Texas och jag

Igår slängde jag ut julen ur vårt hem. Det kändes faktiskt jätteskönt då amaryllisarna blommat färdigt, granen var sned efter Texas mordförsök, hyacinterna blivit bruna och tomtarna kändes passé. Jag inbillade mig att vi hunnit njuta färdigt då vi pyntade i god tid. Först stökades så julpyntet undan och vi grubblade lite på hur sjutton vi skulle få ut granen. Då Sambons föräldrar kom på besök passade vi på att ta hjälp av dem med granplundringen. Redan där blev jag lite sentimental och tyckte allt att vi borde ha haft någon slags ceremoni istället för att spontanslänga granen. Jag blev nerröstad och ägnade mig istället åt att fota granen som försvann.







Det som gjorde att jag alls lät mig övertalas att bli av med granen var att Texas sett det som en stor tuggpinne från dag 1. Det har aldrig blivit någon lugn och ro i vardagsrummet utan vi har haft fullt upp med att skydda granen från onda valptänder. Nu äntligen kan vi få frid i vårt hus.

Fast sorgligt är det. Nu måste jag vänta ett helt år till nästa jul. Fick lite panik alldeles nyss och kände ett starkt sug efter skinkmacka, vört, knäck, julost, tomtegröt, glögg, must... fast jag knappt kan äta hälften av de sakerna.

Julen, jag saknar dig redan!