Texas och jag

Mitt i flytten känns det extra viktigt att prioritera ensamträning för lille Texas. Det är bättre att bli ovän med de gamla grannarna än med de nya, resonerar vi.

Än så länge går det värdelöst sådär.

Texas does not do solo.

Igår körde vi lite hard-core träning. Jag lämnade Texas i vardagsrummet och gick till köket.
Resultat? Texas skrek som en stucken gris. Jag fick alltså vänta tills hans tog en kort paus för att andas innan jag gick tillbaka in i rummet som om inget hade hänt. Stor succé.

Lite senare under gårdagen lyckades jag smita iväg till Konsum medan Texas sysselsatte sig med märgben.
Några minuter senare mötte han mig vid ytterdörren. Exalterad, men tyst. Framsteg, framsteg.

Idag blev en större utmaning när Sambon och jag insåg att vårt namn inte finns angivet någonstans på nya lägenheten. Och vi har begärt adressändring. Not good. För att inte all post ska försvinna fick jag alltså hets-cykla till lägenheten imorse för att klistra dit våra namn lite här och där. Texas fick vara hemma med märgben som sällskap.
Efter att namnen var ditsatta svängde jag förbi affären för att införskaffa fler märgben (my best friend), men de var slut. Fiasko! Några minuters hets-cykling med sjuk-i-ett-år-kondition så var jag hemma, bara för att höra min älskade bebis yla genom väggarna.
Återigen fick jag vänta tills tystnad lagt sig (i ett par sekunder) innan jag kunde gå in till en smått hysterisk liten hund. När han lugnat sig blev det en stunds pusskalas och sedan dess har han inte släppt mig ur sikte.


Allra helst ska man ligga på matte så att hon inte kan försvinna.

Jodå... Practice makes perfect, som jag brukar säga.