BLOGGFLYTT
Nu när jag åter villa resa mig ur det sporadiska bloggträsket valde jag att göra något drastiskt; BYTA BLOGG! Alltså tar jag mitt pick och pack och flyttar till wordpress. Känns lite sorgligt med alla bilder och sådär men förhoppningsvis ligger de kvar så jag kan gå in här ibland och titta.
Dagens träning
Sambon söker en ursäkt att köpa en tredje kamera (man måste ju ha en vattentät också) och undrar om inte jag ska önska mig en. Jag fnös mest när han sa det men nu känns det ju inte helt tokigt ändå. Orkar inte med hans komplicerade systemkamera och de svåra, konstiga sätten att föra över bilder till datorn. Tråkigt är det ju med bildlös blogg. Tål att tänkas på.
Idag kände jag att jag hade lite tid över så jag bestämde mig för att Texas och jag skulle få lite kvalitetstid på brukshundklubben. Vi var där igår också. Helt ensamma. Jag åker ju dit för att få sällskap och störning och så är det dödare än dödast. Antiklimax.
Nytt försök idag blev det alltså. Jag tänkte att vi skulle försöka passa på medan det var ljust så vi åkte strax innan fyra. Tack vare vintertid blev det inte mycket till ljus ändå. Och det ännu en gång var det dött. Very sad. Visste dock att folk brukar ha lydnadsträning på måndagskvällar så jag gav minsann inte upp så lätt. Efter en och en halv timme började det dyka upp folk. Hurra! Kände då att jag inte kunde åka hem riktigt än så vi tränade i ytterligare en halvtimme innan vi var för trötta och åkte hem.
Nytt försök idag blev det alltså. Jag tänkte att vi skulle försöka passa på medan det var ljust så vi åkte strax innan fyra. Tack vare vintertid blev det inte mycket till ljus ändå. Och det ännu en gång var det dött. Very sad. Visste dock att folk brukar ha lydnadsträning på måndagskvällar så jag gav minsann inte upp så lätt. Efter en och en halv timme började det dyka upp folk. Hurra! Kände då att jag inte kunde åka hem riktigt än så vi tränade i ytterligare en halvtimme innan vi var för trötta och åkte hem.
Texas var en liten guldklimp som oftast! Vi tränade fritt följ på raksträckor samt stillastående vänster- och högersvängar. Jag har störst problem med mina egna steg faktiskt, tänker för mycket på vilket ben jag ska svänga med först så det blir jättekonstigt. Fick lite hjälp av snäll klubbkamrat där i slutet.
Vi tränade också hoppmomentet för både klass I och klass II. Är det någon 10:a som känns given så är det på hoppmomentet. Ökade svårigheten genom att stå lite längre ifrån och ställa mig lite snett men det var ändå inga problem. Att Texas ska välja vägen runt hindret istället känns tack och lov osannolikt som det ser ut nu. Vi skojade även till det genom att köra en liten fuskvariant på apport över hinder. Texas satt i fotposition och väntade medan jag kastade mjukisråttan över hindret. På kommandot "hämta" fick han hoppa över hindret, hämta råttan, hoppa tillbaka och lämna råttan. Inga konstigheter alls, han gjorde det på första försöker och verkade inte alls tycka att det var konstigt att hoppa med något i munnen. Det bådar gott!
Sen filade vi lite på vårt extramoment som vi förbereder inför kursavslutet på torsdag. Uppgiften var att ha ett valfritt moment som man själv bestämmer hur det ska bedömas. Jag och Texas satsar på baklängesslalom. En klubbkompis nämnde det lite på skämt så jag tänkte att jag skulle ge det ett försök. Började förra veckan och har än så länge fått in framlängesslalom, åttan (av ren slump) och backa. Tänkte först lära in backa till targetplatta och sen lägga plattan så att han måste backa mellan benen. Herregud, hur svårt kan det vara? Det sitter säkert till på torsdag ;). Jag har i alla fall berättat om mina planer för alla på kursen så jag kan inte backa ur nu. Kul med utmaningar!
Vi jobbar lite extra på att skilja mellan fot och slalom. Dels börjar jag med olika fötter beroende på kommando (vänster fot vid fot och höger fot vid slalom). Sen är ju kommandona olika. Vilket dessvärre inte alltid är någon garanti. Hursomhelst sitter det för det mesta och jag är nöjd!
Vi tränade också hoppmomentet för både klass I och klass II. Är det någon 10:a som känns given så är det på hoppmomentet. Ökade svårigheten genom att stå lite längre ifrån och ställa mig lite snett men det var ändå inga problem. Att Texas ska välja vägen runt hindret istället känns tack och lov osannolikt som det ser ut nu. Vi skojade även till det genom att köra en liten fuskvariant på apport över hinder. Texas satt i fotposition och väntade medan jag kastade mjukisråttan över hindret. På kommandot "hämta" fick han hoppa över hindret, hämta råttan, hoppa tillbaka och lämna råttan. Inga konstigheter alls, han gjorde det på första försöker och verkade inte alls tycka att det var konstigt att hoppa med något i munnen. Det bådar gott!
Sen filade vi lite på vårt extramoment som vi förbereder inför kursavslutet på torsdag. Uppgiften var att ha ett valfritt moment som man själv bestämmer hur det ska bedömas. Jag och Texas satsar på baklängesslalom. En klubbkompis nämnde det lite på skämt så jag tänkte att jag skulle ge det ett försök. Började förra veckan och har än så länge fått in framlängesslalom, åttan (av ren slump) och backa. Tänkte först lära in backa till targetplatta och sen lägga plattan så att han måste backa mellan benen. Herregud, hur svårt kan det vara? Det sitter säkert till på torsdag ;). Jag har i alla fall berättat om mina planer för alla på kursen så jag kan inte backa ur nu. Kul med utmaningar!
Vi jobbar lite extra på att skilja mellan fot och slalom. Dels börjar jag med olika fötter beroende på kommando (vänster fot vid fot och höger fot vid slalom). Sen är ju kommandona olika. Vilket dessvärre inte alltid är någon garanti. Hursomhelst sitter det för det mesta och jag är nöjd!
Inkallningar körde vi också lite smått och de sitter i princip alltid perfekt när vi är där. Värre är det hemma på vardagspromenaderna när något spännande har upptäckts...
Trots klent sällskap i början är jag väldigt glad att jag åkte. Jag har haft en sådan träningsdipp på sistone så det är skönt att känna att vi ändå går framåt.
Nu; åter till perceptionspsykologin!
Trots klent sällskap i början är jag väldigt glad att jag åkte. Jag har haft en sådan träningsdipp på sistone så det är skönt att känna att vi ändå går framåt.
Nu; åter till perceptionspsykologin!
Saker att bemästra innan valpköp
-
Inkallningar
-
Skvallerträning
-
Sidan-kommando
-
Slipa på koppelträning; aldrig okej att dra
-
Hundmöten ska bara ske efter ett ”varsågod”
-
Stanna-kommando som fungerar vid störning och i farten
-
Vänta en bit ifrån dörren innan passering
-
Fungerande tyst-kommando för de gånger Texas ser eller hör ett spöke
-
Tassarna ska vara i marken när man hälsar
-
Passivitetsträning
Märker när jag skriver detta att det inte alls är så farligt som jag tänkt. Det mesta handlar bara om att finslipa det som redan finns. Dessutom är det mest jag som varit för lat/bekväm/upptagen/okunnig för att vara konsekvent i alla lägen. Texas är jätteduktig bara man tar tag i det.
Alla barnen ställde om till vintertid utom Sara...
... men det är ju positivt, då har man en hel extra timme på sig att fylla. Jag har lovat Texas och mig själv en tur till brukshundklubben idag men än så länge spöregnar det. Vi avvaktar.
Jag har alltså planer på att utöka familjen med en liten (tur att Sambon aldrig läser här) men detta ställer förstås vissa krav på mig och Texas. Oroa er inte, Texas måste vara åtminstone 2-3 år och snäppet mer stabil innan en valp flyttar in här. Det skadar dock inte att börja planera i tid (och längta!!).
Det finns fortfarande mycket att önska från min och Texas relation. Det är ju min första hund så allt har inte gjorts på "rätt sätt" från början. Det är mycket att justera och åtgärda. Eller, mycket och mycket. Nu överdriver jag. I vilket fall tänkte jag att jag skulle göra en lista över de saker jag är missnöjd med och de saker jag tycker att vi bör bemästra innan ett nytt litet liv kommer och ska uppfostras. Det är ju faktiskt tanken att Texas ska hjälpa och inte stjälpa den lilles utveckling.
Bebis!
Träning
Detta är en guds gåva till studenter; en studiefri helg efter tenta och innan nästa delkurs kör igång. Vad gör man? Jo, man tar tag i allt det där man velat göra men ej haft tid för. En sak som ligger i topp på listan över 'borden' är träningsdagbok. Jag köpte mig en vacker (och dyr) liten skapelse som skulle hjälpa mig med detta. Tanken var att ju mer möda (och pengar) jag lägger på att hitta den ultimata boken, desto större chans att mitt dåliga samvete hjälper mig att skriva regelbundet. Tyvärr är jag alldeles för kontrollkåt och oflexibel för att det ska hålla i längden. Och inte bara i längden, det stupade redan på första inlägget. När jag väl köpt mig bok och skulle skriva första lilla texten om dagens träning kom jag på att det skulle se larvigt ut att börja bara sådär. Först måste jag ju återge den senaste tidens träning. Alltså ungefär ett år. Har ni läst mina tidigare inlägg vet ni att kortfattade sammanfattningar inte är min grej. Alltså satt jag och skrev tills handen värkte men hann för den sakens skull aldrig fram till dagens datum. Där och då insåg jag mina begränsningar, blev lat och gav upp.
Och så föll tankarna på min bortglömda lilla blogg. Tangentbordsskrift är ju hundra år snabbare är skrift för hand, hur mysigt det än känns med personliga små skrivböcker, och felskrivning korrigeras enkelt med hjälp av några snabba tryck på tangenten.
Alltså, detta får bli en plats för träningsdagboken. Som jag skrev i förra inlägget (för ungefär tusen år sen) så är målet en liten lillasyster till Texas. Åh, jag blir nästan rörd bara jag skriver det. Jag har stora planer och det är ett väl genomtänkt beslut men ska jag skriva hur jag tänkt kommer det att bli ytterligare några sidor text. Och det orkar ju knappt jag läsa så vi struntar i det.
Detta skulle alltså bli några korta rader innan jag började på listan med färdigheter som jag och Texas ska bemästra innan lillasyster flyttar in. I vanlig ordning blir några korta rader plötsligt flera korta rader. Attans. Lista får bli nytt inlägg. Någon måtta får det ju vara.
Blivande lillasyster?
Här händer det grejer
Försöker smälta det positiva antagningsbeskedet till psykologprogrammet (äntligen!) och varvar med lite hundvaktande. Både jag och Texas längtar efter mer flockliv (läs: valp) men eftersom ett sådant beslut kan fattas först efter det att jag och Texas har koll på varandra tillfredsställer vi det akuta behovet med att låna andras.
Först fick vi den stora äran att passa två av grannens tre pomeranians; Gizmo och nya bebisen Lova. Tänk vad fort man lyckas förtränga valptiden. Vadå aldrig sovmorgon? Vadå kisspölar och spring i trappan? Samtidigt förstår man varför dessa små petitesser är så lätta att bortse ifrån. Hej naken valpmage och pyttesmå pussar. Hej lilla vikt på ungefär ett mjölkpaket. Hej glädjeskutt som gör att man tappar balansen. Hej bus och nyfikenhet. Ja, det är inte utan att man blir kidnappningsbenägen bara man tänker på det.
Lova och Texas blev dessutom bästa vovvevänner. Vore de människor skulle de växa upp och gifta sig. Texas är så fin med bebisar, det är inte utan att man blir lite stolt. Lova älskar att tugga på Texas svans och springa runt med honom i koppel. Funderar på att anställa henne som dagmatte!
Den minst suddiga av alla gruppbilder. Bebis saknas men hon blev mest en suddig fläck ändå.
Snuskiga kryp
Under en av de allra första dagarna under segelsemestern gjorde jag min sedvanliga genomgång av tassar, ljumskar, öron och andra skrymslen och vrår på min lilla hund. Detta gör jag varje dag, enligt konstens alla regler, precis som sig bör. Jag har dock gjort detta i fast förvissning om att min lilla pojke brås på mig när det gäller fästingresistans. Jag har aldrig fått en fästing och då borde inte han få det heller. Inget konstigt där.
Alltså var jag inte alls förberedd när jag spanade ner i hans era öra och såg något som inte såg ut att höra hemma där. Det var stort och beigefärgat så det hade kunnat vara en bit av örat men det kändes inte helt okej. Jag blev tvungen att ta ytterligare en titt och herregud, det lever!
Min reaktion? Flykt ner i salongen. Lagom sansat för att inte skrämma Texas men tillräckligt hysteriskt för att komma bort från krypet så fort som bara möjligt. Sen satt jag där och snyftade tills föräldrarna återvänt till båten och kunde befria både mig och min hund från plågan.
Tro nu inte att jag gjorde detta lättvindigt. Hälften av tårarna berodde på spindelfobi och den andra halvan var skam och frustration. Dels tyckte jag att det var hemskt att jag inte kunde ta mitt ansvar som hundägare och dels var jag skakig inför tanken på en sommar full av fästingar.
Alltså var jag inte alls förberedd när jag spanade ner i hans era öra och såg något som inte såg ut att höra hemma där. Det var stort och beigefärgat så det hade kunnat vara en bit av örat men det kändes inte helt okej. Jag blev tvungen att ta ytterligare en titt och herregud, det lever!
Min reaktion? Flykt ner i salongen. Lagom sansat för att inte skrämma Texas men tillräckligt hysteriskt för att komma bort från krypet så fort som bara möjligt. Sen satt jag där och snyftade tills föräldrarna återvänt till båten och kunde befria både mig och min hund från plågan.
Tro nu inte att jag gjorde detta lättvindigt. Hälften av tårarna berodde på spindelfobi och den andra halvan var skam och frustration. Dels tyckte jag att det var hemskt att jag inte kunde ta mitt ansvar som hundägare och dels var jag skakig inför tanken på en sommar full av fästingar.
Det var denna sista tanke som drev mig till att uppsöka närmsta apotek så fort jag bara kunde för att hitta det starkaste av nervgift. Inget äckel ska hindra mig från att pussa på min vovve.
Jag köpte något som man droppar i nacken och kände att sommaren var räddad...
Jag köpte något som man droppar i nacken och kände att sommaren var räddad...
... Eller inte. Väl tillbaka på båten lusläste jag informationen på mitt nya vapen och gjorde en helomvändning. Skiten lät ju livsfarlig och det i kombination med alla rykten man hört om fästingmedel gjorde att det tog stopp. Som tur var behövdes inga vapen, fästingarna fattade hinten ändå.
Det här med fästingmedel verkar vara rätt kontroversiellt nuförtiden. Jag har ännu haft tur och klarat mig med bara en men börjar han samla på sig så blir det väl aktuellt med något skydd. Använder ni fästingmedel till era hundar? Fungerar det?
Tassar på sjön
Tja, var börjar man?
Texas höll span när matte badade
Det blev till slut en ganska redig båtsemester på tio dagar för mig och Texas. Inte illa för en nybörjare sådär. Jag måste i alla fall nämna att allt gick över förväntan. Jag hade varit lite nervös över både det ena och andra. Jag var rädd att hela färden skulle behöva anpassas efter Texas toalettider. Jag oroade mig över att åka runt med en galet hysteriskt understimulerad vovve och konsekvenser detta skulle få för min och medresenärers mentala välmående. Samt mitt tålamod. Jag befarade att vi skulle få svälta eftersom Texas skulle bete sig för illa på alla eventuella uteserveringar. Jag var också lite nervös inför tanken på att Texas skulle kunna bli åksjuk, alternativt skaka av skräck under hela färden.
Ja, förväntningarna var höga som ni hör. Jag såg verkligen fram emot båtresa med hund.
Tur då att jag, för ovanlighetens skull, hade helt fel. Texas vågade successivt mer och mer. Från att ha skakat av skräck i ett hörn till att hoppa upp och ner ur akterruffen, från däck ner i sittbrunnen (inte upp på däck, praktiskt nog), upp och ner från sätena. Han gjorde dessutom det tappra hoppet ner i salongen men överlevde med liten marginal. Salongsgolvet är halt som sjutton och det är dessutom ett ordentligt högt hopp. Texas märkte det nog själv för det blev inga fler självmordsförsök av den sorten under resten av resan.
Han stod gärna på bakbenen på sätena och tittade ut över vattnet och när vi närmade oss någon hamn eller vik så brukade jag ta med honom upp på däck där han fick stå och spana. Han badade faktiskt frivilligt flera gånger (för att knyta an till det tidigare inlägget om bad).
Det var helt enkelt en himla härlig resa och jag tror att Texas njöt av att ha familjen samlad hela tiden.
Ja, förväntningarna var höga som ni hör. Jag såg verkligen fram emot båtresa med hund.
Tur då att jag, för ovanlighetens skull, hade helt fel. Texas vågade successivt mer och mer. Från att ha skakat av skräck i ett hörn till att hoppa upp och ner ur akterruffen, från däck ner i sittbrunnen (inte upp på däck, praktiskt nog), upp och ner från sätena. Han gjorde dessutom det tappra hoppet ner i salongen men överlevde med liten marginal. Salongsgolvet är halt som sjutton och det är dessutom ett ordentligt högt hopp. Texas märkte det nog själv för det blev inga fler självmordsförsök av den sorten under resten av resan.
Han stod gärna på bakbenen på sätena och tittade ut över vattnet och när vi närmade oss någon hamn eller vik så brukade jag ta med honom upp på däck där han fick stå och spana. Han badade faktiskt frivilligt flera gånger (för att knyta an till det tidigare inlägget om bad).
Det var helt enkelt en himla härlig resa och jag tror att Texas njöt av att ha familjen samlad hela tiden.
Texas och matte spanar
Texas höll span när matte badade
Inte helt hundra på vad vi gör men det ser mysigt ut
Någon måste ju ligga och se snygg ut också
Texas var inte helt nöjd när vi simmade iväg utan honom
men efter lite pussar gick det bättre
Sen var vi båda trötta
Utflykt på Utö
Vi gick på fina stigar, vi och pissmyrorna
Klippbad
När vi låg i naturhamn kom en svan och fräste på Texas
Kvällsutsikt
Vi rodde ut på en liten tur
Hur kan en pytteliten varelse vara så vacker?
Sen var vi tvungna att sova lite till
Vi seglade så fort så man frös i vinden när man satt i skuggan
Texas var inte jätteorolig trots att vi seglade hårt och båten lutade som sjutton vissa gånger
Men sen var det visst lite kallt för hundar också så då blev man tvungen att krypa ner under filten
Sen somnade man
och vi sov trots att fina små öar flöt förbi
Till slut vaknade vi visst
Strosa i Trosa, tralla la la la
Trosa by day
Nu orkar vi inte så mycket mer, va?
Ska det va så ska det va
Är man en sporadisk bloggerska så är man. Tydligen.
Först väntade jag på att Sambon skulle föra över bilderna till en plats där min lilla dator kunde hämta dem. Sen var jag ovän med Texas och då kändes det inge roligt. Sen glömde jag bort det lite. Sen fokuserade jag fullt upp på att ta körkort (denna punkt är fortfarande i allra högsta grad aktuell). Sen kändes det som att det hänt så mycket att det skulle bli jobbigt att sammanfatta på bloggen. Särskilt för en sådan som jag som kan skriva i all oändlighet om varenda liten händelse.
Alla dessa högst relevanta ursäkter till trots sitter jag dock äntligen och knåpar på ett inlägg. Det är väl lika bra att börja från början så det får bli båtsnack. För att hålla det prydligt påbörjar jag båtberättandet i ett nytt inlägg.
Man kan ju inte blanda hursomhelst heller.
På böljan den blå
Hur underbar är denna värme? Jag och Texas steker allt vad vi kan. Här är åter lite ont om inlägg då böljan inte bjuder på många tillfällen till internetuppkoppling. Just nu ligger vi i Trosa. Söt liten hamn med lite Junibacken-känsla. Imorgon är planerad hemresa då jag, Sambon och Texas återvänder till Uppsala. Därefter blir det uppdatering och bildregn. Texas gör sig så bra på bild i sin flytväst.
Nu är det dags för oss att göra stan osäker. Texas har kanske pyttelite överskottsenergi som måste kanaliseras på bästa möjliga vis. Hoppas att ni alla har det skönt så hörs vi snart igen! Jag svarar ikapp på alla eventuella kommentarer när jag är tillbaka :)
Nu är det dags för oss att göra stan osäker. Texas har kanske pyttelite överskottsenergi som måste kanaliseras på bästa möjliga vis. Hoppas att ni alla har det skönt så hörs vi snart igen! Jag svarar ikapp på alla eventuella kommentarer när jag är tillbaka :)
Skeppshund
Det är inte längre accessoarhundar som gäller. Skeppshundar är det nya svarta. Trendmedveten som man är så är vi i full gång med att finslipa Texas båtvana. Texas båt-oskuld togs tyvärr av mina föräldrar när jag och Sambon var i NYC men det berättas om hur han satt där i ett ensamt hörn och bara skakade. Gång nummer två var även den utan mattes stöd. Säkra källor meddelar dock att Texas visade stor förbättring. Den tredje gången följde jag med och då var det knappt någon fara alls. Osäkerheten visade sig förvisso i ett stort behov av närhet från trygga matte och sällan har han varit så mammig som han var då. Jag njöt och tyckte att det var härligt att känna mig behövd, medan resten av familjen fnös och himlade med ögonen.
Några ytterligare turer har vi hunnit med och i helgen blev det även en övernattning. Vi ska nämligen ut på segelsemester på onsdag morgon och jag ville gärna prova på hur det funkar med Texas och båt-sov. Det gick strålande! Vi la till vid en underbar klippa så det var enkelt att hoppa på och av. För oss med två ben. Texas kommer aldrig att kunna ta sig på den där båten själv, stackarn. Hursomhelst var det alltså enkelt för mig att bära Texas iland när helst det kunde behövas. Annars har vi (läs: jag) behövt ta gummijollen och ro iland när Texas behöver utföra behov eftersom båten oftast är för djup för att komma tillräckligt nära land.
Jag, Sambon och Texas sov i akterruffen och det gick bra. Vid 6 var det väldigt ljust och då tyckte Texas att det var hög tid att få kissa. Det tyckte inte jag men Texas vann den striden. Passade dock på att sova ett par timmar sen när vi varit ute och gått.
Eftersom Texas är så mammig på båten blir det väldigt jobbigt för honom när mammsen ska bada. Han brukar hoppa ner på badbryggan, ibland även ner i jollen, och så står han där med sina puppy eyes och gnäller. Alla väntar med spänning på den dagen då han hoppar i! Efter frukosten i söndags var det åter baddags och den här gången fick Texas stå på klippan när jag kastade mig i vattnet. Sin vana trogen stod han där som om all världens sorger tyngde honom och gnällde. Till slut skuttade han i och simmade ut till oss. Vi hade satt på honom flytvästen då han verkar tryggare med att simma i den, men detta var första gången han simmade rakt ut i öppet vatten. Annars har han bara simmat lite i vattenbrynet precis bredvid där han bottnar. Han var så söt! Förhoppningen är att han ska bli tryggare i vattnet nu under båtsemestern för han verkar tycka att det är lite roligt! Det är väl en vanesak som allt annat.
Några ytterligare turer har vi hunnit med och i helgen blev det även en övernattning. Vi ska nämligen ut på segelsemester på onsdag morgon och jag ville gärna prova på hur det funkar med Texas och båt-sov. Det gick strålande! Vi la till vid en underbar klippa så det var enkelt att hoppa på och av. För oss med två ben. Texas kommer aldrig att kunna ta sig på den där båten själv, stackarn. Hursomhelst var det alltså enkelt för mig att bära Texas iland när helst det kunde behövas. Annars har vi (läs: jag) behövt ta gummijollen och ro iland när Texas behöver utföra behov eftersom båten oftast är för djup för att komma tillräckligt nära land.
Jag, Sambon och Texas sov i akterruffen och det gick bra. Vid 6 var det väldigt ljust och då tyckte Texas att det var hög tid att få kissa. Det tyckte inte jag men Texas vann den striden. Passade dock på att sova ett par timmar sen när vi varit ute och gått.
Eftersom Texas är så mammig på båten blir det väldigt jobbigt för honom när mammsen ska bada. Han brukar hoppa ner på badbryggan, ibland även ner i jollen, och så står han där med sina puppy eyes och gnäller. Alla väntar med spänning på den dagen då han hoppar i! Efter frukosten i söndags var det åter baddags och den här gången fick Texas stå på klippan när jag kastade mig i vattnet. Sin vana trogen stod han där som om all världens sorger tyngde honom och gnällde. Till slut skuttade han i och simmade ut till oss. Vi hade satt på honom flytvästen då han verkar tryggare med att simma i den, men detta var första gången han simmade rakt ut i öppet vatten. Annars har han bara simmat lite i vattenbrynet precis bredvid där han bottnar. Han var så söt! Förhoppningen är att han ska bli tryggare i vattnet nu under båtsemestern för han verkar tycka att det är lite roligt! Det är väl en vanesak som allt annat.
Glada figurer på dagstur.
Kvällen då vi åkte ut för att sova över.
Först var vi trötta eftersom vi redan varit ute hela dagen och solat och badat.
För att bota tröttheten så badade vi lite till. Denna gång i solnedgången.
Texas höll ställningarna på båten.
Han satt mest och såg snygg ut.
Morgonen därpå.
Gillar era hundar att bada? Har de gjort det från dag ett eller kom det successivt?
Sommarskrivande
Denna lilla blogg har förts på tal ett par gånger nu på sistone, i samtal med diverse goda vänner. Vid varje omnämnande har jag insett att åh, jag vill verkligen ge den lite kärlek såhär i slappa sommartider. Som vissa märkt kom jag så långt som att byta header-bild för ett par dagar sen (med mycket möda och stort besvär, I tell you!) men ett akut hundläge satte stopp för ytterligare blogginsatser den dagen.
Mitt lille gullegryn hade nämligen (med största sannolikhet) slickat på en padda under promenaden, något som jag alls inte uppmärksammat. Tecken kom dock i form av stora pölar här och där i hemmet. Först började jag förtvivlat utreda alla tänkbara anledningar som Texas skulle kunna ha till att kissa inne. Regression? Försummelse? Illvilja?
Denna rannsakan upphörde dock när jag insåg att Texas dreglade som en... ja, jag vet inte vad! Jag, ett barn av min tid, började genast googla diverse tänkbara förklaringar till denna extrema salivering samt gjorde en proffsig undersökning av Texas munhåla. Därefter ringde jag mina favoriter på Agrias telefonveterinär (kanske det bästa som hänt en hundägare) och förklarade Texas bekymmer. Veterinären konstaterade snabbt att Texas måste ha slickat på en padda och att symptomen borde avta inom några timmar. Så mycket för den dödsfarliga munsjukdomen.
Det är verkligen fantastiskt kul att skriva och jag skulle alldeles säkert kunna fortsätta i ett par evigheter men min gissning är att en blogg om en snygg hund inte enbart kan leva på mattes språkliga färdigheter. Här kommer alltså några bilder, ett litet axplock från den senaste tidens bravader.
Motgångar och medgångar
När jag nu ställdes inför skolrelaterade svårigheter som kommer att kräva all min tid och mitt engagemang gjorde jag vad varje moget övervägande individ skulle göra: Jag flydde!
.
Självklart ska jag ta tag i mina plikter med glädje, men först måste jag få skriva av mig lite. Det har skett viktiga hundrelaterade saker som få i min omgivning kan uppskatta så som ni. Jag funderade en stund på att hänvisa till min hund och hans uppfostran idag på vårt seminarium, men jag betvivlar att professorn i utvecklingspsykologi skulle uppskatta parallellen.
.
.
Anyway.
Nu sedan jag återfått både hund och hälsa så har jag fullt upp med att återta all förlorad träning. Vi var ju riktigt på hugget där innan kroppen gick och dog. Som ett steg i rätt riktning frågade jag då min fantastiske Sambo om inte han ville följa med mig på onsdagsträning på Brukshundklubben. Sambon hoppade högt av glädje och sa att självklart skulle vi det. Jag tyckte mig även ana att han mumlade något om att vi måste skaffa ännu en hund så att vi har varsin att träna med, men det kan ha varit inbillat.
.
Så blev det då onsdag och jag räknade timmarna tills vi skulle åka på träning. Till slut kom Sambon hem från jobbet och konstaterade att det snöade och var skitkallt. Inga problem, tyckte jag, och efter några bedjande ögonkast från min sida så satt vi i bilen.
Under det trevliga bilsnacket på väg ut så konstaterade Sambon plötsligt att han har en oerhört manipulativ flickvän. Han kunde då rakt inte förstå hur jag först kan lyckas övertala honom att ens skaffa hund och att jag sedan får honom att följa med till Brukshundklubben. Medan jag knappt pratat om annat på hela dagen hade Sambon alltså inte berättat för sina kollegor hur han skulle spendera sin onsdagskväll.
.
Så kom vi då fram till slut och det var onekligen både skitkallt och snöigt. Vi sällade oss dock till skocken, en blygsam samling på fem eller så hundar med respektive ägare samt en instruktör. Efter att ha släpat runt vår allt annat än medgörliga lilla brukshund blev det dags för platsliggning. Plättlätt! Jag och Texas körde en egen variant och satsade på platssittning. Dessvärre var det fortfarande skitkallt och blött så stackars Texas kunde helt enkelt inte vara stilla i all evighet. Jag bröt lite tidigare men var ändå strålande nöjd. Ge oss tio grader och sol så tar vi den!
Efter platsliggning med våra hundvänner var det dags för inkallningsträning. Jag var högljutt entusiastisk och menade att trots att vi kanske inte riktigt är i full tävlingsform ännu så vill vi gärna träna och blicka framåt. Detta kan eventuellt ha frambringat medlidsamma blickar hos mina medtränande som kanske trott att jag på allvar inbillar mig att jag och Texas är i någon form alls.
Kul var det i alla fall.
.
Vår tränare Erik gav oss en alldeles strålande övning som skulle genomföras två och två. Plötsligt var det inte jag och Sambon som var losers utan alla andra som kommit helt själva. De fick turas om att köra med instruktören medan jag och Sambon råtränade.
Övningen gick alltså ut på att den ena promenerar iväg med hunden medan den andra står kvar. Den hundlösa ska sedan ropa på hunden och både hunden och den andra personen ska då förhoppningsvis komma i full fart. Övningens två främsta fördelar var:
1. Hunden var aldrig lös
2. Om inte hunden kommer på en gång så får personen som håller i kopplet se till att det händer grejor. Väldigt konsekvent, med andra ord!
.
Jag och Sambon sprang kors och tvärs och det gick fantastiskt bra. Texas verkade tycka att det var hur roligt som helst att få träna med hela lilla familjen. Jag och Sambon var väldigt glada över att ha hittat en konkret övning som vi kan träna på hemma. Great success!
.
Efter att ha sprungit kors och tvärs och nästan förlorat fingrarna till kölden signalerade min stackars blåfrusne Sambo (som absolut inte förstått det här med hundträningsklädsel) att det var dags för avfärd. Som den hänsynsfulla flickvän jag är var jag bara tvungen att prata pyyyyttelite med vår instruktör. Helst hade jag velat stoppa ner honom i fickan och ta med honom hem för att vidare kunna pumpa honom på övningar och tips, men det kändes inte helt genomförbart. Till slut måste nog instruktören ha tyckt lite synd om mig för han erbjöd mig att ses lite framöver och träna ihop. Jag blev nästan rörd!
.
Nu har jag alltså en lovande hund, en personlig tränare och en mycket engagerad Sambo. Framtiden ser ljus ut och det dröjer nog inte länge förrän våra namn blir frekventa på prispallen. Samtidigt ska jag alltså kamma in några VG'n i skolan så det kanske är dags för mig att avrunda.
.
Jag är i alla fall glad över att ha en plats där jag kan dela med mig av spännande hundhändelser och att det faktiskt finns de som förstår! Hoppas ni orkade läsa igenom hela utläggningen. Skriv gärna en rad om hur det går för er. Jag saknar alla mina bloggfriends och vill ju veta hur ni har det!
.
Dags att återgå till studierna...
.
Resten
Fördelen med att vara sjuk är att det är vår när man blir frisk. Tyvärr fungerar det inte så varje gång, men denna gång gjorde det faktiskt det. Jag insåg snabbt att dunjacka inte längre behövdes och det var en glädjens upptäckt! Ännu en fördel med sjukdom och hundabstinens är den pånyttfödda motivationen när hund och hälsa väl återvänder. Vem blir inte sugen på långa promenader och hundträning när det är barmark och flera grader ifrån förfrysning?
.
Jag återfick alltså mitt lilla hjärtegull i söndags kväll och njöt i massor av våra första rundor på bar mark och med solsken i blick. På onsdagen skulle det hållas träning på BHK (hur tuff känner jag mig inte varje gång jag skriver det?) och jag var taggad till tusen! Texas också, förstås! Döm om min förvåning när mamma ringer på måndagen och påminner mig om avfärd onsdag eftermiddag. Vi skulle på Existentiell Filmfestival i Dalarna, något jag alldeles förträngt! Vad värre var; mina hundvakter hade blivit kallade på begravning efter plötsligt dödsfall så jag stod utan hundvakt! Inte nog med att jag kände stort motstånd mot att lämna bort vovven när jag precis återfått honom, jag hade inte ens någon att lämna honom till!
Sansad, eftertänksam och lugn som jag är var det dock inget problem. Jag bara kollade runt lite sådär nonchalant och plötsligt var det fixat! Världens bästa kursare och hennes sambo ville gärna husera Texas under ett par dagar. Hallelujah!
.
Jag har alltså spenderat de senaste dagarna i mörka biosalar, på intressanta föreläsningar och med stundtals hetsiga diskussioner. Texas har spenderat dagarna med bus, lek, promenader och kärlek. Båda är vi nog rätt nöjda. Ännu nöjdare var jag dock över att (återigen) få tillbaka min baby efter en tid isär. Mycket nöjdare än så är det svårt att bli, men inte omöjligt. Imorse var nämligen lyckan gjord när jag och Texas, som tidigare nämnts på besök hos mina föräldrar, tog en lång och härlig promenad i vår vackra natur.
Texas var lycklig, jag var lycklig. Texas studsade, jag studsade. Texas sprang på fälten, jag sprang på fälten. Texas åt kattbajs, jag... ja, ni fattar i alla fall. Nu väntar vi bara på att Sambon ska komma hit så att vi kan ta med honom ut på fältet ännu en vända.
.
.
Vad vore livet utan hund?
Strålande vår
Jag sitter fast hos mina föräldrar. Jag och Texas, menar jag förstås. Både bilar och körkort är borta för tillfället. Jag har alldeles för mycket packning för att kunna ta bussen. Sambon spelar innebandy och hämtar mig inte förrän om ett par timmar. Jag hade endast med mig en futtig liten psykologi-artikel och den är genomläst sedan länge. Jag borde läsa om utvecklingspsykologi men jag har ingen bok.
What to do?
Jo, man uppdaterar sin stackars försummade blogg!
Gulligaste Anna och Kompis undrade lite hur vi har det så jag tänkte att jag kunde skriva en snutt här. Mitt i allt är det någon fler som undrar vad vi sysslar med. Konstigare saker har ju hänt!
...
Just i detta nu har jag precis fått händerna fria efter att ha suttit med en tupplurande Texas i famnen. Han kröp upp, suckade som bar han på all världens plågor, och rörde sig sen inte ur fläcken. Det var nästan tur att telefonen ringde till slut, och jag fick en ursäkt att veckla ut mina stackars avdomnade ben, annars hade det aldrig blivit något skrivet här. Nu ligger han som en liten skrynkeltuss här bredvid istället.
På sistone har vi hunnit med en hel del, i vanlig ordning. Bland annat två veckors svår sjukdom med väldiga hundproblem. Jag lärde mig något viktigt som jag vill dela med er alla: Det är svårt att ha hund när man inte kan gå! Det finns dock några knep för att överleva även tider som dessa. Skicka vidare till alla eventuella vänner som inte kan gå.
- Bo nära en familjemedlem som gärna(?) kommer hem till dig stup i kvarten för att ta ut din stackars understimulerade bebis.
- Skaffa en sambo som trotsar morgontrötthet, stressar hem på luncherna och ger sig ut i kalla kvällar med din älskling i koppel.
- Se till att bo granne med fantastiskt vänliga människor som tar hand om din hund när inte du kan.
Dessa tips gäller endast om du inte kan gå under en kortare tid. Alltför långa perioder kan få några av följande bieffekter: trött sambo, trött mamma, trött granne, dåligt samvete och känsla av otillräcklighet.
För att råda bot på de tre förstnämnda har jag ett alldeles strålande tips:
Skicka din håriga bebis på hundsemester i Stockholm hos Sambons fantastiskt gulliga syster i en vecka.
Fördelar: Både systern och hunden njuter. Hunden får all tänkbar stimulans samt gott om äventyr i storstaden. Hunden får sitta på soliga uteserveringar och äta korv.
Nackdelar: Viss risk för död pga saknad. Kan du fortfarande inte gå kommer du med största sannolikhet att ha det väldigt tråkigt. Varning också för svartsjuka och oroliga tankar, exempelvis att hunden helt ska ha glömt dig vid återkomst.
Min vana trogen har jag nu helt flummat iväg om en enda sak när jag egentligen hade fler att berätta. Det går liksom inte att bara skriva att jag var sjuk och att Texas var bortrest. Äsch.
Det är inte svårt att förstå varför han fick följa med oss hem när man ser bilder som dessa.
