Texas och jag

Tja, var börjar man?

Hur underbar är denna värme? Jag och Texas steker allt vad vi kan. Här är åter lite ont om inlägg då böljan inte bjuder på många tillfällen till internetuppkoppling. Just nu ligger vi i Trosa. Söt liten hamn med lite Junibacken-känsla. Imorgon är planerad hemresa då jag, Sambon och Texas återvänder till Uppsala. Därefter blir det uppdatering och bildregn. Texas gör sig så bra på bild i sin flytväst.

Nu är det dags för oss att göra stan osäker. Texas har kanske pyttelite överskottsenergi som måste kanaliseras på bästa möjliga vis. Hoppas att ni alla har det skönt så hörs vi snart igen! Jag svarar ikapp på alla eventuella kommentarer när jag är tillbaka :)

Det är inte längre accessoarhundar som gäller. Skeppshundar är det nya svarta. Trendmedveten som man är så är vi i full gång med att finslipa Texas båtvana. Texas båt-oskuld togs tyvärr av mina föräldrar när jag och Sambon var i NYC men det berättas om hur han satt där i ett ensamt hörn och bara skakade. Gång nummer två var även den utan mattes stöd. Säkra källor meddelar dock att Texas visade stor förbättring. Den tredje gången följde jag med och då var det knappt någon fara alls. Osäkerheten visade sig förvisso i ett stort behov av närhet från trygga matte och sällan har han varit så mammig som han var då. Jag njöt och tyckte att det var härligt att känna mig behövd, medan resten av familjen fnös och himlade med ögonen. 

Några ytterligare turer har vi hunnit med och i helgen blev det även en övernattning. Vi ska nämligen ut på segelsemester på onsdag morgon och jag ville gärna prova på hur det funkar med Texas och båt-sov. Det gick strålande! Vi la till vid en underbar klippa så det var enkelt att hoppa på och av. För oss med två ben. Texas kommer aldrig att kunna ta sig på den där båten själv, stackarn. Hursomhelst var det alltså enkelt för mig att bära Texas iland när helst det kunde behövas. Annars har vi (läs: jag) behövt ta gummijollen och ro iland när Texas behöver utföra behov eftersom båten oftast är för djup för att komma tillräckligt nära land. 

Jag, Sambon och Texas sov i akterruffen och det gick bra. Vid 6 var det väldigt ljust och då tyckte Texas att det var hög tid att få kissa. Det tyckte inte jag men Texas vann den striden. Passade dock på att sova ett par timmar sen när vi varit ute och gått. 
Eftersom Texas är så mammig på båten blir det väldigt jobbigt för honom när mammsen ska bada. Han brukar hoppa ner på badbryggan, ibland även ner i jollen, och så står han där med sina puppy eyes och gnäller. Alla väntar med spänning på den dagen då han hoppar i! Efter frukosten i söndags var det åter baddags och den här gången fick Texas stå på klippan när jag kastade mig i vattnet. Sin vana trogen stod han där som om all världens sorger tyngde honom och gnällde. Till slut skuttade han i och simmade ut till oss. Vi hade satt på honom flytvästen då han verkar tryggare med att simma i den, men detta var första gången han simmade rakt ut i öppet vatten. Annars har han bara simmat lite i vattenbrynet precis bredvid där han bottnar. Han var så söt! Förhoppningen är att han ska bli tryggare i vattnet nu under båtsemestern för han verkar tycka att det är lite roligt! Det är väl en vanesak som allt annat. 

Kära bloggvänner,

Igår var det så äntligen dags för den stora, livsavgörande förändringen i våra och Texas liv. Kastreringen. Jag hade föreläsning fram till klockan 16 och stressade sedan hem för att plocka upp vovve och möta sambon för att bli skjutsad till kliniken. Valet föll på Årsta Djurklinik då de, till skillnad från många, baserade priset på hundens vikt. Alltså föll den slutgiltiga notan på 1490:- inklusive tratt och smärtstillande tabletter. Nästan så att man kunde göra det lite oftare, bara för att det var så billigt. Hurra för det!

I alla fall. Jag hade förstås närvaro nog att dokumentera gårdagen då jag tänker mig att detta blir något att se tillbaka på och minnas med glädje.

"Åh, minns du när vi kastrerade lilla Texas? Tänk att han var så galen och hyper där innan, det kan man inte tro nu när han bara ligger som en trasa i soffan hela dagarna".

Ungefär så kommer det med största sannolikhet att låta om ett par år. Inte för att Texas visar några som helst tecken på begynnande slöhet, men det kommer nog.


Såhär såg Texas ut när han bad för sina bollars liv på väg till kliniken.


En filurig matte håller hårt i hunden som väldigt snart ska somna in.


Plötsligt blev hela kroppen tung och vovven sjönk så sakta ihop i en söt liten hög. Sambon och jag passade på att njuta av lugnet.


När vi fick hem vår lilla tuss var han inte så kaxig. Oj vad pömsig han var!


Han somnade mitt i rymningsförsöken!

När det väl var sängdags tänkte jag lyckligt att jag äntligen skulle få min första ordentliga nattsömn på flera veckor. Underbart med drogade hundar!
Tyvärr varade inte lyckan så länge. Texas tyckte nämligen att det var dags att vakna precis just då så han for runt som en liten dåre och hoppade upp och ner i soffan och sängen. Förmodligen inte att rekommendera för en nyopererad hårtuss.
Vi valde att ha honom instängd i vårt sovrum under natten så att han inte skulle springa runt lika mycket. Med jämna mellanrum vaknade jag alltså av att en tratt smällde mig i ansiktet eller att en frustrerad hund hoppade på min mage. Tratten var vi tyvärr tvungna att behålla på då han slickar såret så fort han bara kommer åt.

Enligt veterinären brukar hundar knappt bry sig om varken stygn eller tratt, men Texas tycks vara undantaget som bekräftar regeln. Vanligt är tydligen att man bara behöver tratt när han är ensam och obevakad, men tar vi av tratten springer han ifrån oss och kastar sig ner på rygg för att slicka. Efter några minuters jagande blir det till att sätta på tratten igen. Förhoppningsvis kliar det inte lika mycket när det läkt lite mer. Om inte annat rör det sig ju bara om tio dagar så vi ska nog överleva det också.

Nu blir det jättespännande att se om vi märker några förändringar framöver. När vi var ute imorse kissade han på andras fläckar i vanlig ordning så det beteendet är kanske befäst? Den som lever får se...

Hoppas ni alla får en underbar dag!

I söndags var vi såklart också ute på isen. Det gäller ju att passa på. Denna gång hade vi den stora glädjen att få Sambon som sällskap. Det märkes i och för sig inte särskilt mycket då han åkte långfärdsskridskor och knappt syntes till. Men ändå!

Texas och jag roade oss ändå med söta Pekingesen Filippa så det gick bra ändå.



Vi var inte ensamma på isen.


Så återvände Sambon och vi drog till föräldrarna i närheten för att dricka varm choklad.

Ni trodde väl inte att det där var allt jag hade från helgens bravader? Icke! Jag har tillräckligt med bilder för att kunna skriva minst tio inlägg till. Kul va?

I lördags var det alltså dags för ytterligare ispromenad i solskenet. Det var även då väskan invigdes ordentligt. Dagen till ära fick vi även med oss Dadden (pappa), snygg som alltid:


Jag brukar nöja mig men min lilla vakthund som skydd med det kändes extra tryggt med en pappa som ser ut som en rånare/mördare i b-skräckis.


Stod man stilla för länge förfrös man tårna, men jag var ju tvungen att fotografera!


Mammsen och Texas spexar.


Texas stod inte ut med att vara så långt från matte så han sprang allt vad benen bar
/inte ett dugg mallig hundägare.


Dadden utmanade ödet genom att stanna till för lite fotografering. Alla kroppsdelar överlevde.


Nästan värt en förfrusen tå eller två. Även jag överlevde dock en stunds stillastående utan bestående men.

Mitt tips till er alla är att spela upp videon med väldigt lågt ljud alternativt inget ljud alls. Jag är nämligen vänlig nog att demonstrera min förkylning högt och tydligt, vilket alla kanske inte vill ta del av.

Enjoy!

Vi mötte många spännande hårbollar i helgen, bland annat Texas nya flickvän Filippa, men favoriten var nog ändå Grönlandshunden.






Grönisen kanske ser störst ut, men låt er inte luras.


Texas brottade ner honom hur enkelt som helst.


Grönisen var chanslös!

Det är så himla jobbigt att ha för många underbara bilder för att man ska orka ta tag i det. Helgen har varit ljuvlig och det var en besviken matte som idag fick traska runt kvarteret hemma i höganäs istället för att gå på isen och i skogen. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna längta från stan. Tur att inte Sambon läser min blogg... :P

Jag tänkte i alla fall återuppliva minnena genom att visa några av alla härliga bilder som togs. Min favorit har ni ju redan sett. Den satte jag som header så att den riktigt ska synas.

I fredags tog jag och mamma på oss alla lager vi kunde hitta för att gå ut på lång och härlig promenad. Texas älskar att gå med fler flockmedlemmar och jag älskar att se honom springa runt och se lycklig ut.
Till min stora förtjusning var isen fullt gåbar och det blev årets första Mälarpromenad. Vi hade Texas lös och han studsade glatt omkring.

Ett tag skymtade vi några hundar längre fram och Texas sprang efter. Vi ropade och Texas stannade, men så fort vi gick framåt igen tog han det som ett tecken på att även vi ville hälsa på de främmande hundarna och fortsatte så att springa. Klart jag ville hälsa, men det kändes som att även främlingarnas hussar och mattar borde ha något att säga till om... Jag sprang då istället åt motsatta hållet och gömde mig bakom en sten. Mitt lilla mirakel till hund vände då och letade efter mig istället. HA!!! Matte vinner över spännande hundar. Min hund är verkligen HUR lydig som helst!

Jag skulle kunna skriva jordens inlägg om bara den promenaden (som om detta var kort liksom) men bilder brukar vara lite roligare.


Inte så fult, nej.


Hamnen. Gullegrynet väntar på matte. Så lydig!


Skoj att gå förbi föräldrarnas båtplats. Längtade lite smått till sommaren...


Matte och vovve.


Gos och bus.


Sunset

För närvarande gömmer jag mig hos föräldrarna ute i Sunnersta och försöker att kurera mig. Febern smyger sig på men jag vägrar att vara sjuk till skolstarten. Villa med tomt innebär förenklat hundägande vilket behövdes lite just nu. Annars har jag njutit mycket av promenader på den frusna Mälaren, vilket ni ser i nya headern. Visst ser jag ut lite som kvinnan som talar med hundar? Så där är jag och Texas jämt. Ibland går vi in i något träd bara för att vi har så himla fin ögonkontakt och lätt glömmer världen runt omkring.

På dessa vackra vinterturer har vi i alla fall stött på spännande nya raser. En grönlandshund lyckades charma både mig, mamma och Texas. Bilder och filmsnutt kommer. Cane corson var häftig. Och stor. Och dreglade väldigt mycket.

Njut av kvällen, mina vänner, så ska jag fortsätta med att dricka vatten, vila, få skit för att min hund ibland skäller på spöken samt tycka synd om mig själv.

God kväll.

Idag drog jag och Texas en liten spontanis till familjen i Sunnersta. Det kändes tråkigt att sitta ensam i stan när vädret var så härligt! Världens mest underbara Sambo jobbade nämligen idag så att han ska kunna vara ledig imorgon till farfars begravning. Är inte det kärlek så vet jag inte vad!

Hursomhaver. Jag och Texas rejsade ner på stan för att ta bussen. Vi missade den med en minut. Inga problem att vänta på nästa buss i minus tjugo grader, tyckte vi. Texas tyckte att det var härligt och riktigt skakade av glädje. Till slut kom vi så äntligen på bussen och Texas somande sött. Hurra för lätttransporterade hundar!

Väl här gick jag och mammsen på lång, härlig promenad med lill-gubben. Det var skog och det var vatten och det var fina stigar längs stranden. Underbart! Texas struttade lyckligt och brände hur mycket energi som helst (hoppas vi). På vägen vid vattnet gick andra hundar och Texas blev bästis med goldenhanen Gösta som var härligt lekglad för sina sju år. Vi pratade lite med ägarna och utbytte hundanekdoter. Mamma kommenterade det sen att det är som en helt ny värld, detta med hundägare. Och det är det. Lika barn leka bäst, heter det ju. Och jag leker skitbra med andra hundmänniskor!

Vid hundpromenader gäller function before fashion, mina vänner. Såhär härligt hade vi det när kinderna nästan ramlade av i kylan (den där lilla pricken mitt bland halsdukar och mössar är alltså jag):

Ah, jag är så upprörd! Jag märker nu hur bortskämd jag varit hitills med hundvänner och trevlig omgivning, hänsynsfullhet och omtanke.

Vi var precis ute på den vanliga lilla rundan, jag och min plutt. På väg till lilla parken bredvid mötte vi en liten familj med hund. Lyckliga över ännu en vän slog vi följe med dem till parken så att de små skulle kunna leka vidare. Vovven var en bladning mellan border collie och labrador och hade, liksom min hund, fått energinivån från den livligare av de två raserna. Perfekt! Hundarna hade hur skoj som helst.

Allt hade varit frid och fröjd och lycka om det inte varit för en liten detalj:
BARNET!

Den lilla skitungen flickan hade bestämt sig för att hon vill ha en chihuahua och nu var Texas en lämplig kandidat. Hon skrek åt sin mamma att ta bort deras hund så att Texas inte skulle distraheras.

"MAMMA, ta BORT Jessie (deras hund) så jag kan leka med Texas"
"Maaaaaaaaaaaaamma, TA BORT DEN, sa jag"

Det värsta var ju att mamman lyssnade och försökte släpa sin hund därifrån. Texas försökte kasta sig efter och det var verkligen tydligt att hundarna mycket hellre skulle umgås med varandra. Vilket ju även var min avsikt. Dock inte barnets.
Ungen kastade sig över Texas och skulle absolut bära honom, trots mina ständiga förmaningar. Jag var hur trevlig som helst och försökte förklara för det lilla monstret barnet att Texas tycker att det är väldigt roligt att leka med den andra hunden och att han föredrar det framför att bäras runt. Självklart trodde jag att ungen skulle vilja att Texas hade kul, men icke.

"Men jag vill bäääääääääääära honom. Har han inte lekt klart snart? Mamma TA BORT JESSIE!"

Ha det inte varit min lilla älskling det handlade om hade det nästan varit komiskt. Kan barn verkligen bete sig sådär? Föräldrarna var ju så himla trevliga och vettiga men tydligen hade de inte hjärta att förneka sin lilla prinsessa någonting. Note to self: skäm inte bort

Under hela tiden vovvarna lekte ropade flickan på Texas. När han i början lyssnade på inkallningen (min lilla duktiga älsklingspärla) och sprang fram till henne kastade hon sig över honom och skulle plocka upp honom. Inte helt otippat slutade Texas att lyssna på hennes skrik. Jättebra. Tack lilla pucko för att du får Texas att slå dövörat till när han hör sitt namn. Vi som tränar så hårt på att göra inkallningar till något roligt. Hon ropade alltså på honom konstant. Och detta trots att han var mitt upp i något annat. Jag försökte gång på gång förklara att Texas tycker att det är jätteroligt att leka med hunden, men nejdå. Hon skulle bära honom. Jag förklarade att han inte vill bli buren. Det sket väl hon i. Jag sa att han är alldeles för uppspelt för att låta sig bäras. Okej. Varje gång han gjorde minsta lilla ansats till att stå stilla rusade hon fram och menade att "men nu är han ju lugn!"

Hundarna trivdes i alla fall men så sprang hundarna lite väl långt bort och jag blev riktigt orolig att Texas skulle fortsätta hem och över vägen, sådan fart som han hade. Deras hund kom tillbaka när de ropade och Texas skulle komma, men då rusade lilla monstret barnet fram för att "hämta honom". Vad får Texas sugen på att komma om inte en hysteriskt hojtande unge som rusar rakt på honom? Nej, han började såklart att backa.
Då kände jag mig inte lika trevlig längre. Så snällt jag kunde skrek jag åt ungen att hon INTE SKULLE SPRINGA MOT HONOM. Hon stannade till men gjorde sedan en ansats till att fortsätta sitt uppdrag. Förhoppningsvis ropade föräldrarna också i det här läget, jag hade fullt fokus på Texas så jag hörde inte. När idioten flickan äntligen backat undan kom Texas fram till mig.

Där kände jag att det räckte. Vanligtvis älskar jag när Texas får umgås med barn, men här gick gränsen. Mamman och hunden var otroligt trevliga så jag hoppas att vi ses igen. Utan barn.

Något av det bästa i jul var promenaderna jag tog ute i Sunnersta hos mammsen och pappsen. Vi gick länge, länge. Första promenaden drog jag med föräldrarna och så gick vi i vintermörkret och tittade på alla julfina hus. Texas fick vara lös och höll sig nära hela tiden. Jag älskade det. Han älskade det. Mamma älskade det. Pappa lät som att han höll på att dö.

Dagen därpå gick jag själv med Texas ner till vattnet. Det var ljuvligt! Bara känslan av att kroppen faktiskt orkade bära mig var häftig. Det var inte alltför länge sedan jag fick feber av att gå några steg. Både jag och Texas njöt av lugn och frihet. Jag var genomsvettig efter en tredjedel men hade för roligt för att vända.


Vackra små skogsstigar


Vacker hund på vacker stig


Matte var jobbig som stannade för att ta kort hela tiden


Texas rejsar ifatt


Snön var kanske pyttelite för djup


Vattnet var alldeles fint. Synd att allt ser grått ut på bild


Vintervatten


Finfint


Texas beundrar utsikten


Sen gick vi hem igen

Den lilla jobbiga är då min hund ;)


Det bör tilläggas att Tilda och Luzza kom som ett skott sekunden efter att filmsnutten är slut. Tyckte att de visades från en lite ofördelaktig sida där.

Trots att jag gärna skulle dedicera ännu ett inlägg till såret och hur djuriskt ont det gjorde att få en nål in i köttet på läppen, inser jag att det faktiskt finns roligare saker att skriva om. Till exempel hur sött våra vovvar lekte igår (innan Texas rev upp min läpp så att doktorn var tvungen att hugga mig med en nål rakt in i köttet på läppen). Det var full fart på hundarna och Texas lekte järnet i nya snyggtäcket.


Texas försöker charma Tilda. Misslyckat.


Bus.


Texas löves Luzza.


Full fräs.


Min hund är mycket blyg.


Tilda läxar upp Texas.


Vem vill inte ha en rottisbebis efter att ha sett fröken Luzza?






Tilda kör någon slags karate-kid pose.

Idag har jag, Texas, Sambon och mitt sår varit hos mina föräldrar på julmys. Sambons föräldrar var också där och det känns så lyxigt att ha två härliga familjer som dessutom umgås (de kände inte varandra innan jag och Sambon träffades)!
Vi har fikat och bakat julgodis och ätit Janssons och druckit glögg. Texas har bajsat lite i vardagsrummet. Inga konstigheter, med andra ord. Trots att han nu varit rumsren i flera dagar här hemma tycker han visst är föräldrarnas hus är en toalett. Detta trots att de har stor tomt precis utanför dörren. Kanske blir han förvirrad av att slippa trapporna...

Igår, innan vissa av oss inte längre såg lika presentabla ut (jag nämner förstås inga namn) passade vi på att få till några härliga snöbilder. Här kommer de!

Texas, alltså. Inte jag.

Idag har vi varit på stan med sötaste A och fixat lite julklappar. Texas följde med som smakråd. Själv var han supersnygg i nya täcket och bäst av allt; han verkar gilla det! Ja, kära vänner, ni läste rätt. Texas försökte inte att gnaga av täcket alternativt släpa sig mot väggen för att skava av det. Förmodligen förstod han hur snygg han var.




Vänligen notera att han fått en godis på kudden och därför slemmat ner den. Han har alltså inte kissat på kudden.

Tyvärr hade jag för fullt upp med att se till att Texas inte använde klappsugna främlingars händer som tandkliare, för att riktigt få tid till att fotografera. Täcket var mycket snyggare in action, men fokus låg främst på att komma hem helskadda och utan polisanmälningar. Det sistnämnda borde vara tämligen enkelt då Texas kommer undan med oförskämt beteende just på grund av hur liiiiiten och sööööööt han är.
"Åhhhh, men det göööööör ju inget att hans små vassa tänder sliter sönder mina händer för han ääär ju så sööööööt och fiiiiin och åååh vad kul. Bäst att jag viftar lite till med händerna framför hans mun för att riktigt stressa upp honom. Vad guuuuuuulligt!"

Nog för att det är skönt att slippa få skit för att man inte kommit längre i hundträningen (tyvärr föds inte alla hundar färdiglärda), men samtidigt vill jag inte att hans beteende ska vara okej bara för att han är söt. Nej, skärpning skärpning.

Tyvärr blev han inte särskilt uttröttad av dagens äventyr, men jag har stora planer för helgen. Imorn blir det hundträff och då ska han minsann göra av med energi så att vi klarar oss fram till jul. Räcker inte det har vi julgodisbak hos föräldrarna på söndag och där är mamma given lekledare. Dessutom har de tomt och skog i närheten så även där kan vi lägga energi.
Idiotsäkert planerat!!

Såhär söt är Texas när han skuttar runt i det vita.
Kopplet släpar eftersom vi precis börjat komma igen med inkallningen, men det känns inte alltid tillräckligt hundra för att släppa honom helt. Det går många andra hundar där och idag var där fullt av barn i pulkor.

Imorse såg det ut såhär utanför vårt fönster.





Texas skulle äntligen få uppleva sin första snö! Vi gick till parken för att riktigt kunna busa runt.
Såhär fint såg det ut på väg dit:



Texas var klurig att fånga på bild. Han studsade för mycket!







Så kom grannen med fina Västgöta spetsen Valle som var leksugen.



Valle tog sig fram aningens bättre i snön. Texas nästan drunknade!



Efter lite lek gick vi hem igen. Jag ville inte trötta ut Texas för mycket på en gång. Förhoppningsvis hinner vi busa mycket mer i snön innan den smälter bort.
När vi kom hem ville Texas leka mer i snön. Han hoppade upp i sängen, som nästan ser ut som en snöhög, och busade lite där innan han ville krypa upp i famnen och sova.