Honey, I'm home!
På väg hem ringde jag min lilla familj för att höra att de levde (och om jag fick springa in på apoteket på väg hem eller om Sambon var på bristningsgränsen). Jag hann väl växla fyra ord med Sambon innan han lämnade luren till Texas. Självklart tog jag mitt ansvar som matte och gulligullpluttisnuttade lite med min gulleplutt över telefonen. Great success, enligt Sambon.
Väl tillbaka hann jag knappt öppna dörren innan jag blev överfallen med en vickande kropp (vicka på svansen var helt enkelt inte bra nog) och tusentals pussar. Vi hade pusskalas ett bra tag och min självklara reaktion var:
Ojdå, vi borde verkligen öva mer på självständighet och ensamhet med husse så att Texas inte blir helt till sig så fort jag lämnar rummet.
NOT!!
Snarare:
Ååååh, har min lilla gullesnutt saknat mammsen? Är mammsen din favoritperson i hela väääääärlden? Vill du vara med mammsen var hon än går? Mommy löööves you!
Något att jobba på?
Ha ha ha ha ha!!! :D Underbart, du skriver vad vi andra mattar (och antagligen hussar med) tänker...
Dina inlägg får mig verkligen att le, så underbara! Jag brukar inte vilja läsa hundbloggar just eftersom alla har en åsikt över hur man uppfostrar sin hund men din kan jag inte låta bli att läsa :)
Jag mötes av samma reaktion när jag kom hem. Och jag ser inga fel i det :) Jag blir glad av att min hund blir glad när jag kommer hem.
haha absolut!
Haha jag brukar också överrösa Duke med kärlek! "Ååh lilla vaalpen, bäääbiiseeeen jaa du är så duktig, jaa du älskar mig, jag älskar dig också, pööttinöttibäbiis!". Det går ju liksom inte att låta bli.. oftast ^^,. Försöker dock hålla mig när vi kommer hem efter att han varit ensam en stund. Men när han vaknar på morgonen osådär så är han ju så extra söt (helt yrvaken och går som en fyllegubbe) så då mååste man ju bara gosa :D!
Denna dos av dubbelmoral känner jag igen..
Man vill ju att de ska klara sig bra ensamns, fast ändå vill man ju att de ska ha saknat rumpan halft av sig tills man kommer hem ;P..
