen, ja då vet han att om han gnager på granen och sen slutar så blir han belönad. Ber jag honom att avbryta sitt hemska skällande (eftersom jag verkligen trivs här och ytterst ogärna vill bli ovän med grannarna) inser han att okej, skäller han för att sen sluta så blir matte glad.

AH!

Hur sjutton ska man uppfostra en så intelligent och manipulativ liten hund? Visst försöker jag att främst ignorera, men om en tre meter lång gran står och svajar för att en valp hänger i grenarna känns det som att man bör ingripa. Eller om Texas står i flera minuter och skäller på någon stackars granne som inte kan låsa sin dörr fort nog...

Detta blev den första bok jag läste om klickerträning och också den som fick mig intresserad på allvar. Det står mycket om klickerträningens bakgrund och roligt nog var det mycket som var bekant från psykologistudierna. Man får veta varför klickerträning fungerar och vilka psykologiska experiment som lagt grunden till detta (Pavlovs hundar etc). Sånt tycker jag alltid är lite extra roligt att läsa. Jag vill gärna veta varför och inte bara hur.

Författaren ger tydliga exempel från riktiga situationer där han mycket framgångsrikt har använt sig av klickerträning. I slutet får man viss handledning i konkreta träningsmoment med klicker, men boken känns främst som en grund till "vidare studier". Det är ingen handbok per se, utan snarare en mycket god introduktion.

Är du osäker på om klickerträning är något för er eller bara intresserad av klickerträning, dess ursprung och funktion? Läs då denna.

Ibland undrar jag om jag inte skulle ha satsat på en härligt rund och lat engelsk bulldog istället...



Jag får hota Texas med ett byte och hoppas att han då slutar att tugga på stolsbenen/bordsbenen/golvet/skohyllan/listerna/vinstället/sladdarna/granen/alla tillgängliga händer.

Vi håller tummarna!

Idag kan vi addera en Newfoundland till listan. Största hunden hitills! För första gången verkade Texas något medveten om storleksskillnaden, men det gick över på några sekunder. Han sprang till och med efter den fina vovven när de var på väg hem igen (jag hade fullt upp med att få upp en bajspåse och tappade kopplet. Inte alls pinsamt).

Ägarna var, som alltid, trevliga och vi stod och pratade en stund medan hundarna umgicks. Deras hund var otroligt fin men jag måste säga att Texas känns lite smidigare ändå...



Stor hund.

Som jag tidigare nämnt vill jag gärna läsa på om Texas raser så att jag bättre kan tillfredsställa hans naturliga behov. Alltså lånade jag en bok om vardera ras och eftersom jag själv är övertygad om att mycket temperament är hämtat från mamma JRT blev denna bok först ut.

Kvinnan som skriver är en person som nu är "inne på sin fjärde generation JRTs" och väljer att dela sina kunskaper med oss läsare. Redan där blir jag skeptisk. Att enbart skriva om en ras ur sitt eget perspektiv och från egen erfarenhet känns alltför subjektivt i mina ögon. Jag tror inte att man kan skriva om en ras utifrån fyra individer, lika lite som man kan döma ett land efter att ha träffat några få invånare. Kanske är jag för krass här, men jag har alltid får lära mig vikten av källkritik.

Först kommer lite historia om rasen. Fint och bra. Sen handlar det mycket om valpköp och hundägande rent generellt; vaccinationer, avmaskning, id-märkning etc. Tyvärr känns det inte som att jag lärt mig så mycket mer om själva rasen och dess behov. Något jag däremot reagerar på är när hon skriver att Jack Russeln verkligen inte är typen som arbetar för att det är kul eller för att glädja matte/husse utan att de alltid måste se att de själva har något att vinna. Det tycker jag är en väldigt elak generalisering. Det finns väl hundar av alla raser som inte lämnar sängen för mindre än en blodpuddingsbit. Själv har jag fått intrycket av att JRTs ofta tycker att det är kul att arbeta. Men, som sagt, det är ju min personliga åsikt och därför inte mer värd än författarens.

Sammanfattningsvis gav boken mig inte så mycket som jag hade hoppats. Vill man fördjupa sig i Jack Russeln bör man ta någon annan bok.

Jag lånade ju på mig en hel massa böcker häromdagen. Det har ännu inte blivit så mycket läsning men eftersom jag välsignats med att vara väldigt snabbläsande har jag ändå hunnit avverka några stycken. Jag tänkte att jag skulle köra små recensioner av det jag läst. Det skulle uppskattas att få bolla lite tankar och idéer med er övriga hundfantaster. Jag hade ju önskat att det skulle vara enkelt att skilja mellan "rätt" och "fel" uppfostringsmetoder, men riktigt så är det ju aldrig. Det finns förstås lika många metoder och attityder som det finns hundägare. Jag fortsätter att plocka det som känns rätt i magen, men det är inte alltid så lätt. Det blir ofta så att jag vill för mycket. Ambitionerna är för höga. Jag menar väl, men pressen på både mig och lillgubben blir då för hög. Skärpning Sara, skärpning!

Hursomhelt. Även om böckerna inte bara hjälpt med att minsta förvirringen är jag fast i min övertygelse att kunskap aldrig skadar. Ibland håller man inte alls med författaren men jag tror att det är viktigt att vara ödmjuk inför andras övertygelser och att ändå våga tänka utanför sina egna ramar.

Jag tycker inte riktigt att Texas har växt så mycket, men rent logiskt (och viktmässigt) vet jag ju att han gjort det. Det märkt nu särskilt på hans täcke som stack ut en bra bit över rumpan när jag köpte det. Nu känns det lite i minsta laget och remmen runt magen är inte helt problemfri att knäppa.

Som den ekonomiskt förnuftiga person jag är, framför allt när det gäller min hund, tänker jag att det enda rätta är att vänta med de dyra(re) täckena tills hans är helt färdigväxt. Jag tycker själv att jag lät väldigt övertygande när jag förklarade för Sambon att vi borde investera i ett Hurtta Pro-täcke när Texas blir stor och stark. Det verkar ju så bra och sitter så snyggt. Titta bara på hur fin Azi är i sitt! Och så kan vi nöja oss med billigare varianter fram till dess.

Han lät inte övertygad...

Snygga Hurtta Pro som finns hos Spoiled Dog för 479:-

Nu har vi även träffat en Lhasa Apso. Det var en söt liten flicka på 8 månader, nästan helt svart och snyggt nerklippt. Texas tyckte om den lilla tussen och ville väldigt gärna följa med och leka. En annan dag, hoppas vi!


Raslistan växer!

Lilla monstret verkar vara på gång med tandlossning. Hoppas jag. Han har blivit helt bitgalen. Möbler och händer ligger åter i riskzonen. Please, säg att de lossnar snart! Jag gör allt jag kan för att förse honom med tillåtet tugg, men det verkar aldrig duga.

Igår kväll möttes jag av en brottsplats i sovrummet.


Någon har stulit påsen med tuggpinnar ur skafferiet...


Texas. Vid brottsplatsen. Med stulet gods i munnen.


Suspekt beteende?


At the crime scene.



Dagens ungdom. Ingenting går säkert!

Såhär söt är Texas när han skuttar runt i det vita.
Kopplet släpar eftersom vi precis börjat komma igen med inkallningen, men det känns inte alltid tillräckligt hundra för att släppa honom helt. Det går många andra hundar där och idag var där fullt av barn i pulkor.

Jag och Texas jobbar för fullt på att träffa alla hundraser innan Texas är ett år.
Jag kom på det nu. Kanske vore det en rolig idé, ändå. Försten att hälsa på alla vinner!

Idag kan vi lägga mops till listan så hitills blir det:

• Mops
• Chihuahua i alla storlekar
• Rottweiler, stor och liten
• Cavalier King Charles Spaniel
• Lagotto
• Pomeranian
• Västgöta spets
• Springer spaniel
• Tax
• Golden Retriver
• Yorkshire terrier
• Blandras chihuahua/yorkie
• Australisk Kelpie
• Jack Russel Terrier
• Parson Russel Terrier
• Fransk bulldog
• Blandras fralla/amerikansk cocker spaniel

Jag tror att det är alla hitills...
Detta är alltså endast hundar Texas hälsat på ordentligt och inte hundar vi bara har sett.
Vi hoppas kunna lägga fler till listan. Man märker att det ger resultat. Texas har förstått att hundar kan komma i alla olika färger och former och tycker inte längre att det är något konstigt med det.

Imorse såg det ut såhär utanför vårt fönster.





Texas skulle äntligen få uppleva sin första snö! Vi gick till parken för att riktigt kunna busa runt.
Såhär fint såg det ut på väg dit:



Texas var klurig att fånga på bild. Han studsade för mycket!







Så kom grannen med fina Västgöta spetsen Valle som var leksugen.



Valle tog sig fram aningens bättre i snön. Texas nästan drunknade!



Efter lite lek gick vi hem igen. Jag ville inte trötta ut Texas för mycket på en gång. Förhoppningsvis hinner vi busa mycket mer i snön innan den smälter bort.
När vi kom hem ville Texas leka mer i snön. Han hoppade upp i sängen, som nästan ser ut som en snöhög, och busade lite där innan han ville krypa upp i famnen och sova.

Denna rara hund söker visst ett nytt hem. Jag hittade den när jag råkade kolla hundannonserna på blocket. Tänk vad tokigt att musen bara klickade dit sig helt själv! Dagens teknik...

Vovven är samma blandning som Texas och ser ju nästan precis likadan ut i kroppen. Skulle man bara ändra färgerna vore de nästan identiska. Roligt, tycker jag. Kanske blir en julklapp till Sambon? Mohahaha...

Klicka på bilden för att komma till annonsen.

Ibland är det en himla tur att man har hund. Annars vet jag knappt hur vi skulle ha orkat med all disk igår.





Som tur var såg Texas till att det blev gjort. Thank you baby!

När vi var ute för en stund sen mötte vi åter en enorm Rottweilergubbe på drygt fem år. Han älskar plutthundar och var så snäll mot Texas sist vi träffade dem. Idag var det samma sak. Texas som väger tre mjölkpaket traskade in mellan benen på den stora vovven och stod i godan ro och sniffade på snoppen. Lite läskigt tyckte Texas att det var att sen på 45 kilo mellan benen, men det gick ju det med.

Jag är så glad att jag är så överdriven i mina försök att skaffa kompishundar och hundkompisar för det tycks verkligen ha gett resultat. Texas klarar allt från minihundar till bjässar och tycker att alla är lika roliga.

Jag måste verkligen börja ta med kameran ut på småturerna. Man vet aldrig när man springer på någon sötnos och jag hade kunnat offra en nagel för att få en bild av Texas under magen på den fina Rottweilern. Jag hade också gärna velat ha en bild på den söta gubben jag mötte häromdagen som var ute och rastade sin 15-åriga samojed. De gick lite stelt båda två, men det såg så fint ut. Jag ska också ha hund när jag blir gumma!

Jag frågade förresten den söta gubben vad hemligheten var till att få sin hund så gammal och pigg. Motion är viktigt, sa gubben. Check, tänkte jag. Sen tror jag också att det är viktigt med en harmonisk hund, sa han. Detta medan Texas for runt som en virvelvind.
Vi får nog jobba lite på det där sistnämnda...

Igår bjöd vi hem sambosyster med pojkvän för lite byggande av pepparkakshus. Plättlätt, tänkte vi. Ambitionerna var höga och humöret på topp. Ritningar och mönster och diverse former diskuterades. Sambosyster med pojkvän gjorde vackra detaljer och planerade utförligt sitt lilla bygge. Jag och Sambon körde lite på känn.
Tyvärr blev det inte riktigt som vi tänkt oss.


Koncentration!


Lite glögg och ett stycke skinka.


Tanken var god...


Texas fick vara med på ett hörn.


Att dekorera var superkul, tyckte sambosyster!


Det tyckte inte Texas.


Vårt resultat! En kärlekspepparkaksmaasaihydda. Och ja. Det är alltid snö utanför Maasaiernas hyddor.
Inga konstigheter!


Deras  såg lite ut som en läskig uggla där ett tag, men blev faktiskt finast i slutändan.


Grymt resultat.

HAPPY LUCIA, allihopa!

Superbutiken Spoiled Dog ger idag hela 20% rabatt på din beställning. På min önskelista finns flera saker från just dem. Det blir till att meddela alla jag känner att vill de köpa julklapp kan de passa på idag!

Annars är det ju inte utan att man blir sugen på denna söta mössa... ett måste i jul?

Titta vad jag har fått!







Ser ni vem det är?
Det är Texas kullbror Frank!

Samma rynkor i pannan, vita fossingar, roliga öron och härliga färg. Synd att inte svansen syns; tydligen hade alla syskon den roliga "ringmärkningen".
Sen vet ju jag vem jag tycker är sötast...

Ja, var ska jag börja? Sällan har väl min hund blivit så stimulerad som idag. Lek, passivitet och stadsträning har dagen bjudit på tillsammans med Lina med rottisvalpen Luzza och chihuahuan Wilda samt Sara med jack russeln Golle.











Lite krångligt att fånga all fart och fläkt. Lina har fler fina bilder från dagen.

Efter lek, när alla utom Texas var lite trötta, var det dags att gå fint in till stan. Texas såg tillfället i akt att strypa sig själv. Varför gå fot när det guppar en smaskig rottisrumpa lite längre fram? Till hans försvar har vi aldrig förr gått i koppel tillsammans med andra hundar så det var perfekt att träna på. Det är bra för honom att se att man inte bara springer runt som en idiot med andra, utan att man också kan ta det lite lugnt.
Stan var full av folk som skulle handla julklappar och vi kryssade fram mellan barnvagnar och shoppingkassar. BRA TRÄNING! Mycket uppmärksamhet fick de också, de små sötnosarna. Tyvärr låg mycket fokus på vackra Luzza och Texas, som tror att han heter "åååh sööööt", förstod inte varför de klappade så mycket på rottweilern. Ännu ett moment som vi behöver träna på: konsten att inte hälsa.

Tyvärr tog jag ingen bild när vovvarna satt fint på stan och studerade omgivningarna. Synd! Att se Texas lite passiv bland folk är något man måste föreviga. Kanske nästa gång!

All in all var det en supermysig dag med härliga hundar och gulliga tjejer.
Bäst av allt är kanske att Texas ser ut såhär nu:

Ja, att se sånt här gör mig lycklig.



Sambon berättade att han tagit kort på oss när vi sov. Texas kryper alltid upp hos mig om nätterna och tydligen även efter att jag har somnat. Alltså kan jag ju faktiskt inte ha gjort allting fel ;)

Åååååååh. Jag har precis pratat med Texas uppfödare och hon sa att hon ska skicka bilder på Texas som bebis. Om han är så här söt nu vågar jag knäppt tänka på hur söt han var som bebisplutt!

Inspirationen till att ta tag i detta hittade jag hos Gizmo & Leeloo som utmanar alla att lägga upp sina snuttigaste valpbilder.

Gör det allihopa, så frossar vi i söteri!


Tur att Texas fortfarande är en sötplutt!

Texas är en blandning mellan Jack Russel och Chihuahua. En mycket vacker hund, brukar folk tycka. Så även jag. Tyvärr har dessa fina raser egenskaper som inte enbart är smickrande.

Jag har aldrig varit skrockfull men nu, mina vänner, ska jag ge er en anledning att tro på detta förlegade skitsnack.
Häromdagen tog jag ju med mig min hund till Stockholm på en mycket lyckad dagsutflykt. Konstigt nog fick han lika mycket uppmärksamhet i storstaden; jag trodde att gatorna kryllade av söta hundar där ändå. Anyway. Det många kommenterade när de fick höra hans blandning var att han måste vara otroligt skällig av sig. Iiiiiiinte då, försäkrade jag. Vår valp har många hyss för sig men vi har i alla fall varit välsignade med tystnad. Hallelujah.

In my DREAMS!

Texas har sedan dess börjat skälla mer och mer.  PÅ INGENTING! Först var det en hund som skällde så mycket på honom att han till slut började svara (tänk vilka tider), sen en högljudd bil, dörrklockan eller ljud i trappuppgången. Nu är det ALLT! Minsta lilla ljud. Minsta lilla tystnad. De senaste nätterna har han vaknat och skällt ett slag. Återigen, på ingenting.

... och ner som ett vrak, eller hur är det man brukar säga?

Gårdagen var alltså fantastisk och jag ringde alla jag känner (i alla fall mamma) ett antal gånger för att prisa min fantastiska hund. Tyvärr uteblev den där trötthetseffekten som jag suktat efter och vi fick tillbringa aftonen med en uppspelt och arbetsglad hund. Måste jobba på det...

Nu ska jag passa på att återge några av dagens med- och motgångar. Förhoppningsvis håller Texas sig sysselsatt i ytterligare några sekunder med toarullen.



Vi kan ta dagens succé först. Helt klart värt att hyllas.

Texas var ensam hemma i en timme och tjugo minuter idag.

Helt otroligt fantabulous! Jag kollade med grannen också att det inte låtit som valpmord i vår lägenhet och han hade inte hört någonting, vad han visste. Notera då att skäller Texas så märks det.
Allt som behövdes var ett par grisöron. Ett i munnen och ett gömt, så att han skulle kunna roa sig även om (när) han tröttnade på det första. Genialt!

Det jag roade mig med var främst tvätt. Dessutom stötte jag på en bekant till min morfar i tvättstugan (vad är oddsen?) som gärna ville stå i en halvtimme och diskutera rigida frireligiösa organisationer. Därav den lång tiden. Jag fick också till en tur till biblioteket. Jag är trött på att stå som ett förtvivlat frågetecken när min valp blir ett monster så här skulle laddas med KUNSKAP.



Mycket kunskap. Rasinfo, klickerträning, valpkunskap och hundpsykologi.

Nu borde jag väl klara mig?

Texas, min vackra, underbara, fantastiska, begåvade och intelligenta hund spårar som aldrig förr! Vad roligt det låter när de sniffar sådär. Och vad skönt att jag inte var alltför överambitiös där i det tidigare inlägget. Det känns ju faktiskt helt realistiskt nu.

Texas verkar verkligen älskar att arbeta! Kan man inte ta tillvara på det lite bättre? Borde jag gå förbi polisstationen och erbjuda våra tjänster? Bli stammis på någon Brukshundklubb (om de tar emot pluttar)? Skita i att bli psykolog och satsa på hundträning istället?

Ja ni. Det blir till att klura på.

Detta tänkte jag klicka in idag:

(eh, not)

... man sitter och knäcker fingrarna och hunden kommer farande.

Texas ligger utslagen efter gårdagens äventyr (I love you Pompom!) och jag planerar framtida framgångar. Dels ska Texas blir jordens sökhund. En sån som hittar allt, ni vet. Viktiga människor och poliser kommer att ringa och bönfalla Texas om att hjälpa dem hitta knark/försvunna människor/diamanter/kantareller etc. Jag längtar!

Ännu ett mål är att köra lite hard-core klickerträning. Förmodligen blir det bakåtvolter till jul ändå. Jag är jättenöjd!


Mina hemliga vapen: klicker och blodpudding. Nothing can stop us now!

Som ni vet tar jag mina vovvevänner på största allvar. Ett krav är att åtminstone någon ska vara trevlig; antingen hund eller människa. Kommer hundarna överens kan man ju stå där och få tiden att gå genom att beundra vovvarna in action och ibland säga något i stil med "... kul att de kommer så bra överens". Är hunden en pina men ägaren trevlig blir det lite annorlunda. "Texas, försök att inte bli uppäten. Mommy is talking here!"
Men så ibland kommer guldkornen: two-in-one! Idag har vi umgåtts med guldkornen Katarina och Pompom som vi träffade igår.
Texas kom till och med på inkallning. F-L-E-R-A gånger. Ta bara en sån sak. Helt klart positivt inflytande.
Först fick så de små monstrena springa av sig. Jag älskar, som sagt, att se hur energin bara rinner av Texas. Inte för att den någonsin gör det, men det skadar aldrig att drömma.
Sen gick vi hem till oss och då hettade det till.

Som vi alla vet hade Texas en mycket tidig sexuell debut. Tyvärr har han främst fått utöva sina färdigheter på stackars Spiltus ännu, men idag blev det annat. Det gick vilt till, helt enkelt. Spiltus fick dock vara på ett hörn så han sörjer inte.


Det börjar bra. Texas har fortfarande vett att posa. Det där håriga i bakgrunden är Pompom :P


Mosad chihuahua?


Texas tar en tugga.


Provridning.


Hångel... fast med tänder?


Texas fuskade och körde råstyrka. Pomsen hade ingen chans!


Hade jag bara sett denna bild skulle jag aldrig vilja träffa min hund!


Får man hoppa på?






Soft avslut.

Rough day, I'm telling ya!
Inte konstigt att Texas ligger som en blöt fläck i sängen.

Mission accomplished!

För att skapa lite referensramar: Sambon är 189 cm lång. Takhöjden är väl en 270.
Granen? Ja, den är stor!


För stor. Lite av stammen och en snutt av toppen fick offras för att den skulle få plats.


Kanske hade varit värt att satsa på en större stjärna när man ändå var igång? Ser lite klent ut. Fot fick hetsköpas då granen var för stor för vår gamla. Hoppsan!


Fikapaus med julgröt!


Ljuvlig Amaryllis. Men den blommar mot min vilja! Jag tyckte att den kunde vänta ett par veckor...


TADAAH! Snyggast i stan, skulle jag tro. Het granmatta också. Nej, jag har inte gjort den själv.


Ett litet paket under granen!

Tänk jag drömde inatt
att jag hade en... till valp!

Jag och Sambon gick alltså och spontanköpte en Rottweilerbebis. Det blev ganska jobbigt eftersom vi precis börjat kunna njuta av att Texas nästan är rumsren. Plötsligt var vi tvungna att springa upp och ner för alla trappor stup i kvarten igen. Först några dagar efter köpet insåg vi att det kanske inte var så smart. Tanken var ju faktiskt att jag skulle lägga all tid och energi på Texas så att både han och jag kan lära oss... och så går jag och köper en till mitt i allt! Samtidigt var vi ju alldeles kära i den nya valpen och kunde absolut inte tänka oss att lämna bort honom.
Dilemma!

Det var skönt att vakna med endast en valp på huvudet.


Texas lillebror?

Jag har nog inte nämnt detta tidigare men... I love hundägare!

Igår var jag och Texas ute på en tur när vi stötte på en kvinna med en Parson Russel Terrier. Jag och kvinnan pratade lite och gick med på att låta vovvarna hälsa. Kvinnan sa dock att hennes hund, efter att ha haft egna valpar, gärna ville uppfostra andra ynglingar.
Härligt! tänkte jag.

Vovvarna fick så hälsa och mammsen var så fin med Texas, som förövrigt skötte sig exemplariskt. Kvinnan sa att hennes hund brukar vara betydligt bryskare mot valpar och att det måste vara så att hon känner att Texas har så lugn och fin energi att det inte behövs. Att hundar kan känna av det på ett annat sätt än vi människor ser det. Success!
(Ni som läser detta och tycker att det låter galet; vänligen kommentera icke! När Texas far runt som ett yrväder är det kvinnans ord jag tar till som tröst).

Som om inte det var nog har vi haft två fina hundmöten idag. Först tog vi en tur till parken på andra sidan gatan (jag försöker alltid gå dit på tider då jag tror att andra hundar kan finnas där, så knäpp är jag) för att leta vänner/kissa. Idag gav förhoppningarna utdelning då vi mötte en supertrevlig tjej med tillhörande supertrevlig chihuahua i lämplig lekstorlek. Hurra! Vi bytte nummer och ska ses oftare. Vovvarna blev bästa lekkompisar så det vill man gärna utnyttja fler gånger. Jag älskar allt som tömmer min lilla hund på energi.

Möte nummer två var alldeles nyss med grannen och västgötaspetsen Valle. Texas älskar att leka med Valle och Valle är så fin med honom. Ju fler stora förebilder Texas kan få, desto bättre. Det blev en liten runda och lite hundsnack tillsammans. Inte nog med att vi har jordens snyggaste lägenhet (och hund!), vi har supertrevliga grannar också. Valles matte är visst inne på klickerträning också så jag ska se om hon kan ge en nybörjare som jag några tips. Jag är sugen på att klicka bort Texas alla olater och är övertygad om att det kommer att gå strålande!


Jag kommer tyvärr inte åt hundbilderna så jag väljer att illustrera detta inlägg med en bild av vår då ännu ouppackade gran på nästan tre meter. Roligare bilder kommer.

... en enorm hare står tre meter bort och hunden äter löv.

På IKEA fann vi den bästa leksaken ever. Vi kallar den "bollen".



Lagom stor, lagom rund, perfekt att tugga på. We love!





Definitivt ett hett tips!

... att min hund tuggade sönder internetsladden. Han gillar att tugga, min hund. Varken jag eller Sambon var särskilt överförtjusta över denna vandalism. Vad gör man när man är sjukskriven och inte har internet, liksom? ;)

Sedan har annat kommit i min väg. Lite sjukhus och sånt som hör till.
Här kommer en liten uppdatering:


Vi har vilat!


Legat och läst.


Kokat ris och fisk till lilla magsjuklingen.


Sugen?


Gosat lite.


Hjälpts åt med tvätten.

Jodå. Nog är man effektiv alltid.