Texas och jag

Det blev till slut en ganska redig båtsemester på tio dagar för mig och Texas. Inte illa för en nybörjare sådär. Jag måste i alla fall nämna att allt gick över förväntan. Jag hade varit lite nervös över både det ena och andra. Jag var rädd att hela färden skulle behöva anpassas efter Texas toalettider. Jag oroade mig över att åka runt med en galet hysteriskt understimulerad vovve och konsekvenser detta skulle få för min och medresenärers mentala välmående. Samt mitt tålamod. Jag befarade att vi skulle få svälta eftersom Texas skulle bete sig för illa på alla eventuella uteserveringar. Jag var också lite nervös inför tanken på att Texas skulle kunna bli åksjuk, alternativt skaka av skräck under hela färden. 

Ja, förväntningarna var höga som ni hör. Jag såg verkligen fram emot båtresa med hund.

Tur då att jag, för ovanlighetens skull, hade helt fel. Texas vågade successivt mer och mer. Från att ha skakat av skräck i ett hörn till att hoppa upp och ner ur akterruffen, från däck ner i sittbrunnen (inte upp på däck, praktiskt nog), upp och ner från sätena. Han gjorde dessutom det tappra hoppet ner i salongen men överlevde med liten marginal. Salongsgolvet är halt som sjutton och det är dessutom ett ordentligt högt hopp. Texas märkte det nog själv för det blev inga fler självmordsförsök av den sorten under resten av resan. 
Han stod gärna på bakbenen på sätena och tittade ut över vattnet och när vi närmade oss någon hamn eller vik så brukade jag ta med honom upp på däck där han fick stå och spana. Han badade faktiskt frivilligt flera gånger (för att knyta an till det tidigare inlägget om bad). 

Det var helt enkelt en himla härlig resa och jag tror att Texas njöt av att ha familjen samlad hela tiden.

Nu orkar vi inte så mycket mer, va?